Det var tidig gryning och solens första strålar hade ännu inte hunnit upp över horisontens rand. Den gråa dagern höll fortfarande ett fast grepp om sina skuggade hemligheter och nattens dimma skulle inte lätta än på några timmar. Hon blickade ut över den öde ängen, med sina spetsiga stenbumlingar och enstaka träd, där hon som liten hade lekt kurragömma med de andra barnen från byn. Där hon som ung tonåring hade legat på rygg i gräset och drömmande skådat upp på de flyende sommarmolnen medans hennes fantasier fylldes av de stiliga unga männen i hennes klan. Det kändes som evigheter sedan. Hon hade levt ett bekymmersfritt och ledigt liv bland glada och kärleksfulla släktingar och vänner. Nu hade allt förändrats och på bara några månader befann hon sig mitt i ett klankrig. Hon själv och alla hennes unga vänner hade blivit tvingade att snabbt bli vuxna och lära sig stridens alla konster. Hela klanen stod beredd till strid, man som kvinna, gammal som ung, ingen slapp undan stridernas fasor och var därför tvungna att lära sig försvara sig själva och som sista utväg även ta sitt eget liv då de som tillfångatogs fick leva resten av sina liv i träldom och skam hos sina besegrare. Som kvinna kunde hon ju endast föreställa sig fasorna hon skulle tvingas till som träl i en främmande klan. Stoltheten hennes familj hade lärt henne rann djupt i hennes ådror, långt tillbaka i släktleden och detta gjorde det omöjligt för någon i hennes klan att frivilligt underkasta sig någon annan mot sin egen vilja. Då tog hon hellre sitt liv.
Nu stod hon således jämte sin far och mor, sina bröder och vänner och resten av byn på krönet av en låg kulle och väntade på att dimman skulle lätta. Alla var rustade till strid med bredsvärd, stridsyxor och dolkar i full beredskap. Vapen, sköldar och hjälmar började sakta glänsa vartefter gryningen fortskred, men dimman ville inte lätta ännu och solens första strålar gick förlorade bakom den dystra ridån som hängde tung över slätten. Mitt ute på ängen flaxade några svarta korpar och deras ödesdigra skrin lät kusligt överjordiska då dimman dämpade alla ekon. Hon snegla upp på sin stolte far som stod och spanade ut i dimman för att försöka se om någon fiende närmade sig. Hans mörkröda skägg delades i två flätor som ringlade sig ner på hans muskulösa bringa och det lika röda håret var samlat i en lång kraftig svans som räckte långt ner på ryggen. I sin vänstra hand höll han en enorm tvåeggad stridsyxa som gått i arv i generationer bland de storvuxna männen i hennes familj. Om ödet så ville skulle en av hennes bröder en dag svinga detta vidunder till vapen. Hennes mor stod vid hans sida med sitt slanka kvinnliga svärd i sin skida, men med handen vilandes på svärdsknappen, också hon vänsterhänt som alla andra i hennes familj. Hon utstrålade ett lugn som passade väl in i omgivningens atmosfär, men som imponerade med tanken på vad som komma skulle?
Med sina ringa femton år, var hon ganska oerfaren vid krigets brutala verklighet och hade endast tränat stridskonst som lek med bröderna innan allvaret tagit vid och hennes kamrater hade vänt sig till henne för råd och träning då det visade sig att hon haft en naturlig talang för att svinga sitt svärd och hantera sin dolk. Hon tittade bakom sig, alla de andra familjerna var uppradade bakom hennes, som var den främsta när det gällde stridsföring i klanen. Hon skymtade alla de bekanta ansiktena, men i ett sken de aldrig visats i förut... De stridsvana männens miner var bistra och sammanbitna, några av kvinnorna var bestämda med en trotsig glimt i ögonen, de unga männen var upphetsade och ivriga inför sin första strid, men många var också oerfarna och gav en känsla av oro och rädsla. Det fanns ingen återvändo, ingenstans att gömma sig eller att fly. Snart skulle drabbningen stå och endast ödet skulle avgöra vilka som fortfarande stod när stridslarmet lagt sig. Skulle hon, som sin mor någonsin få en man och egen familj, eller skulle hennes klans stolta historia sluta denna dag?
Mitt i sina funderingar blev hon abrupt avbruten av sin fars vrål: TILL STRID!
