Härliga bröst
Bröst är någonting så härligt.
Det tycker nog egentligen alla.
Men när vi kvinnor talar om våra bröst så är det bara i negativa ordalag.
De är för små, för stora, för hängiga, för fel form, o s v i all oändlighet.
Sällan att jag hör någon säja att de faktiskt älskar sina bröst.
Jag är verkligen förtjust i mina.
Vi har haft så mycket bra ihop, brösten och jag.
Vi är formligen oskiljaktiga.
Alla de bästa stunderna i livet har brösten varit med.
De har varit med i de allra vackraste stunderna av älskog.
De har skänkt njutning vid beröring.
Både sinneligt och sexuellt.
Vi har varit i paradiset tillsammans.
De var med när barnen föddes.
Tog emot dem och närde dem från första stund.
När Äldsta föddes var jag ung, vilsen och orolig, lyssnade för mycket på alla goda råd, så honom ammade jag bara i ett halvår.
När Yngsta kom till jorden lyssnade jag till hennes och mina signaler istället.
Henne ammade jag, till omvärldens skräck och hennes, min och barnläkarnas stora förtjusning, i nästan två år.
Brösten var underbara. Gav näring, ömhet och trygghet.
För oss alla.
Många gånger har jag hört kvinnor säja: ”Efter barnen blir det bara taxöron kvar!”.
Säj det till mina bröst.
De fortsätter att växa med åren.
Började som en C-cupa i tonåren, sen hade jag D-kupa i många år. Nu, när det borde vara dags att åldras lite fysiskt, passar de på att expandera ytterligare: E-, gärna F-kupa, beroende på modell.
Och det är inte lätt att hitta något som passar.
Sport-BH i den storleken är i stort sett omöjligt.
Det är nog ingen som ens hade tänkt sig att så stora bröst skulle träna tillsammans med sin ägarinna.
Har de tänkt att man ska dra silvertejp runt torson när man ska jogga?
Många får ju för sig att förändra sina bröst.
Inte jag.
Jag är stolt över att just jag har fått den snyggaste modellen.
Runda. Stora. Med perfekta bröstvårtor.
Även om de sitter lite långt nere, jämfört med för tjugofem år sedan.
Men jag har inga planer på att sätta kniven i dem.
De är äkta och ska så förbli.
Ibland så skrämmer de vettet ur mig:
Vaknar på morgonen... och de är försvunna!
Bara en bröstkorg så långt ögat når.
Två djupa andetag.
Men si där ligger de så tryggt och sussar under var sin armhåla…
Jag har faktiskt haft en mardröm om att de inte låg där heller.
Att förlora sina bröst måste vara en katastrof som kvinna.
Några av mina väninnor har haft bröstcancer.
Vi har pratat om skräcken, vi har pratat om döden, vi har pratat om implantaten, men aldrig ett ord om att sakna brösten.
Först i höstas, när en av dem slet av sig tröjan framför nosen på mig på gymmet, som jag på riktigt fattade allvaret: hon hade inga bröstvårtor!
Hennes bröst fanns, men ändå inte.
Det var faktiskt just hennes bröstcancer som fick mig att tjata till mig en mammografi strax innan jag fyllde fyrtio.
Brösten plattades ut både på den ena och på den andra ledden. Inte snällt. 6 bilder skulle tas.
När sköterskan var klar så såg hon förlägen ut och sa att hon tyvärr måste få ta två extra bilder.
Kårarna löpte längs ryggraden: något är fel!
” Nja, sa hon, inte fel... de får liksom inte plats på en och samma plåt…!” Sen rodnade hon.
Puh!
Sen kan jag erkänna att som dåvarande singel var det inte helt fel att farbror doktorn med varsam hand kände igenom brösten efteråt.
Att ha stora bröst medför också att man får bjuda på dem lite grann.
De väcker känslor.
Män som konverserar dem är lite gulliga.
Jag roas faktiskt av beteendet.
De kan ju inte hjälpa att de blir så totalt absorberade.
De är ju män.
I förbifarten råkar de snudda dem.
Försiktigt så jag inte ska märka.
Ibland gör också kvinnor så.
Bjuder på det.
När den thailändska massösen i Chiang Mai efter massagen omfamnade mig bakifrån, samtidigt som hon skrattandes smekte mina bröst intensivt under några sekunder, blev jag ställd. (Hade jag inte stått på knä hade hon inte nått dem!)
”Hoppas inte min dotter såg det där. Hur förklarar jag det här?”, var det första jag tänkte.
Sen ruskade jag på mig och log.
Jag är ju inte flata, så vem bryr sig, hon ville väl bara känna på ett par stora kvinnobröst som inte innehöll silikon.
Jag bjöd på det där.
De enda gången jag kan ha lite onda saker att säja om brösten är när jag köper kläder.
Då stämmer de inte med normala konfektionsförväntningar.
Eller när jag ska försöka hoppa trampolin, hoppa hopprep eller springa i skogen.
Det sliter och drar och gör förbannat ont.
Men annars så är de allra bästa vänner.
Jag somnar gärna med en hand runt bröstet.
Vaknar ofta av att jag smeker dem i sömnen.
Det är inte sexuellt på det viset.
Mer som den ömma smekning man ger en väns kind.
Jag älskar mina bröst.
Och jag tycker att det är tillåtet.
© M-press 2006