Hon tog fram det hon skulle behöva ur skåpet: läderhuvan med
uppblåsbar munkavle, ett par handbojor, lavemangspåsen, några replängder
till, en spridarstång och hårbojan. Hon bar in det i lekrummet bredvid
och lade ned det på golvet. Det vill säga, på grund av stövlarna och
rörelsehindren i form av sina bundna bröst och sitt pluggade och kedjade
underliv fick hon släppa det på golvet. Nästan varje rörelse hon gjorde
skumpade pumpblåsan till dildon och slangklämman på katetern omkring
mellan hennes lår och gav intressanta sensationer i hennes underliv.
Sedan gick hon ut och hämtade en del av det hon hade varit iväg och
handlat dagen innan: en reptalja, en handuksstång, en rulle tejp, ett
snörnystan och en ask häftstift. Ur köket hämtade hon fyra tomma
tvåliters PET-flaskor. Ur städskåpet tog hon den stora plasthinken och
fyllde den med vatten innan hon kånkade den till lekrummet. Det
sistnämnda var ingen lätt uppgift i platåstövlarna och med övriga
rörelsehinder. Ur klädkammaren tog hon fram sin härskares trappstege men
sedan fick hon problem. Tjugofemkilossäcken med cement som hade stått
oanvänd i ett hörn av klädkammaren efter något planerat
reparationsprojekt av balkongen gick inte att rubba. Hon kunde inte böja
sig ned för att lyfta upp den och hon hade för dålig balans för att
försöka skjuta på den med fötterna. Till sist fick hon sätta sig ned på
golvet, eller snarare dunsa ned handlöst på sin ända efter att ha tappat
balansen när hon försökte gå ned på huk, baxa upp säcken i knät och
hasa sig till lekrummet på ändan. Den släpande kedjan från klämmorna på
hennes blygdläppar påminde henne om att de varit i kläm en bra stund,
och när hon råkade fånga kedjan med ena klacken och rycka till blev hon
sittande flämtande och gnyende bakom munkavlen i nästan en minut. Hon
trodde tröskeln till lekrummet skulle bli hennes död när hon tvingades
lyfta sig över den på bakåtsträckta armar som fick det att kännas som om
hennes bundna bröst skulle spricka loss från hennes bröstkorg.
Nu hade hon nästan allt hon behövde och började göra i ordning
sakerna. Hon bemödade sig inte ens om att försöka resa sig upp efter att
ha vältrat cementsäcken ur sitt knä. Hon började med det enkla men
tidskrävande arbetet. Hon drog ut en drygt meterlång tejpremsa och
började sedan sätta fast häftstift på dess häftande sida med spetsarna
utåt. Det kändes som om arbetet tog en evighet och hon insåg att hon
inte hade någon klocka för att kontrollera hur hon låg till tidsmässigt.
Hon beslöt sig för att hämta en när hon behövde resa på sig igen. När
hon hade fyllt större delen av tejpremsan med häftstift drog hon ut en
något kortare tejpremsa och lade den omsorgsfullt över spetsarna på
häftstiften. Sedan tryckte hon ned den så att häftstiften klämdes fast
mellan de två hopklistrade tejpremsorna med spetsarna stickande ut genom
den ena. Hon tog det taggiga bandet, lade över sina bundna bröst med
spetsarna inåt, och drog det nedåt, bakåt till mitten på kedjebältet
bak. Att föra armarna bakåt påminde henne ännu en gång smärtsamt om
hennes hårt bundna bröst, men hon bet ihop och lindade fast de fria,
häftande ändarna runt kedjan. Hon kände häftstiftsspetsarna trycka mot
det spända skinnet på hennes bröst, men inte direkt smärtsamt. Det
kändes faktiskt mer längs sidorna.
Hon övervägde om hon skulle göra mer innan hon försökte komma på
fötter igen men insåg att hon måste få veta hur lång tid hon hade på
sig. Mödosamt och med stöd av trappstegen lyckades hon komma på fötter
igen. Litet vingligt gick hon ut i sovrummet igen och tittade på
klockan. Hon hade fortfarande mer än en timme på sig. Om inte något gick
helt snett så borde hon klara det!
Hon tog sitt armbandsur med sig och kom på att hon skulle behöva ett
par hänglås och en sax för att kunna göra klar överraskningen åt sin
härskare. Hon tog fram hänglåsen ur skåpet och återställde glidmedlen
och sprutan innan hon stängde det. Hennes härskare gillade ordning och
reda. Hon trippade sedan ut i köket och hämtade en sax. Hon muttrade
bakom munkavlen över att den låg i understa lådan så att hon fick
sträcka sig ned efter den mer eller mindre hängande på diskbänken.
