Striden

Det var tidig gryning och solens första strålar hade ännu

inte hunnit upp över horisontens rand. Den gråa dagern höll fortfarande ett

fast grepp om sina skuggade hemligheter och nattens dimma skulle inte lätta än

på några timmar. Hon blickade ut över den öde ängen, med sina spetsiga

stenbumlingar och enstaka träd, där hon som liten hade lekt kurragömma med de

andra barnen från byn. Där hon som ung tonåring hade legat på rygg i gräset och

drömmande skådat upp på de flyende sommarmolnen medan hennes fantasier fylldes

av de stiliga unga männen i hennes klan?..

Det kändes som evigheter sedan. Hon

hade levt ett bekymmersfritt och ledigt liv bland glada och kärleksfulla

släktingar och vänner. Nu hade allt förändrats och på bara några månader befann

hon sig mitt i ett klankrig. Hon själv och alla hennes unga vänner hade blivit

tvingade att snabbt bli vuxna och lära sig stridens alla konster. Hela klanen

stod beredd till strid, man som kvinna, gammal som ung, ingen slapp undan

stridernas fasor och var därför tvungna att lära sig försvara sig själva och

som sista utväg även ta sitt eget liv då de som tillfångatogs fick leva resten

av sina liv i träldom och skam hos sina besegrare. Som kvinna kunde hon ju

endast föreställa sig fasorna hon skulle tvingas till som träl i en främmande

klan. Stoltheten hennes familj hade lärt henne rann djupt i hennes ådror, långt

tillbaka i släktleden och detta gjorde det omöjligt för någon i hennes klan att

frivilligt underkasta sig någon annan mot sin egen vilja. Då tog hon hellre

sitt liv.

Nu stod hon således jämte sin far och mor, sina bröder och vänner

och resten av byn på krönet av en låg kulle och väntade på att dimman skulle

lätta. Alla var rustade till strid med bredsvärd, stridsyxor och dolkar i full

beredskap. Vapen, sköldar och hjälmar började sakta glänsa vartefter gryningen

fortskred, men dimman ville inte lätta ännu och solens första strålar gick

förlorade bakom den dystra ridån som hängde tung över slätten. Mitt ute på

ängen flaxade några svarta korpar och deras ödesdigra skrin lät kusligt

överjordiska då dimman dämpade alla ekon.

Hon snegla upp på sin stolte far som

stod och spanade ut i dimman för att försöka se om någon fiende närmade sig.

Hans mörkröda skägg delades i två flätor som ringlade sig ner på hans muskulösa

bringa och det lika röda håret var samlat i en lång kraftig svans som räckte

långt ner på ryggen. I sin vänstra hand höll han en enorm tvåeggad stridsyxa

som gått i arv i generationer bland de storvuxna männen i hennes familj. Om

ödet så ville skulle en av hennes bröder en dag svinga detta vidunder till

vapen. Hennes mor stod vid hans sida med sitt slanka kvinnliga svärd i sin

skida, men med handen vilandes på svärdsknappen, också hon vänsterhänt som alla

andra i hennes familj. Hon utstrålade ett lugn som passade väl in i

omgivningens atmosfär, men som imponerade med tanken på vad som komma skulle?.

Med sina ringa femton år, var hon ganska oerfaren vid

krigets brutala verklighet och hade endast tränat stridskonst som lek med

bröderna innan allvaret tagit vid och hennes kamrater hade vänt sig till henne

för råd och träning då det visade sig att hon haft en naturlig talang för att

svinga sitt svärd och hantera sin dolk. Hon tittade bakom sig, alla de andra

familjerna var uppradade bakom hennes, som var den främsta när det gällde

stridsföring i klanen. Hon skymtade alla de bekanta ansiktena, men i ett sken

de aldrig visats i förut?.

