Förväntningarna var skyhöga då jag satt på bussen och skumpade. Eller så var de totalt obefintliga. Alla tänkbara känslor hade susat runt i över ett dygn och slagit knut på sig själva. Sedan hade de gått och lagt sig under en sten och kräkts för att sedan hetsäta något tungt. Typ sten. Men det var helt enkelt så. Att vi skulle ses. Igen. Det var bestämt så. En andra gång nu. Första gången hade varit totalt jätteoskyldig. I alla fall om man såg till vad som hade kunna hända.
Vi hade setts på ett fik den gången. Det hade hänt mycket den dagen. Men i stort hade det varit som stt träffa vilken tjejkompis som helst. Förutom att han inte var nån tjej. Plus att han hade varit så där obarmhärtigt och oväntat attraktiv. Vi hade stirrat på varandra i total barnslighet. Fnissat då vi mött varandras blick. En kram när vi kom. En i parken och en halvtaskig då vi skiljdes vid tåget. Jag rös av minnet. Medan jag satt på bussen tänkte jag tillbaka på senast.
Gräsänkan jag hade tagit tåget då till honom. Till hans hemstad. Den där killen som jag inte visste helt om jag kunde lita på. Än. Visste bara att jag så väldigt gärna ville det. Men varför ville han träffa mig? Eller va de ens han som föreslagit det? Nej... Det var helt och håller jag. O det störde mig. Mycket. Lite. Det var jag. Helt och hållet. Men så förtvivlat gärna ville jag göra det. Ja, alltså både lita på honom samt krama honom. Så ville han ju också ses så då hade det blivit så. Vad skulle kunna hända liksom?
Minnena från första gången jag träffat honom låg som ett spöke. Allt som varit lite mindre bra. Men också som en välsignelse med det som varit nära på fantastiskt. Eller snarare som en ärlig påminnelse. Vad jag kunde förvänta mig den här andra gången byggde på vad jag fått uppleva sist... Minst.
Kunde inte glömma känslan. Hade inte kunnat sluta tänka på den under den tid vi varit ifrån varandra. Hur fort han fått mig att slappna av. Bara genom den stora bedriften genom att vara mer nervös än mig. Solen hade varit skarp den dagen. Känslan hade pendlat mellan tafatt och kompisaktigt till vibrerande och allvarlig. Stötar hade gått genom huden och studsat runt i kroppen tills den landat i hjärnan. Båda var medvetna om hur fort den där råa och enkla attraktionen kommit smygande. Men ingen hade vetat något om den andres tankar. Än.
Blickarna hade varit kraftiga men nervösa den där första gången inne på köpcentret och strömmen genom kroppen hade varit intensiv. I alla fall var det minnet jag kunde komma ihåg. Mindes att jag inte kunde låta bli att pilla lite på honom. Erbjuda min arm för honom att känna lite på. Råkade nudda hand hand. Båda hade märkbart blivit förvånade då känslan plötsligt äntrats. Blickar som dröjt sig kvar och ögon som glittrade. Efter fikat som inte varit någon fika var vi tvinga att röra lite på oss. Jag för att mysorna i kroppen gjorde det omöjligt att sitta still och han hade varit röksugen.
I parken hade vi flytt alla blickar och eventuell rädsla för att bli igenkända. Det var ju i hans hemstad och allt. Bakom buskar i gräset låg i vi försommarsolen och granskade varandra.
Killen var enligt mig ofattbart underklädd för en första dejt. Men så va de ju ingen sådan heller. För att genom ansträngt utseende imponera. Med hål i allt från tröja till skor. Han luktade enorma mängder rök från nervösa rökpauser, buskig ögonbryn, var en aning kortare än mig och hade dessutom hål i örat. Brynen var i och för sig ansade för min skull och även klädseln hade säkert en tanke bakom sig. Kanske var det den outfiten som var minst söndrig.