Åter i lekrummet fällde hon upp trappstegen, fäste armbandsuret runt
dess ram, ställde stegen under taklampan och klättrade försiktigt upp på
den. Med viss möda fick hon loss lampan och klättrade ned med den. Hon
funderade på att lägga den i ett hörn men insåg sedan att det skulle
göra ett prydligare intryck med den ur vägen så hon bar in den i
klädkammaren och lade den på en hylla där. När hon kom ut i lekrummet
igen insåg hon problemet med att ha lagt allting på golvet när man
behövde ha det stående. Hon beslöt att göra färdigt det hon kunde nere
på golvet och sedan lägga upp allting prydligt på bekväm höjd på
fönsterkarmen innan hon reste på sig igen. Den här gången lyckades hon
hasa ned längs ena väggen utan att landa hårt på ändan. Väl nere på
golvet satte hon igång igen.
Hon gjorde en uppskattning i huvudet och skar sedan av fyra längder
från snörnystanet på cirka tre meter vardera. Ena änden på respektive
längd knöt hon sedan fast runt halsen på var och en av de fyra
PET-flaskorna innan hon lade upp dem på fönsterbrädet. Sedan tog hon en
replängd och band omsorgsfullt i flera varv runt cementsäcken. Hon lade
upp reptaljan och handduksstången på trappstegens plattform. Resten av
sakerna på golvet utom repen och spridarstången lade hon upp på
fönsterbrädet. Återigen med viss möda men mindre den här gången tog hon
sig upp till stående med stöd av trappstegen.
Väl uppe i stående trädde hon handduksstången över trappstegens ram
innan hon försiktigt klättrade upp på stegen igen. Hon tog reptaljan och
krokade fast i den fria lampkroken. Hon log för sig bakom munkavlen och
sände en välsignelse till äldre tiders byggmästare som dimensionerade
alla lampkrokar så att de kunde klara av tunga takkronor till skillnad
från plastkrokarna i hennes egen, moderna lägenhet som bara klarade
10-20 kilo. När hon klättrade ned från trappstegen igen drog hon med sig
taljkroken. Hon böjde sig ned mot cementsäcken för att fästa den och
trodde ett ögonblick att hon skulle vara tvungen att sätta sig igen, men
med stöd av trappstegen lyckades hon ta sig ned i halvt huksittande och
kroka fast taljan i repet runt cementsäcken. Sedan drog hon i taljans
fria rep och den tunga cementsäcken gled sakta i höjden med förvånande
lätthet. När hon hissat upp säcken så högt taljan tillät band hon fast
repänden vid ett värmerör och klättrade ännu en gång upp på trappstegen.
Hon band fast repänden från cementsäcken runt taljans fäste i
takkroken innan hon försiktigt krokade loss säcken från taljan. Hon
lyckades till och med baxa upp den ytterligare ett par decimeter så att
den hängde precis under taket. Med viss nervositet släppte hon säcken,
och den hängde kvar. Yippee! Väl nere igen lossade hon taljrepet från
värmeröret och försökte göra en bedömning. Hon nådde precis upp till
taljkroken (välsignade platåstövlar) och drog ned den till höfthöjd
innan hon på nytt band fast taljrepet, men den här gången runt det övre
gångjärnet i dörröppningen till rummet. Hon tittade på klockan, hon hade
en dryg halvtimme på sig. Det såg ut att bli nästan perfekt timing.
Hon tog lavemangspåsen och trippade ut i köket. Där fyllde hon den
med tre liter ljummet vatten och tvekade sedan litet. "Äh, ska det göras
ska det göras ordentligt" tänkte hon, öppnade kylskåpsdörren och tog
fram Tabasco-flaskan. Hon tömde i en rejäl skvätt i lavemangspåsen innan
hon korkade igen den och ställde tillbaka Tabasco-flaskan i kylen.
Sedan kom hon på att hon behövde ännu en flaska. Som tur var fanns det
ännu en tom tvåliters PET-flaska. Hon diskade och sköljde den
omsorgsfullt innan hon fyllde den till hälften med kallt vatten. Sedan
öppnade hon frysskåpet. Där låg sex tvåmeterslängder PVC-slang med
ändarna hopklämda med klämmor. Hon flinade åt sin egen försiktighet. Hon
hade egentligen bara behövt fem, men hade för säkerhets skull skurit
till sex längder, fyllt dem med vatten och lagt in dem i frysskåpet
strax efter att hennes härskare hade gått till jobbet. Den extra slangen
skulle komma till användning nu. Hon tog de styva, kalla slangarna, en
stor isbit, vattenflaskan och den välfyllda lavemangspåsen, och trippade
tillbaka till lekrummet.