De stridsvana männens miner var bistra och

sammanbitna, några av kvinnorna var bestämda med en trotsig glimt i ögonen, de

unga männen var upphetsade och ivriga inför sin första strid, men många var

också oerfarna och gav en känsla av oro och rädsla. Det fanns ingen återvändo,

ingenstans att gömma sig eller att fly. Snart skulle drabbningen stå och endast

ödet skulle avgöra vilka som fortfarande stod när stridslarmet lagt sig. Skulle

hon, som sin mor någonsin få en man och egen familj, eller skulle hennes klans

stolta historia sluta denna dag?

Mitt i sina funderingar blev hon abrupt avbruten av sin fars

vrål: TILL STRID!

Så var det igång. Fienden hade smugit sig ut på ängen i skydd av dimman helt

tyst och utan att upptäckas förrän de var nästan mitt ibland dem. Genast

omvandlades det mystiska lugnet till ett virvlande inferno när hela hennes klan

rusade förbi henne rakt in i striden med höjda vapen och tjutande stridsrop som

möttes av lika vilda krigare i fiendens led. Hon gav sig rusandes ner för

sluttningen tillsammans med de sina, lyfte sin glänsande klinga och svingade den

med kraft mot en kvinna som kom rusandes rakt emot henne med sitt korta

sticksvärd utsträckt framför sig. Hennes räckvidd gjorde att svärdet träffade

den andra kvinnan hårt över axeln då dennas kortare svärd endast snuddade vid

hennes sköld. Skrikandes av smärta böjde den andra kvinnan av från sin

anfallsriktning och tappade användningsförmågan av svärdsarmen så att hon

tappade svärdet hon hållit i med båda händerna.

Klart oerfaren krigare, tänkte

hon när hon utan att stanna rusade vidare mot nästa anfallare. Med ett vitt

ursinne som sprängde genom hennes medvetande kämpade hon vidare mot de

angripare som vände sig mot henne, med brännande smärta tog hon emot stick och

slag, men hela tiden pressade hon vidare och övermannade dessa nybörjare. Deras

oerfarenhet gjorde att hon inte ådrog sig nämnvärda skador. Hon insåg att detta

var vad hon var ämnad för, hela hennes väsen skrek ut sitt adrenalinstinna

begär när hon krossade en mans hjälm med sitt nästintill flammande svärd.

Den dystra gryningen hade övergått i en blygrå förmiddag då

det enda som fått dimman att försvinna var ett kallt, piskande regn som trasat

sönder de kvarvarande dimtrasorna tills man slutligen kunde se ängen framför

sig. Hon såg sig om och synen hon mötte fyllde henne med en besynnerlig känsla

av spänning och välbehag. Regnet strömmade ner för hennes ansikte och hennes

långa mörka hår klistrades mot hennes våta, blanka kropp. Runt omkring henne

var striden fortfarande i full gång och hon kunde skymta delar ur sin familj

medan de hackade och svingade sig fram genom otaliga fiender, hon såg också

många av de sina som stupat eller blivit skadade. Medan hon stod där insåg hon

att blodet strömmade ner för hennes vänstra ben från ett gapande snitt i låret.

Den varma vätskan pulserade ut ur såret men sköljdes snabbt bort av det

oupphörliga regnet och hon förstod att hon var tvungen att knyta om ett förband

för att inte förlora alltför mycket blod. Det var egentligen inte så allvarligt

att hon blev orolig, adrenalinet som pumpade genom hennes kropp hade gjort att

hon först inte lagt märke till skadan.

Hon började gå mot en liten klippa med

några träd där hon tänkte att hon kunde få en stunds andrum för att knyta om

skadan. Marken var uppluckrad av regnet, blodet och alla fötter som trampat

runt i stridens hetta och för varje steg gled hon i leran som skvätte upp på

hennes muskulösa vader. Hon koncentrerade sig på varje steg och tittade inte

upp förrän hon var framme vid den lilla regnleriga dungen. Där, lutad mot ett

av träden med en besynnerlig klinga i högra handen stod en främmande man. Hans

blick var nedfälld mot marken och hon kunde höra att han andades tungt. Med

vänster hand höll han sig för höger sida där hon kunde se mörkrött blod sippra

fram mellan fingrarna. Hennes första tanke var att rusa fram med sitt svärd

redo att hugga eftersom han inte hade sett henne ännu.