Jag å min sida hade varit galen åt andra hållet. Kvällen innan tvagande jag mig och ansade varje del av min kropp som möjligt var. Jag provade säkert en million uppsättningar kläder och valde sedan en. Som jag prydligt la fram på byrån på kvällen innan. Jag hade tippat ut allt jag ägde i väskan och omsorgsfullt packat om den. För att klara alla utmaningar. På morgonen hade jag sminkat mg mer än jag brukade. Mest för att jag letade efter självförtroendet där nere bland ögonskuggor och läppstift. Det funkade ok. Kollade mig i spegeln så länge på morgonen att jag nästan blev sen. Väl framme i storstan hade jag fått vandra runt och vänta på hans ankomst. Det var skönt att hinna landa lite. Jag gick in i klädaffärer och kollade mig i spegeln. Hur såg jag ut? Skulle jag verkligen ha på mig detta? Näää... I panik köpte jag två nya toppar och tog på mig en. Men jösses. Jag hade ju en helt värdelös bh på mig till den överdelen! Hur tänkte jag... Jag irrade mig mer och mer in i träsket av panik. Så vad skulle jag göra? Jag hade två konkreta val. Antingen ta på mig det jag valt ut med omsorg hemma som var bra nog eller så skulle jag skita i alltihop o bara komma som jag var. Jag valde inget av de alternativen. Jag köpte en helt ny bh 10 minuter innan avsatt tid och tog på mig den i provrummet med den nya toppen över. Borstade håret, sminkade mig igen och kollade på mig själv i spegeln. Nu fick jag fan duga. Det var ju inte ens säkert det ens skulle bli nån dejt över huvud taget. Det hade vi ju inte sett än... En medelålders gubbe, kanske lite äldre, kollade oförstående men samtidigt intresserat på mig då jag kastade min bh i en soptunna.. Tyvärr inte så diskret som jag hoppats... Säger inte på något sätt att min kaosartade strategi var det minsta bättre än någon annans det bara blev så...
På vägen från klädaffären till mötesplatsen träffade jag tyvärr på en gammal bekant, som fuckade upp planen totalt.. Jag som varit så samlad och nästan typ lugn. Han tog fokus och jag blev nervös. Vad gjorde jag här? Jag sa jag skulle träffa en vän då han frågade. Det var ju ingen lögn. Ens. Typ. Jah samlade mig och tog ett djupt andetag. Den här dagen handlade inte om gamla bekanta, utom nya. En ny.
Allt gick ju bra egentligen den där gången ju. Ingen av oss brydde sig om kläder och utseende då vi väl var inne i diskussioner. Förutom att du efteråt sa att du haft svårt att slita blicken från mig. För att jag varit så vacker. Den kommentaren kommer jag aldrig glömma... Jag kunde i min tur inte sluta tänka på hans läppar... Dina goa läppar....
Den obeskrivligt söta killen beskrev sig själv som ett riktigt stolpskott när vi pratat om träffen efteråt. Jag log länge åt det... Han hade uppenbarligen velat vara mer järv och gentlemannamässig. Gulligt. Men jag tyckte det va bra. Trots allt. Att det varit som det varit då. De skulle ju ändå aldrig hända något. Ha hänt något. Men det hade varit en trygghet att inte möta någon framfusig och burdus som tog det han behagade. Men något hände ändå.. När känslan blev för bra och du hämnade lite för nära där i den fina parken. Men du låg kvar. I ren nervositet hade jag satt mig upp på rumpan. Placerat en handväska emellan oss och fått hjärnsläpp. Du hade lagt dig på mage. Hade det varit för att dölja en fysisk reaktion? Allt går att överanalysera och det är jag bäst på. Har alltid varit.
