Kapitel I.

Ännu en morgon, efter ännu en helt vanlig men alltför sen lördagkväll. Du missade sista bussen, och spenderade natten i min säng medan jag satt sömnlös och läste gamla deckare och drömde om något helt annat. Vid det här laget är jag van vid dina anspelningar, vid dina lekfulla blickar och sättet du dröjer precis tillräckligt länge för att låta din doft blanda sig med min när du kramar mig hejdå. Jag har lärt mig att inte hålla undan det lustfyllda skratt som fyller en när man är frustrerad men inte kan göra någonting åt det, och att endast låta ett litet andetag fylla mina näsborrar innan jag håller andan och suckar djupt när vi släpper taget om varandra. Luften blir alldeles mätt, men jag hungrar.

Trots det är jag lika stoisk som du, och vi njuter båda av att veta vad vi kan och inte kan. Det enda som egentligen är till mitt förtret är inte att jag så gärna vill ha dig, utan att du vet det så väl. Du vet hur min kropp ser ut ur varenda vinkel. Du har målat av mig minst hundra gånger, och några bilder hänger på båda dina och mina väggar, men de allra flesta hänger där de är gjorda, i huset dit vi åker för att fly vardagen. Några särskilda teckningar ligger undangömda i ett stort skrin i en byrålåda i din lägenhet, men jag får aldrig veta varför. Jag har mina misstankar, men jag frågar aldrig. Vill inte förstöra skönheten i det ovissa.

Du säger igen att jag alltid brygger så gott kaffe, och jag vet att du för en gångs skull inte menar något annat. Jag slappnar av, och du har mig off-guard. Du lutar dig över bordet och viskar behärskat, men med en läckande ton av glupskhet;