Kapitel III.

Sommaren är verkligen här nu. Vårens alla osäkra utspel, prövande utmaningar och utmanande prövningar har fått ge vika för den segervisst vandrande sommarbrisens tillförsikt. Jag har sökt skydd i den vildvuxna trädgårdens halvskugga framför det lilla huset, vårt gömställe, och låter min blick gå på vandringsfärd från tuva till buske medan den surrande, kvittrande grönskan kittlar mig i knävecken. Noterar fascinerat att en koloni honungsblomster lyckats bereda sig en liten plats i gröngräset, och tycker mig märka hur den prunkande aklejan sträcker sina kronblad

på ett nästan retsamt sätt medan bin och fjärilar flyger förbi, ty humlan med sin långa tunga är den enda som når dess svåråtkomliga nektar.

Jag har inte stått där särskilt länge när jag ser dig komma gående. Sådär alldeles omärkligt, som om vi inte alls var på rymmen utan istället har kommit hem. Du ler, först åt himlen och luften som så lätt bär alla dessa små moln och dofter, och sen åt mig. Jag går dig till mötes vid grinden och jag tror inte att vi säger någonting, men minnet av din röst i telefonen sjunger ändå i mitt sinne sen morgonen. Någonting annorlunda i din ton, och redan innan i min sinnesstämning. Platsens förtrollning bryts för någon minut av impulsen att av ren vana haspla ur sig galanterier; vi är vänner men tyngs fortfarande av vardagens hämmande verkan. Försäkrande blickar; det här är vår fristad. Men min hjärna har redan hunnit initiera de hyperanalytiska reflektioner som jag vid det här laget, vid knappa tjugofem års ålder, har lärt mig att höra utan att nödvändigtvis behöva lyssna på. Jag undrar nog vad som väntar idag, som vanligt är ingenting planerat men ingenting är heller som förut. Bestämmer mig för att släppa taget, övertygar mig om att inget farligt kan hända här. Låter dig bestämma, tänker hjärnan innan den överröstas av en koltrasts plötsliga och överraskande, om än behagliga sång.