Känns som jag sitter fast. Fast i en relation med en person som jag verkligen älskar MEN som just nu får mig att må dåligt. Jag ser mig själv som en hjälpsam person som alltid ställer upp, villkorslöst, tar inga onödiga diskussioner om det inte är absolut nödvändigt. Nu upplever jag att man tar just detta för givet, att man kan säga vad som helst och tro att jag alltid lägger mig platt, att när jag påtalar ett uppenbart fel är min åsikt om det inte relevant eller värt att diskutera, acceptera eller de mig rätt för. Att min generositet i vardagen är en självklarhet som man även det kan ta för givet. Samtidigt funderar jag kring alternativen, är det bättre att vara själv, har inga problem med ensamhet men gör det mig mer tillfreds? Jag älskar ju trots allt personen men ska allting alltid bara vara på dennes villkor? Kan jag leva i en relation där jag alltid nedprioriterar mig själv? Räcker det med kontakt och dialoger här för att tillgodose mina behov för att kunna fortsätta leva i min nuvarande relation? Är det så jag vill leva? Känner mig oerhört rädd inför framtiden, något måste göras och det ganska snart för just nu känner jag mig bara så trasig!