Besvikelsen hade varit total då jag varit den som signalerat trygghet och initiativ genom hela träffen. Jag var ju ett totalt nervvrak egentligen som troligen behövt valium och en påk i huvudet. Eller en trygg ledsagare. Minst. Jag hade fått betala både biljett o min dricka själv. Den där tomten hade paralyserad av skräck och akut blodbrist till och med glömt bjuda på den glass som lovats mig... Det gjorde ju inget. Jag var inte där för att överösas med grejer eller mat. Handlade mest om en gentil gest. Ett ansträngande för att visa sin tyckom o att han njöt av mitt sällskap. Men han kanske inte va sån. Jag gav honom en sista desperat chans att bjuda på något sent på kvällen under taket på tågstationen. En hel dags svält pga nervositeten hade gjort sitt till. Hade försökt tvinga o mig lite för att inte svimma. Men inte ens smörgåsen i kiosken erbjöd han sig betala. Inte för att jag brydde mig. Egentligen. Jag skulle ju ändå aldrig träffa honom igen, tänkte jag. Jag gav den där tafatta knasen en kram, som vi båda konstaterade sen var helt kass innan tåget blev min fristad några timmar. Mackan var slut innan tåget åkt ifrån stationen. Så utsvulten var jag.
Väl hemma igen hade jag varit snurrig av intryck och sockerdimp. Jag hade varit så galet hungrig... En macka på hela dagen. Himla tomte. Vem var han egentligen? Han var mycket äldre än mig. Inte min vanliga typ. Typ och typ förresten. Jag var ju upptagen. Trogen. Som berget. Med en inre känslig kompass hade jag alltid brottats med det naturliga i att tända på andra samt att samtidigt skämmas lite för att göra det. Man hittade sig en make o så skulle de va. Bara.
Behovet av spänning och kickar hade ökat hos mig. Drastiskt. Jag hade jobbat med just den delen hos mig jättemycket annars, att vara nöjd. Känna att allt var tillräckligt. Men plötsligt hade jag fått smak på lite spänning. Jag hade ingen direkt aning om hur du ramlat in i mitt liv. Men du fanns bara där och kändes som en vän. En riktigt bra vän. Helt otrolig lyssnare och med tålamod som guld.
Efter den soliga dagen i din hemstad hade den sexuella energin stegrat maximalt. Jag blev mer vågad inför mig själv. Jag fantiserade i större utsträckning och minnet av din hand mot min nakna arm. Tanken på din trevande hand i svanken. Funderingar på din granskande och hungriga blick gav bränsle till att komma om och om igen... Vi skrev väldigt mycket om fragment av meningar som stannat kvar och poppat upp likt popcorn i en kastrull. Från små, små hårda kärnor av ingenting till fluffiga och krispigt smaskiga. Jag uppskattade den förmågan hos dig. Att reflektera och låta mig älta sönder och krama ur varje känsla va varje sekund. Ge mig tiden att vända på allt som sagts. De va inte alla som fann nöjet i det. Ingen annan alls, för att vara ärlig... Jag älskade det. Det tilltalade verkligen min analyserande sida. Hur jobbig jag än hade kunde tänkas verka så lät han mig hållas. Kanske han faktiskt gillade det med...?
Tre veckor eller så hade vi pratat mycket intensivt samt hunnit ses vänskapligt en gång. Det hade varit bra veckor som gräsänka då mannen jobbat utomlands. Den där charmknutten hade hållt mig sällskap över nätet i större utsträckning än tidigare. Mycket mer än sporadisk korrenspondans. De sämre minnena bleknade bort och det som varit från träffen lyftes fram. Så oskyldigt. Men eggande. Det gick inte att toppa. Eller skulle det gå att bräcka? Jag hoppades det i alla fall. Kanske jag även skulle få vara den vimsiga och osäkra och få landa i en trygg famn som visste vad han gjorde nästa gång vi sågs?
Efter att ett inbokat möte oss emellan ställdes in kändes allt helt omöjligt. Ingen visste om vi någonsin skulle få chansen att ses igen... Jag kände någonting och visste den känslan delades. Det kände tråkigt... Vi hade något ogjort. Hur oskyldigt det än kunde vara visste jag att båda velat kyssa varandra. Vi kunde inte låta nyfikenheten vinna fullständigt och totalt. Men kunde klappa den mothårs.