Så var det igång. Fienden hade smugit sig ut på ängen i skydd av dimman helt tyst och utan att upptäckas förrän de var nästan mitt ibland dem. Genast omvandlades det mystiska lugnet till ett virvlande inferno när hela hennes klan rusade förbi henne rakt in i striden med höjda vapen och tjutande stridsrop som möttes av lika vilda krigare i fiendens led. Hon gav sig rusandes ner för sluttningen tillsammans med de sina, lyfte sin glänsande klinga och svingade den med kraft mot en kvinna som kom rusandes rakt emot henne med sitt korta sticksvärd utsträckt framför sig. Hennes räckvidd gjorde att svärdet träffade den andra kvinnan hårt över axeln då dennas kortare svärd endast snuddade vid hennes sköld. Skrikandes av smärta böjde den andra kvinnan av från sin anfallsriktning och tappade användningsförmågan av svärdsarmen så att hon tappade svärdet hon hållit i med båda händerna. Klart oerfaren krigare, tänkte hon när hon utan att stanna rusade vidare mot nästa anfallare. Med ett vitt ursinne som sprängde genom hennes medvetande kämpade hon vidare mot de angripare som vände sig mot henne, med brännande smärta tog hon emot stick och slag, men hela tiden pressade hon vidare och övermannade dessa nybörjare. Deras oerfarenhet gjorde att hon inte ådrog sig nämnvärda skador. Hon insåg att detta var vad hon var ämnad för, hela hennes väsen skrek ut sitt adrenalinstinna begär när hon krossade en mans hjälm med sitt nästintill flammande svärd.
Den dystra gryningen hade övergått i en blygrå förmiddag då det enda som fått dimman att försvinna var ett kallt, piskande regn som trasat sönder de kvarvarande dimtrasorna tills man slutligen kunde se ängen framför sig. Hon såg sig om och synen hon mötte fyllde henne med en besynnerlig känsla av spänning och välbehag. Regnet strömmade ner för hennes ansikte och hennes långa mörka hår klistrades mot hennes blanka kropp. Runt omkring henne var striden fortfarande i full gång och hon kunde skymta delar ur sin familj medan de hackade och svingade sig fram genom otaliga fiender, hon såg också många av de sina som stupat eller blivit skadade. Medan hon stod där insåg hon att blodet strömmade ner för hennes vänstra ben från ett gapande snitt i låret. Den varma vätskan pulserade ut ur såret men sköljdes snabbt bort av det oupphörliga regnet och hon förstod att hon var tvungen att knyta om ett förband för att inte förlora alltför mycket blod. Det var egentligen inte så allvarligt att hon blev orolig, adrenalinet som pumpade genom hennes kropp hade gjort att hon först inte lagt märke till skadan. Hon började gå mot en liten klippa med några träd där hon tänkte at hon kunde få en stunds andrum för att knyta om skadan. Marken var uppluckrad av regnet, blodet och alla fötter som trampat runt i stridens hetta och för varje steg gled hon i leran som skvätte upp på hennes muskulösa vader. Hon koncentrerade sig på varje steg och tittade inte upp förrän hon var framme vid den lilla regnleriga dungen. Där, lutad mot ett av träden med ett besynnerligt svärd i högra handen stod en främmande man. Hans blick var nedfälld mot marken och hon kunde höra att han andades tungt. Med vänster hand höll han sig för höger sida där hon kunde se mörkrött blod sippra fram mellan fingrarna. Hennes första tanke var att rusa fram med sitt svärd redo att hugga eftersom han inte hade sett henne ännu. Det var ingen tvekan om att detta var en krigare, hans fysik visade en stor, bred bringa, han var lång och hade muskulösa armar och ben. Han var säkert dubbelt så gammal som hon och hade utkämpat många strider tidigare där han måste ha varit en fruktad fiende och en syn som fick generationer att berätta stridslegender om honom vid vinterhärdarna. Han hade långt brunt hår med ljusare slingor som sommarsolen hade blekt framtill. På hakan hade han ett lite, kort skägg som de flesta i hennes klan skulle tycka var omanligt, men som hon fann ytterst välpassande då det frambringade hans skarpa, manliga haka och ansiktsdrag. Han var otroligt vacker, men han var en fiende och fiender skall krossas. Hade han inte varit sårad skulle hon inte ha en chans mot denna krigarhjälte som antagligen var en jämlike med hennes far, men som han nu var skulle hon kanske kunna övermanna honom? Eller så skulle hon dö i försöket.
