Min älskade sambo fick mig att inse att jag är polyamorös. Ett tecken på att det är relativt nytt är att jag ofta måste understryka att jag älskar henne. Vi säger det till varandra många gånger per dag. Vi ropar det till varandra när vi är i olika rum och vi viskar det när vi ligger nära. Det viktigaste för mig har varit att hon känner sig älskad.Ingenting av det har ändrats.Att koncentrera sin kärlek och närhet till någon är underbart att få göra. Och att få hjälpa varandra framåt och se varandra växa i de mål och hinder som uppstår på vägen stärker mig så enormt mycket.Att ge den kärleken är så viktig och därför blir det så viktigt att de man ger sin kärlek åt inte tvivlar på att den kärleken finns där. Därför tog det oss många år att börja tala om det. Att vi ville vara med andra.Det var hon som lyfte fram det och hon grät av rädsla för att jag skulle länna henne. Men hon orkade inte längre låtsas. Det fick bära eller brista och det var så enormt starkt av henne. Vilket inte är någon överraskning. Hon är stark som en klippa. Och skör...Vi är lika hon och jag. Vi kan dö inombords medan vi skrattar faran i ansiktet. Därför tog det lång tid. Men hon ville inte att vi skulle dö, så hon riskerade allt och räddade oss.Hon lyfte en tyngd från mina axlar som jag inte kunnat sätta fingret på. Men den var självklar när den lyftes av. Jag är polyamorös och känner samma kvävda känsla av monogami som hon. Men jag älskar henne och förstår inte hur min kärlek till henne skulle kunna sina när hon får lossa våra upplevda kedjor. När hon får uppleva allt som jag inte kan ge henne. När jag får känna lust till närhet ifrån andra. Vi växer. Hon och jag växer. Det känns spännande, lustfyllt och jag tänker på henne när hon är borta i några dagar. ”Hoppas hon får ligga med någon riktigt nice kille...”. Då blir jag kåt. Jag blir hur kåt som helst. Kåt som i sexlust och kåt som i livsglad.