Dagarna rullade på och killens outtömliga omtanke sinade inte. Den växte. Dagarna rullade på och vi skrattade och pratade om livets allvar och orättvisa om vart annat. Jag kunde inte förstå vart all tid och vilja att lägga den på mig kom ifrån.. Från avskrap och fantasier från förra träffen växte en längtan för att ses igen.. Medan maken var utomlands på jobb skulle de gå. Han hade ändå varken tid eller intresse att veta exakt vad jag gjorde. Visste inte varför men det blev så. Båda ville. Vi visste inte vad. Men vi ville något och det ville i utforska. Så vi bestämde att ses igen. Det var därför jag satt på en rullande buss nu.
Samma dag då min man skulle komma hem igen på kvällen satte jag mig på en buss. Hade sminkat mig lite och duschat. Desperat försökt få håret att ligga som jag ville. Jag var lugn. Visste vad jag ville göra. Jag ville känna. Ville uppleva och stilla min nyfikenhet lite. Samtidigt som moralen hade ett stadigt tag kring nacken på mig så satt jag här. Hade laddat med en banan i väskan den här gången. För att inte svimma. Om jag skulle bli lika hungrig som förra gången. Men visste det var omöjligt att äta då jag var nervös. Det var en underbar känsla.
Jag kände och levde. Vibrationerna från bussen ekade genom hela mig och jag tordes inte ens tänka på vilken reaktion det skapade i mitt inre... Hur det fysiskt påverkade mig. Jag blev så otroligt upphetsad och mitt inget drog ihop sig som en svamp som ville skydda sig får regnet. Eller nåt. Regnet sorlade ner över fönstren och jag räknade ner stationer via övervakning av bildskärmar i bussen. Snart. Snart.
Väl av bussen skakade mina ben. Det hade varit finare väder förra gången vi sågs. Men det spelade ingen roll. Jag visste du var framme redan och väntade på mig. Som att möta en gammal vän. Men inte så gammal och inte bara kompis. Du hade berättat vilken färg på bil du hade o jag styrde kosan mot parkeringen. Du dök upp i havet av metallfärger och jag hade svårt att titta på dig. Kikade upp i paraplyet istället. Jag var så nervös att tarmarna smsade hambo där inne.
En varm och härlig kram inledde dagen. Tänk om jag bara anat vad den skulle ha i sitt sköte... Värmen från kropparna kändes så innerlig och mysig. Jag hade åkt dit med en förväntan. Att bara träffa honom var skäl nog, såklart. Men förra mötet hade saknat något... Det kunde ses oskyldigt. Men jag hade verkligen önskat att få känna dina läppar mot mina. Jag hade gjort noggranna och utstuderade planer i huvudet. Men hoppades allt skulle lösa sig automatiskt. Men jag ville kyssa honom. Dig. Jag ville verkligen det...
Vi kände varandra försiktigt på pulsen. Inte bokstavligt talat. Men vi kände av varandras spänning bara av att träffas. De här var galet. Mina ögon var säkert svåra att få tag i. De flackade ivrigt att registrera så många intryck jag bara kunde få. Vad hade lett hit? Hur sjutton kunde detta vara verklighet. Jag satt i en främmande mans bil. Som jag knappt kände. Eller gjorde jag det? På nätet hade vi ju spenderat massor med tid. Mer än med nån av mina släktingar tillexempel. Det kändes mitt i all absurditet som en naturlighet. Det var här jag ville vara. Han var som en bästa vän. Fast vi liksom inte ens rent teoretiskt skulle ha kunnat lära känna varandra.