Hon lyfte sitt svärd rakt ut framför sig och tog ett steg närmare honom. Svärdet pekade mot hans hals på en armslängds avstånd. Han lyfte blicken och hans ögon mötte hennes. De var djupa, skarpa och livliga, trots att hon kunde skymta smärtan i dem. De var en underlig melerad färg som både speglade regnets stålgrå nyans och de regnblöta trädens grönska. Han suckade, grimaserade av smärta och visade en perfekt rad av vita tänder när han rätade på sig så att klingan pekade mot hans hårlösa bringa istället. Han var nästan två meter lång och än mer imponerande på så nära håll. Med den vänstra handen fortfarande tryckt mot såret snärtade han till hennes svärd med sitt så att hennes for ut åt sidan, men så pass kraftlöst att hon ändå kunde behålla greppet om det. Genast tog hon ett steg närmare i behärskad vrede och svingade tillbaka svärdet så att det nu bara var några centimeter ifrån hans hjärta. Han tittade ner på klingan som var både blodig och lerig och såg hur regndropparna bildade små silverfärgade sjöar på stålet där den brunröda sörjan sköljdes bort. Han lyfte blicken igen och mötte hennes bruna ögon som svartnade vartefter hennes vrede djupnade. Han lät blicken spela över hennes bestämda och vackra ansikte som ramades in av det mörkbruna håret som nästan såg svart ut i vätan men fortfarande bar arvet från faderns illande röda hår i form av en kopparglans som fick hennes hår att glöda. Det ringlade sig ner för hennes bara axlar, ner på ryggen ända ner till hennes midja och på framsidan över hennes svällande bröst som hölls inneslutna av ett snörat läderliv. Hennes andhämtning var ansträngd av ilska och barmen höjdes och sänktes i snabbt och rytmisk takt då hon insåg att han värderade henne?. han var inte rädd för sitt liv, han ansåg inte att hon var ett hot. Han granskade hennes välformade kropp, muskulös men ändå väldigt kvinnlig med mycket former, han betraktade den solbrända hyn där regnet strilade ner över hennes axlar o bildad små rännilar. Än en gång snärtade han till hennes svärd med sin främmande, flikiga klinga, denna gång så hårt att hon tappade svärdet och det for skramlande iväg över klippan vid sidan om dem. Blixtsnabbt tog han ett steg fram så att han stod precis framför henne och tog ett fast tag om snörlivet framtill mellan hennes bröst med den hand han haft tryckt mot såret. Hans blod blandades med regnvattnet men lämnade ändå ett spår av röda stänk över hennes byst. Han drog henne närmare till sig så att hon var tvungen att vända upp ansiktet för att se honom. Överrumplad och utan sitt svärd insåg hon att hans styrka fortfarande var enorm och att skadan inte var värre än den hon själv ådragit sig på benet. Snärten med svärdet hade varit så kraftfull att hon i sitt försök att hålla kvar greppet nästan hade stukat handleden. Medan hon mötte hans intensiva blick sträckte hon högerhanden efter sin eldslågsformade dolk som hängde i en rem vid hennes höft. Hon drog den snabbt och satte den mot hans blottade hals och försökte tryckta undan honom med sin värkande vänsterhand. Han trotsade dolkens tvebladade egg genom att trycka sig närmare, mot hennes kraftlösa försök att fösa bort honom och en strimma blod letade sig ner för hans hals när eggen rispade hans skinn. Hans ansikte var över hennes och deras ögon möttes för en stund. Han log plötsligt sardoniskt och pressade sedan sina läppar mot hennes och under ett evighetslångt ögonblick exploderade vreden inom henne och hon hatade honom för att han förnedrade henne som krigare till att endast vara en kvinna medan hennes klan stred och dog för sin frihets skull. Under tiden hon hörde stridslarmet från ängen kände hon hans varma kropp mot sin egen och hur hans tunga pressa sig in i hennes mun. Återigen fylldes hon av den där blandade känslan av spänning och välbehag som hon känt tidigare under stridens hetta. Hon släppte dolken och lät den falla ner i leran och tog istället tag om hans långa hår, pressade sig närmare honom och besvarade hungrigt kyssen. Med ett enda ryck slet han av snörningen till hennes läderliv och de välformade, tunga brösten föll ur det snäva plagget. Den högra handen hade han hela tiden vilat på svärdet, men nu släppte han det och kupade varsamt handen runt hennes ena bröst istället. När han slutade kyssa henne for en känsla av besvikelse igenom henne, men den försvann lika fort då han istället slöt sina läppar runt hennes bröstvårta och