Det var ingen tvekan om

att detta var en krigare, hans fysik visade en stor, bred bringa, han var lång

och hade muskulösa armar och ben. Han var säkert dubbelt så gammal som hon och

hade utkämpat många strider tidigare där han måste ha varit en fruktad fiende

och en syn som fick generationer att berätta stridslegender om honom vid

vinterhärdarna. Han hade långt brunt hår med ljusare slingor som sommarsolen

hade blekt framtill. På hakan hade han ett lite, kort skägg som de flesta i

hennes klan skulle tycka var omanligt, men som hon fann ytterst välpassande då

det frambringade hans skarpa, manliga haka och ansiktsdrag. Han var otroligt

vacker, men han var en fiende och fiender skall krossas. Hade han inte varit

sårad skulle hon inte ha en chans mot denna krigarhjälte som antagligen var en

jämlike med hennes far, men som han nu var skulle hon kanske kunna övermanna

honom?. Eller så skulle hon dö i försöket.

Hon lyfte sitt vapen rakt ut framför sig och tog ett steg

närmare honom. Svärdet pekade mot hans hals på en armslängds avstånd. Han lyfte

blicken och hans ögon mötte hennes. De var djupa, skarpa och livliga, trots att

hon kunde skymta smärtan i dem. De var en underlig melerad färg som både

speglade regnets stålgrå nyans och de regnblöta trädens grönska. Han suckade,

grimaserade av smärta och visade en perfekt rad av vita tänder när han rätade

på sig så att klingan pekade mot hans hårlösa bringa istället. Han var nästan

två meter lång och än mer imponerande på så nära håll. Med den vänstra handen

fortfarande tryckt mot såret snärtade han till hennes svärd med sitt så att hennes

for ut åt sidan, men så pass kraftlöst att hon ändå kunde behålla greppet om

det. Genast tog hon ett steg närmare i behärskad vrede och svingade tillbaka udden

så att den nu bara var några centimeter ifrån hans hjärta.

Han tittade ner på

klingan som var både blodig och lerig och såg hur regndropparna bildade små

silverfärgade sjöar på stålet där den brunröda sörjan sköljdes bort. Han lyfte

blicken igen och mötte hennes bruna ögon som svartnade vartefter hennes vrede

djupnade. Han lät blicken spela över hennes bestämda och vackra ansikte som

ramades in av det mörkbruna håret som nästan såg svart ut i vätan men

fortfarande bar arvet från faderns illande röda hår i form av en kopparglans

som fick hennes hår att glöda. Det ringlade sig ner för hennes bara axlar, ner

på ryggen ända ner till hennes midja och på framsidan över hennes svällande

bröst som hölls inneslutna av ett snörat läderliv. Hennes andhämtning var

ansträngd av ilska och barmen höjdes och sänktes snabbt och i rytmisk takt då

hon insåg att han värderade henne?. han var inte rädd för sitt liv, han ansåg

inte att hon var ett hot. Han granskade hennes välformade kropp, muskulös men

ändå väldigt kvinnlig med mycket former, han betraktade den solbrända hyn där

regnet strilade ner över hennes axlar o bildade små rännilar. Än en gång

snärtade han till hennes svärd med sin främmande, flikiga klinga, denna gång så

hårt att hon tappade vapnet och det for skramlande iväg över klippan vid sidan

om dem. Blixtsnabbt tog han ett steg fram så att han stod precis framför henne

och tog ett fast tag om snörlivet framtill mellan hennes bröst med den hand han

haft tryckt mot såret. Hans blod blandades med regnvattnet men lämnade ändå ett

spår av röda stänk över hennes byst. Han drog henne närmare till sig så att hon

var tvungen att vända upp ansiktet för att se honom.

