Vi hyrde ett stort fyrkantigt hus. En porch löpte runt hela huset och huset var en perfekt kvadrat. Ibland kom jag hem från stan sent på eftermiddan och det regnade. Huset var tyst och mörkt i regnet. Jag brukade stanna på porchen en stund. Sätta mig på en stol och lyssna på regnet, lukta på det. Alla dofter som uppstår, frigörs av ett regn i Australien. Ett regn som varken tycks ha början eller slut. Det bara finns där. En närvaro lika självklar som luften och jorden. Tills det inte finns längre.
Går genom rummen. Det är högt i tak och stilla, tyst, förutom regnet. I sovrummet är de stora glasdörrarna öppna. Jag undrar om du bara låtsas sova. Jag står stilla och lyssnar på regnet, lyssnar efter dina andetag, en rörelse från sängen.
Jag klär av mig och kryper ner. Ibland. Tröttheten. Du. Bara du kan göra mig hel. Värmen. Du vänder dig mot mig, säger inget, dina armar, dina bröst mot min bröstkorg. Kanske sover vi en stund. Jag är inte säker. Ibland är dröm och verklighet förvirrande lika. Och ibland är drömmen verklighet.
Någon gång. Lite senare. Vaknar som i ett rus. Du är där. Vi är här. Vaknar som ett. Kysser dig. Ditt ansikte. Ditt hår. Älskar att älska dig. Dina händer, mina händer. Kroppar kan känna hunger, nästan oberoende av sina ägare. Hungrigt, girigt sätter vi i oss varandra. Du är min måltid. Jag är din. Du är över mig, grenslar mig. Och du bara ska. Du är en vilja. Och du är vad jag vill. Smeker dina bröst när du sjunker ner över mig, när min kuk, som är så hård att det faktiskt bultar i mig, försvinner in i din trånga, knappt vakna fitta. Det där ordet. Varför är det så upphetsande att säga det? Jag säger det. Ofrivilligt, nästan. Du upprepar det. "Fitta", säger du. "Din kuk i min fitta."
Jag.
Äl.
Skar.
Å.
Knulla.
Dig.
"Tack", säger jag, så där bara.
"Vadå tack?" stöter du fram.
"Bara tack." Och jag vill gråta. Jag är en vuxen man. Jag är ett barn.
"Lova att aldrig försvinna", säger jag. "Försvinn aldrig."
Men jag vet ju att alla försvinner. Även de som blir kvar.
"Jag är här och jag försvinner aldrig", flämtar du.
"Du är här", säger jag.
"Jag är här", säger du.
Jag tar tag om ditt huvud, ditt ansikte, tittar på dig, på ditt ansikte medan du rider min kuk. "Du är här", säger jag igen.
"Jag vill ha ditt barn", säger du. "Jag vill att du ska spruta i mig."
Jag håller ditt ansikte och drar dig till mig, ner till mig. Jag kysser dig medan vi knullar varandra. Du knullar mig, jag knullar dig. Du är min. Jag är din.
"Kom. Kom nu när jag kysser dig", säger du.
"Om du kommer."
"Jag kommer."
Du är här, du är här, du är här och jag älskar dig. Stanna, vill inte att tid ska finnas. Det här regnet är evigt. Det kommer alltid att regna så här, ljudet kommer alltid att vara detsamma, känslan, ljuset, detta kommer alltid att vara detta och detta nu sträcker ut sig evinnerligt och slukar alltet som är intet. Detta allt är nu. Detta nu är allt. Och du är här.
Du är här.
Du.
Är allt.
Och våra världar kollapsar in i varandra och ljudet av regnet begraver oss igen och vi är skyddade från allt och inget kan röra oss.
Också detta.
Du är allt nu.
Och jag håller dig. Du.
Och allt annat är förstås oviktigt.
Med din kind mot mitt bröst.
Så jag säger det enda ord som betyder nånting, som vill betyda nånting.
Du.