Ingen annan på jorden visste ens att vi funnit varandra. De var våran egen lilla hemlighet. Mina ögon flashade förbi hans. De såg så snälla ut. Lite glada och lättade av att mina åkte förbi. För att sedan försvinna ner i mitt knä igen. Jag var inte blyg i vanliga fall. Men det här var inget vanligt fall.
Han var så otroligt lätt att prata med. Vi skrattade och hängde som vilka som helst. Heta känslostormar kom och ebbade ut. Vad gjorde jag här, var en tanke som kom hela tiden... Envist vann känslorna som sa det var harmlöst. Mysigt. Spännande. Livsbejakande. De segrade över alla andra. Jag började slappna av och njöt av att min hand nuddade hans och att killens underarm nuddade mitt ben. Harmlöst. Men elektriskt.
Dagens timmar tickade på i den väl utvalda småstaden som ingen av oss hade anknytning till. Likt två inbrottstjuvar tassade vi fram för att inte bli upptäckta. Fast vi inte gjort något kriminellt. Vi trivdes bara att sitta där i bilen och jobba. Prata. Lyssna lite på radion. Tillsammans bestämde vi oss för att gå en tur i den lilla stan. Det blev en hackig och stel promenad. Tänk om nån skulle se oss. Men bilen hade känts trång och hans röksug hade vunnit. Jag som i alla fall varit där innan visade vägen. Fast jag visste minimalt om guidning just där. Det tog inte många minuter innan vi var tillbaka o bilen igen.
Nu fick de fan hända något. Återigen hade det blixtrar tag i mig och jag fick leda vägen. I ett tafatt försök likt en tonårings hade han fått lägga en hand på mitt lår. För att studera tyget i mina nya jeans. Hans reaktion var oproportionerligt kraftig. Jag var nästan rädd då han vinglade iväg med bilen. Vi ville iväg från alla blickar. Ingen visste vart.
Vi hittade en regndränkt kyrka. På parkeringen stod en eller två bilar sedan tidigare. Han stannade motorn och la handen på ratten. Han såg stressad ut. Jag vände mig mot honom för att prata lite och då fick han ett totalt tuppjuck och startade bilen igen och vinglade ut på stora vägen. Eh, ok. In i stan igen och regnet öste ner. Jag kunde inte annat göra än att asgarva. Ja. Någon van förförare var han i alla fall inte. Jag skulle aldrig behöva känna mig som en i mängden, tänkte jag.
Efter en hög skrattsalva och pedagogisk vägledning var vi tillbaka vid kyrkan. Men ställde oss denna gång på andra sidan vägen. Vid en liten men mäktig ruin. Han kändes en aning lugnare nu och jag väntade på en invit som... Aldrig kom. Det var såklart ett väldigt mysigt drag. Att han var så tillbakalutad. Ingen stress. Men jag ville han skulle kyssa mig. Backup-planen skulle behövas. Jag hade i mitt vimsiga huvud tänkt ut minst tre. En som involverade en clementin. En som involverade lite våld och tvång samt överraskningsmoment men den sista vann.
På golvet stod min väl packade väska. Hade laddat den med godis som tack för han körde en bor för att träffa mig. Men det var inte det jag tog fram. Nä, jag sträckte mig efter mitt rosa äggformade lipsyl. Det luktade en aning rosor och kanske en snurr av hallon. Jag visste inte säkert. Jag fällde ner spegeln i framsätet och smorde in läpparna ordentligt. Han kollade granskande på mig. Han såg lugn men spänd ut. Jag kunde inte låta bli åt att le över att jag hade övertaget en liten stund. Jag drog en lätt inandning, samlade mod och sa: Jag tänkte vi skulle göra en undersökning... Vill du känna hur mitt lipsyl känns? Äntligen. Äntligen kom leendet från ditt ansikte. Som jag längtar efter att se det efter några minuter av stressade ihopsnörningar med läpparna. Det värmde upp hela bilen och äntligen mötte mina läppar hans. Det var ljuvligt och fantastiskt elektriskt. Min hjärna försvann. Poff. Äntligen...