ett nöjt litet stön undslapp henne. Han lät sin stora, starka hand krama hennes fylliga bröst samtidigt som hans tunga lekte med den styvnande vårtan. Den andra armen hade han nu lagt runt hennes midja och höll henne med ett fast grepp så att hon inte kunde komma undan, men det hade inte varit nödvändigt, hon ville inte komma undan längre. En hetta spred sig inne i henne som snabbt jagade bort den regnkalla kylan som omslöt dem. Ingen av dem kände varken av regnet eller stridens skador längre och återigen kysstes de, hett, djupt och innerligt. Hon öppnade munnen villigt så att hans tunga kunde möta hennes, hon kunde inte få nog av smaken av honom och ville bara ha mer. Hennes händer trevade över hans manliga ansikte och hon trasslade in dem i hans långa hår, smekte hans breda, hårlösa bringa och utforskade hans muskulösa kropp. Han stelnade till med ett stön när hon råkade röra vid hans skadade sida, men fann sig snart igen då hon förflyttade handen ner över höften och fortsatte mot hans välformade rumpa som hon tog ett fast tag om. Vid det här laget hade det slutat regna, men marken var fortfarande sörjig och det skulle ta lång tid innan ängen blev grön igen. Han tittade henne djupt in i ögonen och log, denna gång vällustigt och halvt lade, halvt kastade ner henne på rygg i leran utan att tappa henne med vare sig blick eller händer. Han stod på knä över henne medan han kysste hennes hals och axlar, han kysste hennes bröst och mage och hans stora händer smekte hennes varma kropp, de ville utforska varje cm av henne. Hans långa hår som höll på att torka visade sig vara lite lockigt och föll över hennes nakna överkropp och hon njöt av den fjäderlätta beröringen. Hans hand hittade in under hennes korta, snörade läderkjol och till hans förtjusning hade hon inget som hindrade honom att känna hennes varma, fuktiga sköte med sina utforskande fingrar. Hon särade lite på benen för att han lättare skulle komma åt och hon kände hur hans fingrar masserade hennes skåra och mynning försiktigt. Han hittade hennes känsliga knopp och hennes andning blev djupare och snabbare av välbehag allteftersom hans beröring blev mer och mer intensiv. Han lät två fingrar glida in genom hennes öppning och genast fick han hennes gensvar i form av en tungt stönande suck. Han kände hur trångt och vått det var, ingen hade varit där före honom. Med den andra handen föste han upp hennes kjol så att han blottade hela hennes underliv och kysste det. Med två fingrar inne i henne använde han den andra handen till att försiktigt sära på hennes blygdläppar så att han kunde komma åt att kyssa hennes klitoris. Hans tunga lekte över den och hennes underliv höjde sig och mötte honom villigt. Hon njöt av hans underbara behandling och kunde inte låta bli att smeka sina egna stora bröst. Han kände hur hans egen lystnad växte och ville själv ha mer, men ville göra hennes första upplevelse så minnesvärd som möjligt. Hur han än gjorde skulle han göra henne illa, hans lem var redan svullen och redo att tränga in i henne. Försiktigt drog han ur fingrarna som han hade inne i hennes trånga gång och började lösgöra snörningen på sina svarta läderhosor. Han ändrade ställning så att han hamnade mellan hennes särade ben och när hosorna föll ner i leran runt hans knän blottades hans manlighet i hela sin längd. En praktpjäs hade han att bjuda henne, över tjugo svullna cm och grov runt om. Han tog tag om hennes höfter och drog henne närmare sig genom leran och placerade försiktigt sitt glänsande ollon i hennes våta, villiga mynning. Sakta, sakta började han tränga in i henne med små försiktiga rörelser och han hörde hur hon stönade olika av välbehag och smärta då han pressade sig ytterligare någon cm in. Hon tog hårt tag om hans axlar och gav ifrån sig ett litet skrik av smärta när han tillslut slank ända in i henne med hela sin längd. Han slutade omedelbart och låg stilla över hennes skälvande kropp, tittade henne djupt in i ögonen, men kunde inte se något tecken på att hon ville att han skulle sluta. Försiktigt började han rytmiskt stöta i henne, hon stönade i smärtblandad lusta och snart kände han ur hon slappnade av mer i hela kroppen och han antog att det inte gjorde lika ont längre utan att hon njöt mer och mer. Han ökade takten och ilningar av välbehag sköt upp ur hennes sköte och fortplantade sig genom hela hennes kropp. Hon hade aldrig kunnat föreställa sig smärtan första gången