Jävla vinter... Snö, kallt och halt... Vart tig sommaren vägen? Med sina löften och fantastiska värme som smittade själens innersta väsen... Nu har jag suttit i över två veckor och stirrat på telefonen. Gråtit och varit förtvivlad. Han är borta. Tar inte ens emot mina meddelanden. Han loggar aldrig in...
I huvudet har allt ifrån bortförande, olycka och missförstånd snurrat runt. Vad var det dom hände? Jag ville bara få bekräftelse. På en enda liten sak. De föll inte ut så där väldigt väl. Allt försvann. Allt.
Nu sitter jag som ett fån och undrar vad som hände... Men jag är inte förtvivlad längre. Ledsen. Men accepterande på ett försiktigt och något trevande sätt. Måste ju.
Vad var det då jag förlorat? Någon som lovade att aldrig gå... Såra mig. Hur man nu tyst kan lova det. Jag kanske inte var så lätt alla gånger men är noga me o visa min glädje och uppskattning. Till sist undrade jag om hela vår existens berodde på mig. Om jag drog lasset o va så tacksam för att någon satt där ovanpå och bekräftade det jag sa. Istället för att säga saker själv.
Ser kontroversiella och knäppa i detta är att jag är gift. Jag pratar inte om min man. Trygg och trofast. Jag tänker på den där vännen som alltid fanns där och ändrade alla spelregler som jag trodde var sanna.
Jag har under ett år lärt mig väldigt mycket om mig själv. Fått en utökad kunskap om min kropp och mitt liv. Min vilja, drivkraft, lust. Vad jag behöver och vad jag måste få prova. Hur olika känslor känns vid olika tidpunkter och platser. Hur stark och svag jag är på en och samma gång. Har ännu en gång fått bekräftelse på hur fort allting kan ändras.
Trots besvikelse och till synes ändlösa funderingar har jag kommit fram till en sak. Jag är tacksam. Sårad, men tacksam. Igår när jag i fontän efter fontän kom tillsammans med min man förstod jag att mitt liv blivit bättre. På flera sätt. Så håll ögon och öron vakna. Ingen vet vart man möter nästa person som utvecklar livet i någon riktning. Tyvärr går aldrig att säga om det blir en positiv eller negativ erfarenhet. Men så är det bara. Livet är en överraskning.
Att tända på andra. Prata med andra. Önska att livet skulle vara på ett annat sätt gör inte mig till en sämre människa. Mitt moraliska rättesnöre kanske har slackat lite. Men i jämförelse med riktiga brottslingar är jag en sillgök... Men jag kommer aldrig tumma på att jag är värd ett så bra liv just jag kan få. Redo o lägga ner tid o energi på det.
Ibland undrar man vad man gör här? På nätet. Bland kukar, fittor och desperation. Alla tycker att alla andra har något som är knäppt.. Att ett val eller preferens är fel. Eller att man kan göra på ett annat sätt. Så är det... Alltid.
Jag kommer sakna honom. Tänka på honom så mycket. Men kommer läka hålet o våga lita på andra igen. För trots allt var han en räddande ängel. På flera sätt... Kommer aldrig glömma honom. Läste nånstans att en själsfrände är någon som kommer in i ens liv och påverkar. Hur liten eller omfattande kontakten än är. En själsfrände bygger om och hjälper till att på ett otvunget sätt förändra en personlighet. Att man efter ett sådant möte för alltid är lite annorlunda. Det är en lättsam och tacksam omskrivning på nåt sätt som jag är beredd att ta till mig. En fin tanke. Mycket bättre än tanken på att det ska vara en riddare som räddar allt och gör allt rätt... För alltid och happy ever after... Med det nya tankesättet kan alla ha möjligheten att vara en själsfrände men också möta en... Eller? Kärlek är en sak. Bara en enda komplicerad känsla. Det finns så många mer i världen...
Nej nu är det dags att ta tag i dagen. Plinga på röda knappen på bussens gula stolpe och ge sig i kast med dagen. Kanske det finns någon snygging på stationen idag...? Känner än hur öm jag är från igår... Goa känsla som blandas med allt annat. Acceptans är en av våra viktigaste läxor i livet. Finns så mycket annat också. Men att acceptera de man har o jobba med är en grundklass. Och det kan ta väldigt lång tid att hantera den konsten.... Kanske hela livet. Livet...