Hon ställde ifrån sig vattenflaskan på fönsterbrädet, hängde upp
slangarna över trappstegen, tog isbiten och lavemangspåsen och besteg
åter trappstegen. Först hängde hon upp lavemangspåsen i takkroken. Sedan
tog hon den fria änden av repet runt cementsäcken och band det noggrant
i en ögla runt det svagt lutande repet från reptaljan till
dörröppningen. Hon ställde sig så att hon balanserade säcken på axeln
medan hon lossade repet runt taljans fäste. Därefter gjorde hon en enkel
nyck på repet precis där det var fäst vid cementsäcken och lade runt
talgfästet. Snabbt förde hon in isbiten i nyckens ögla. Nu var det dags
för det kritiska momentet. Hon borde egentligen ha prövat idén först,
men hon hoppades att hon hade räknat rätt, annars skulle hela
överraskningen vara förstörd. Försiktigt baxade hon ned cementsäcken
från sin axel. Nycken drogs åt runt isbiten. När nycken var tight
åtdragen stannade säcken. Hon väntade några sekunder. Inget mer hände.
Hon granskade isbiten. Den låg stadigt inklämd i nycken och visade inga
tecken på att ge sig. Det fungerade!
Lättad böjde hon sig ned efter en av PVC-slangarna. Hon tog bort
klämmorna i ändarna, fäste slangen på munstycket från lavemangspåsen och
lät den hänga. Ett ögonblick övervägde hon vad hon skulle göra med
klämmorna. Hon försökte fästa dem på sitt bröst men huden där var
alldeles för spänd. Istället nöp hon fast dem på insidan av sina lår.
Sedan klev hon ned från trappstegen, för sista gången. Nu gällde det att
arbeta snabbt innan isbiten och isen i PVC-slangarna hann smälta. Hon
flyttade trappstegen till väggen och hämtade PET-flaskorna från
fönsterbrädet. Hon drog snörena från dem över handuksstången på
trappstegen och firade ned flaskorna tills de stod på golvet under
trappstegen. De fria snörändarna lät hon falla på golvet in mot rummets
mitt. Sedan lyfte hon upp den fyllda vattenhinken och den halvfyllda
PET-flaskan på trappstegens plattform.
Hon insåg att PET-flaskan skulle stå osäkert för det hon hade tänkt
sig och tog därför en tejpremsa och fäste flaskan vid stegens ram.
Klämmorna från de andra slangarna fick göra de två första sällskap på
insidan av hennes lår. Den skarpa smärtan fick henne att undra om hon
verkligen skulle ha dem där, men hon beslöt sig för att härda ut. Hon
lotsade ner änden på en av slangarna till botten av den halvfulla
PET-flaskan och tejpade fast slangen i flaskmynningen. Det kraschade om
isen i slangen när hon böjde den. Sedan kopplade hon ihop den andra
slangänden med kateteränden. Den satt stadigt när hon hade krängt
kateterslangen över den. De resterande fyra slangarna stoppade hon ner
varsin ände på i den vattenfyllda hinken, klämde fast slangarna under
hinkens handtag och säkrade dem med en lång tejpremsa. De fria
slangändarna lotsade hon ned i varsin av de tomma PET-flaskorna. Sedan
tog hon den fria änden av slangen som hängde från lavemangspåsen och
lyckades med viss möda koppla ihop den med slangen från hennes
analplugg.
Hon tittade på klockan en sista gång. Tjugo minuter kvar. Det skulle
gå vägen! Hon lossade på remmen till munkavlen och lyckades med viss
möda dra ut den stora bollen ur sin mun. Medan hon gymnastiserade sina
styva käkleder hängde hon upp munkavlen så prydligt hon kunde på
trappstegen. Sedan sträckte hon sig efter läderhuvan, hårbojan,
handbojorna och hänglåset på fönsterbrädet. Repen och spridarstången låg
där de skulle på golvet under reptaljan. Allt i ordning. Med hjälp av
trappstegen tog hon sig ned till knästående på golvet och kröp sedan
bort till platsen rakt under reptaljan.