Överrumplad och utan sitt

svärd insåg hon att hans styrka fortfarande var enorm och att skadan inte var

värre än den hon själv ådragit sig på benet. Snärten hade varit så kraftfullt

att hon i sitt försök att hålla kvar greppet om klingan nästan hade stukat handleden.

Medan hon mötte hans intensiva blick sträckte hon högerhanden efter sin

eldslågsformade dolk som hängde i en rem vid hennes höft. Hon drog den snabbt

och satte den mot hans blottade hals och försökte tryckta undan honom med sin

värkande vänsterhand. Han trotsade dolkens tvebladade egg genom att trycka sig

närmare, mot hennes kraftlösa försök att fösa bort honom och en strimma blod

letade sig ner för hans hals när eggen rispade hans skinn. Hans ansikte var

över hennes och deras ögon möttes för en stund. Han log plötsligt sardoniskt

och pressade sedan sina läppar mot hennes och under ett evighetslångt ögonblick

exploderade vreden inom henne och hon hatade honom för att han förnedrade henne

som krigare till att endast vara en kvinna medan hennes klan stred och dog för

sin frihets skull. Under tiden hon hörde stridslarmet från ängen kände hon hans

varma kropp mot sin egen och hur hans tunga pressa sig in i hennes mun.

Återigen fylldes hon av den där blandade känslan av spänning och välbehag som

hon känt tidigare under stridens hetta.

Hon släppte dolken och lät den falla

ner i leran och tog istället tag om hans långa hår, pressade sig närmare honom

och besvarade hungrigt kyssen. Med ett enda ryck slet han av snörningen till

hennes läderliv och de välformade, tunga brösten föll ur det snäva plagget. Den

högra handen hade han hela tiden vilat på svärdet, men nu släppte han det och

kupade varsamt handen runt hennes ena bröst istället. När han slutade kyssa

henne for en känsla av besvikelse igenom henne, men den försvann lika fort då

han istället slöt sina läppar runt hennes bröstvårta och ett nöjt litet stön

undslapp henne. Han lät sin stora, starka hand krama hennes fylliga bröst

samtidigt som hans tunga lekte med den styvnande vårtan. Den andra armen hade

han nu lagt runt hennes midja och höll henne med ett fast grepp så att hon inte

kunde komma undan, men det hade inte varit nödvändigt, hon ville inte komma

undan längre. En hetta spred sig inne i henne som snabbt jagade bort den

regnkalla kylan som omslöt dem. Ingen av dem kände varken av regnet eller stridens

skador längre och återigen kysstes de, hett, djupt och innerligt. Hon öppnade

munnen villigt så att hans tunga kunde möta hennes, hon kunde inte få nog av

smaken av honom och ville bara ha mer.

Hennes händer trevade över hans manliga

ansikte och hon trasslade in fingrarna i hans långa hår, smekte hans breda,

hårlösa bringa och utforskade hans muskulösa kropp. Han stelnade till med ett

stön när hon råkade röra vid hans skadade sida, men fann sig snart igen då hon

förflyttade handen ner över höften och fortsatte mot hans välformade rumpa som

hon tog ett fast tag om. Vid det här laget hade det slutat regna, men marken

var fortfarande sörjig och det skulle ta lång tid innan ängen blev grön igen. Han

tittade henne djupt in i ögonen och log, denna gång vällustigt och halvt lade,

halvt kastade ner henne på rygg i leran utan att tappa henne med vare sig blick

eller händer. Han stod på knä över henne medan han kysste hennes hals och

axlar, han kysste hennes bröst och mage och hans stora händer smekte hennes

varma kropp, de ville utforska varje cm av henne. Hans långa hår som höll på

att torka visade sig vara lite lockigt och föll över hennes nakna överkropp och

hon njöt av den fjäderlätta beröringen. Hans hand hittade in under hennes

korta, snörade läderkjol och till hans förtjusning hade hon inget som hindrade

honom att känna hennes varma, fuktiga sköte med sina utforskande fingrar.