han trängde in i henne, men heller inte det ljuvliga ruset av att känna hans manlighet fylla hennes längtande underliv. Han kysste henne hett samtidigt som han ökade både takten och kraften i varje stöt och snart följdes varje stöt av hennes vällustiga små skrin och hans djupa stön. Hon bet honom i axeln och drog honom i håret, hon kved och vred sig under honom, hon visste inte vart hon skulle ta vägen, det var så vansinnigt skönt att ha honom i sig, på sig, över sig. Han gjorde henne galen, hon kunde inte få nog och plötsligt, när hon inte trodde att hon skulle stå ut längre kändes det som att någonting brast inom henne och hon exploderade i en våldsam orgasm som fick henne att tappa andan. Han kände hur hennes trånga sköte krampade och slöt sig som ett vakuum runt hans känsliga lem och han kunde heller inte längre hålla ut, även han genomfors av en explosiv orgasm och med ett djuriskt vrål tömde han sig djupt inuti henne. Båda låg skälvande kvar och andades tungt, hon på den leriga marken och han på henne. Hon kände hela hans tyngd och värme mot sin kropp, hans hår låg trasslat över hennes ansikte där han låg och höll om henne. Sakta återfick hon sansen och hennes andning normaliserades när stridens larm trängde igenom hennes lyckliga töcken. Hon knuffade undan honom och kravlade sig baklänges bort en bit i leran. Hon tittade misstroget på honom och han mötte hennes blick med det där sardoniska leendet spelandes på sina läppar igen. Han drog upp sina hosor, snörde ihop dem och reste sig mödosamt upp. Han kunde inte dölja ett stön och en grimas av smärta och vänsterhanden for upp till såret igen som nu hade slutat blöda. Han plockade upp sitt vackra, ovanliga svärd med den fria högerhanden och svärdet blixtrade till i solen som nu äntligen hade skingrat de flyende molnen. Hon hade själv rest sig upp, hämtat sitt eget svärd och stod nu en bit ifrån honom med lera över halva kroppen och torkat blod på hela vänsterbenet. Hon försökte skyla sina nakna bröst med högerarmen men lyckades inte helt, försöket var ändå bara halvhjärtat. Med några snabba steg var han framme hos henne, kysste henne hårt, tittade henne djupt i ögonen, log och vände sig sedan om och försvann bakom träden. Hon stod stilla, helt handfallen och hennes blick dröjde kvar vid punkten där han hade försvunnit och önskade att han skulle komma tillbaka. Hon kände inte ens till hans namn, hon skulle antagligen aldrig mer få se honom och med minnet av hans smak på sina läppar tog hon upp det trasiga livet, knöt provisoriskt fast det runt sin kropp, letade upp den tappade dolken i leran och lämnade platsen även hon. När hon kom ut på slagfältet igen upptäckte hon att striden var över och de överlevande av hennes klan gick runt ibland de stupade och letade efter sina kära. Solen gassade nu och den ler- och blodtäckta marken ångade där solens strålar brände bort fukten. En bit bort stod hennes far och mor, båda med skråmor och sår, men ändå inte allvarligt skadade. Hennes blick föll på de tre kropparna vid deras fötter och hennes ögon kunde inte ljuga för henne. Det röda håret och glesa skäggen avslöjade allt för väl vilka de fallna krigarna var. Hennes unga bröder, alla tre. Hon haltade närmare sin trasiga familj och när modern fick syn på henne utbrast hon: -Tack o lov, där är hon, hon lever än, och rusade fram och tog hennes i sin famn. Hon lösgjorde sig ur moderns omfamning och slöt upp bredvid sin far.
- De dog som hjältar, han var enorm, krigaren som anföll dem, med ett besynnerligt svärd? De lyckades skada honom på hans svärdssida, men de hade inte en chans mot hans enorma styrka och stridserfarenhet, trots att de var tre. När jag väl kom fram till mina pojkar var det för sent, han hade dräpt dem och försvunnit in i striden igen. Jag kunde inget göra. Han vände sig mot sin dotter och log.
-Men de dog inte förgäves, vi vann mitt barn, vi drev bort de uslingarna.
Sakta återvände friden till byn och allt återgick till sitt forna skick. Ängen grönskade åter och där syntes till slut inga spår efter den våldsamma striden som närapå halverat hennes klan. Hon hade inte längre några bröder, det skulle aldrig finnas någon rödhårig, vänsterhänt arvtagare till den stora stridsyxan som numer stod obrukad i vapensalen i deras långhus. Men en arvtagare fanns det. En pojke som skulle visa sig bli stark nog att svinga yxan, lång, brunhårig och högerhänt. Precis som sin far...