Hon hade bedömt taljkrokens höjd perfekt. Den nådde precis ned att
fästas runt repen mellan hennes hårt hopbundna bröst när hon satt på knä
på golvet. Nästa steg var snörena från PET-flaskorna. Hon nådde dem
utan problem och efter att ha hissat upp PET-flaskorna så att de hängde
precis under handuksstången som snörena löpte över knöt hon fast ett
snöre i var och en av de fyra klämmorna på hennes bröstvårtor och
blygdläppar. Det enda besvärliga var det breda läderhalsbandet som
förhindrade henne att se ner och se vad hon verkligen gjorde. Hon
suckade lättat. Alla de nya idéerna verkade fungera. Resten var
beprövat.
Hon tog ett av repen och band ett par varv runt sitt dubbelvikta
högerben så att vaden säkrades mot låret. Den fria repänden drog hon ned
till knät och lyckades knyta ett varv runt låret innan hon fäste den i
spridarstångens ena ände. Sedan upprepade hon proceduren med det andra
repet och benet. Resultatet var att hon tvingades till ett knäsittande
med mycket brett särade lår. Klämmorna på insidan av låren kändes ännu
mer nu när det mjuka skinnet sträcktes ut.
Hon fortsatte med hårbojan. Snabbt samlade hon ihop sitt yviga svarta
hårsvall i en hästsvans uppe på huvud och fäste hårbojan runt den. Med
sin sträva insida tillät den inte håret att glida utan det satt som i
ett järngrepp i bojan. Hon hade emellanåt funderat på om det inte skulle
gå att hänga upp henne i hårbojan, men hennes härskare hade avrått
eftersom han tyckte om och inte ville riskera hennes hårsvall.
Sedan var det dags för läderhuvan. Hon gapade så att den uppblåsbara
munkavlen gick in i hennes mun. Det mjuka, fina lädret satt som gjutet
över hennes ansikte. Hon justerade huvan så att de två små andningshålen
satt precis mitt för hennes näsborrar. Därefter passade hon ihop
dragkedjan bak i nacken och drog upp den medan hon försökte förhindra
att alltför mycket av hennes hår fastnade i dragkedjan. Till sist var
hela hennes huvud innesluten i ett matt svartglänsande kokong där de
enda öppningarna var de två små andningshålen och en öppning uppe på
huvudet där hennes hår böljade ut. Hon fumlade litet bak i nacken med
spännet till remmen som löpte runt huvans nederdel och höll den
uppblåsbara munkavlen tight och säkert på plats men till sist var remmen
i spännet och hårt åtdragen.
Nu var det egentligen bara handbojorna kvar. Sedan fanns ingen
återvändo. Hon famlade i blindo på golvet men hittade snabbt handbojorna
och hänglåset. Låset hängde hon i bygeln från den korta kedjan på
hårbojan. Sedan fäste hon handbojan runt sin vänstra handled. Genom att
föra vänsterhanden så högt upp på ryggen hon kunde och samtidigt böja
huvudet bakåt maximalt nådde hon precis hänglåset på hårbojan och kunde
med visst besvär låsa fast det i den korta kedjan mellan handbojorna.
Med armen bakåtvriden på det sättet övergick återigen den dova smärtan i
hennes bröst i en skarp, skärande smärta där repen runt brösten skar in
i hennes skinn. Innan hon låste fast den högra handen också hade hon
ett par saker att göra.
Hon började med att ta pumpblåsan till den uppblåsbara munkavlen och
ge den några snabba pumpningar. Hon kände hur gummiblåsan i hennes mun
fylldes. Hon fortsatte pumpa tills hennes käkar tvingats i sär så mycket
det gick och det kändes som om ett pumptag till skulle få dem att hoppa
ur led. Då gav hon blåsan en hård pumpning till som förvandlade det
krampaktiga obehaget till ren smärta. Den sista saken måste hon göra
snabbt om hon inte skulle banga ur.
Hon tog tag i pumpblåsan till den uppblåsbara dildon som hängde
mellan hennes ben och började bestämt pumpa. Efter tio pumptag var
smärtan från mellanväggen som klämdes mellan den uppblåsbara dildon och
den stora analpluggen näst intill outhärdlig. Efter ytterligare tio
pumptag kändes det som om hennes slida skulle spricka när som helst. Men
hon gav pumpblåsan ytterligare tio bestämda pumptag innan hon med
uppbådandet av all sin självkontroll släppte pumpblåsan, förde upp
högerhanden på ryggen, fick tag på den fria, nedhängande handbojan och
lyckades låsa den runt handleden.