Hon

särade lite på benen för att han lättare skulle komma åt och hon kände hur hans

fingrar masserade hennes skåra och mynning försiktigt. Han hittade hennes

känsliga knopp och hennes andning blev djupare och snabbare av välbehag

allteftersom hans beröring blev mer och mer intensiv. Han lät två fingrar glida

in genom hennes öppning och genast fick han hennes gensvar i form av en tungt

stönande suck. Han kände hur trångt och vått det var, ingen hade varit där före

honom. Med den andra handen föste han upp hennes kjol så att han blottade hela

hennes underliv och kysste det. Med två fingrar inne i henne använde han den

andra handen till att försiktigt sära på hennes blygdläppar så att han kunde

komma åt att kyssa hennes klitoris. Hans tunga lekte över den och hennes

underliv höjde sig och mötte honom villigt. Hon njöt av hans underbara

behandling och kunde inte låta bli att smeka sina egna stora bröst. Han kände

hur hans egen lusta växte och han ville själv ha mer, men ville göra hennes

första upplevelse så minnesvärd som möjligt. Hur han än gjorde skulle han göra

henne illa, hans lem var redan svullen och redo att tränga in i henne. Försiktigt

drog han ur fingrarna som han hade inne i hennes trånga gång och började

lösgöra snörningen på sina svarta läderhosor. Han ändrade ställning så att han

hamnade mellan hennes särade ben och när hosorna föll ner i leran runt hans

knän blottades hans manlighet i hela sin längd. En praktpjäs hade han att bjuda

henne, över tjugo svullna centimeter och grov runt om.

Han tog tag om hennes

höfter och drog henne närmare sig genom leran och placerade försiktigt sitt

glänsande ollon i hennes våta, villiga mynning. Sakta, mycket sakta började han

tränga in i henne med små försiktiga rörelser och han hörde hur hon stönade

olika av välbehag och smärta då han pressade sig ytterligare någon cm in. Hon

tog hårt tag om hans axlar och gav ifrån sig ett litet skrik av smärta när han

tillslut slank ända in i henne med hela sin längd. Han slutade omedelbart och

låg stilla över hennes skälvande kropp, tittade henne djupt in i ögonen, men

kunde inte se något tecken på att hon ville att han skulle sluta. Försiktigt

började han rytmiskt stöta i henne, hon stönade i smärtblandad lusta och snart

kände han ur hon slappnade av mer i hela kroppen och han antog att det inte

gjorde lika ont längre utan att hon njöt mer och mer. Han ökade takten och ilningar

av välbehag sköt upp ur hennes sköte och fortplantade sig genom hela hennes

kropp. Hon hade aldrig kunnat föreställa sig smärtan första gången han trängde

in i henne, men heller inte det ljuvliga ruset av att känna hans manlighet

fylla hennes längtande underliv. Han kysste henne hett samtidigt som han ökade

både takten och kraften i varje stöt och snart följdes varje stöt av hennes

vällustiga små skrin och hans djupa stön. Hon bet honom i axeln och drog honom

i håret, hon kved och vred sig under honom, hon visste inte vart hon skulle ta

vägen, det var så vansinnigt skönt att ha honom i sig, på sig, över sig. Han

gjorde henne galen, hon kunde inte få nog och plötsligt, när hon inte trodde

att hon skulle stå ut längre kändes det som att någonting brast inom henne och

hon exploderade i en våldsam orgasm som fick henne att tappa andan.

Han kände

hur hennes trånga sköte krampade och slöt sig som ett vakuum runt hans känsliga

lem och han kunde heller inte längre hålla ut, även han genomfors av en

explosiv orgasm och med ett djuriskt vrål tömde han sig djupt inuti henne. Båda

låg skälvande kvar och andades tungt, hon på den leriga marken och han på

henne. Hon kände hela hans tyngd och värme mot sin kropp, hans hår låg trasslat

över hennes ansikte där han låg och höll om henne. Sakta återfick hon sansen

och hennes andning normaliserades när stridens larm trängde igenom hennes

lyckliga töcken. Hon knuffade undan honom och kravlade sig baklänges bort en

bit i leran. Hon tittade misstroget på honom och han mötte hennes blick med det

där sardoniska leendet spelandes på sina läppar igen. Han drog upp sina hosor,

snörde ihop dem och reste sig mödosamt upp. Han kunde inte dölja ett stön och

en grimas av smärta och vänsterhanden for upp till såret igen som nu hade

slutat blöda. Han plockade upp sitt vackra, ovanliga svärd med den fria

högerhanden och det blixtrade till i solen som nu äntligen hade skingrat de

flyende molnen. Hon hade själv rest sig upp, hämtat sitt eget vapen och stod nu

en bit ifrån honom med lera över halva kroppen och torkat blod på hela

vänsterbenet. Hon försökte skyla sina nakna bröst med högerarmen men lyckades

inte helt, försöket var ändå bara halvhjärtat.

Med några snabba steg var han

framme hos henne, kysste henne hårt, tittade henne djupt i ögonen, log och

vände sig sedan om och försvann bakom träden. Hon stod stilla, helt handfallen

och hennes blick dröjde kvar vid punkten där han hade försvunnit och önskade

att han skulle komma tillbaka. Hon kände inte ens till hans namn, hon skulle

antagligen aldrig mer få se honom och med minnet av hans smak på sina läppar

tog hon upp det trasiga livet, knöt provisoriskt fast det runt sin kropp,

letade upp den tappade dolken i leran och lämnade platsen även hon. När hon kom

ut på slagfältet igen upptäckte hon att striden var över och de överlevande av

hennes klan gick runt bland de stupade och letade efter sina kära. Solen

gassade nu och den ler- och blodtäckta marken ångade där solens strålar brände

bort fukten. En bit bort stod hennes far och mor, båda med skråmor och sår, men

ändå inte allvarligt skadade. Hennes blick föll på de tre kropparna vid deras

fötter och hennes ögon kunde inte ljuga för henne. Det röda håret och glesa

skäggen avslöjade allt för väl vilka de fallna krigarna var. Hennes unga bröder,

alla tre.

Hon haltade närmare sin trasiga familj och när modern fick syn på

henne utbrast hon: -Tack o lov, där är hon, hon lever än, och rusade fram och

tog henne i sin famn. Hon lösgjorde sig ur moderns omfamning och slöt upp

bredvid sin far.

- De dog som hjältar?. han var enorm, krigaren som anföll dem, med ett

besynnerligt svärd?. De lyckades skada honom på hans svärdssida, men de hade inte

en chans mot hans enorma styrka och stridserfarenhet, trots att de var tre. När

jag väl kom fram till mina pojkar var det för sent, han hade dräpt dem och

försvunnit in i striden igen. Jag kunde inget göra. Han vände sig mot sin

dotter och log. ?Men de dog inte förgäves, vi vann mitt barn, vi drev bort de

uslingarna?.

Sakta återvände friden till byn och allt återgick till sitt

forna skick. Ängen grönskade åter och där syntes till slut inga spår efter den

våldsamma striden som närapå halverat hennes klan. Hon hade inte längre några

bröder, det skulle aldrig finnas någon rödhårig, vänsterhänt arvtagare till den

stora stridsyxan som numer stod obrukad i vapensalen i deras långhus. Men en

arvtagare fanns det. En pojke som skulle visa sig bli stark nog att svinga

yxan, lång, brunhårig och högerhänt. Precis som sin far??