Det här skriver jag inte för någon. Eller vänta lite... Jag skriver det visst för någon. Den som ska var viktigast i mitt liv. Nämligen jag. Det här är en sann bekännelse. Det är en ful sanning om tankens vilja och känslornas spretiga krabbgång. Lustens kullerbyttor och samvetets skygglappar. Men även en härlig varm känsla och en längtan som är lika sann som förbjuden. En längtan efter vänskapen och att utforska något vaket som sovit så länge.
Jag står mitt i en konstig ekvation. Jag tänker på en kille som inte är min. Han gör mig trygg, glad och jag tycker så oväntat mycket om honom. Fast jag inte egentligen ska det... Han är min nya och oväntade buddie. Han förstår mig på ett sätt som få kompisar kan och får mig skratta på helt oväntade ställen. Jag har haft nätflirtar förrut. Men den här är annorlunda. Helt klart. Oavsett om jag vill eller inte. Han får mig att känna mig sedd och värdefull. Han fick mig snabbt, lätt och otvunget att omvärdera mina tankar kring vad jag tycker är intressant... Han blev intressant.
Träff var helt uteslutet. Tills jag föreslog det. Jag. Moralpaniken var helt total inombords. Men hjärtat rusade och jag var så förväntansfull. Hela min kropp reagerade, från huvudet ner till tårna. Det visade sig att det var som att träffa vem som helst. Nästan. Han va en vän som så helt naturligt gick där brevid. Så välvillig och artig. En aning stolpskott, men vem var inte det... Det var trevligt. Lättsamt.
Nu har jag varit 15 dagar tätt med min man utomlands. Så bra vi haft det! Men från ingenstans kommer tankar på den där andre mannen. Jag är på semester från allting. Men inte från tankarna på den andra mannen. Jag blir tokig ibland. Drömt vimsigt på natten. Vaknat het och kåt av tanken på hans kropp. Tänkt på detaljer i hans utseende. Hans ögon. Hans underbara ögon. Fantastiska människa som kan påverka mig så. Känt en liten ångest i bröstet över att han inte är min. Han är nån annans. Även om det är helt ok. Det handlar inte om att jag vill ha honom för mig själv. Men det finns fler att ta hänsyn till. Eller?
Inte nog med det. Jag är gift. Nöjd. Glad. Har en helt fantastisk man. Just det sexuella känns väl ärligt nog varken explosivt eller pirrande, om jag ska vara ärlig. Men skönt och härligt. Jag älskar honom... Tvåsamheten är något jag tror på o vill eftersträva. I nöd och lust. Men just lusten har tagit en avstickare. Tänker på de där läpparna...
I livets alla delar har jag försökt vara perfekt. Trots att jag vet att jag aldrig varit o aldrig kommer vara det. Jag blev så förvånad... Den här mannen, så olik och samtidigt så fruktansvärt lik mig på samma gång. Med en liknande situation i bagaget, fast och trygg i vardagspuzzlet.
Jag ville träffa honom för ett tag sedan. Vill fortfarande träffa honom. Krama honom. Igen och igen. Han är ett fint komplement. Har drömt om honom hela ledigheten, till och från. Smekt mig själv skönt och kommit galet bara av tanken på honom när jag varit ensam kortare stunder. Han som är min vän, vill mig väl och som tycker om mig. Han får min kropp att darra i vällust och mina trosor att bli våta.
Vi har chattat. Mailat. Har hört hans röst. Jag har väntat i månader att han ska såra mig... På olika sätt har jag ofrivilligt fantiserat om hur det skulle kunna gå till. Tillexempel skulle jag en dag kunna få ett trist meddelande om att han inte vill snacka mer. Att han inte vill veta av mig... Är liksom beredd på att han ska tröttna eller att jag ska ställa till det. Kanske vill jag det? För att återgå till allt som var innan.
Kanske är jag orolig för att detta är nytt. Jag har haft flingar förrut ju... Av olika sort o kaliber. Men detta är så konstigt nytt... Kanske borde jag glömma honom genom att börja prata med nån annan?
Att inte veta vad något är kan ses som en aning besvärligt. Det är det också. En katt är en katt och livet blir så mycket lättare om vi kommer överens om att det är en katt. Men vad händer om någon säger att samma gestalt är en.. Ko? Det här låter helt galet och jag vet om det. Men det jag menar är att en kompis är en kompis och en sådan ska man inte tända på. Men jag gör det. Jag tänder på honom... På... Dig. Du som finns där i bakhuvudet och ställer till kaos.
Döm mig om du vill. Men. Ingen annan jag känner har så hårt spänt rättesnöre som jag. Eller har haft. Tänker på livet väldigt ofta. Att det kan ta slut precis när som helst. Kanske skulle jag vara mindre hård mot mig själv? Bara köra. Låta mig känna det jag känner? I alla fall för ett tag.
Jag vet inte vad det är mellan oss riktigt. Men det gör inget ibland. För det mesta. Det är kul, men otäckt. Men.. Kul. Att känns sig lite attraktiv. Det är spännande. Att kunna få en annan mans puls att stiga. Att få veta det. Att jag kan rubba stadgarna och gör gelé i nån annans knän.
Allt går så fort. Är så virrigt. Samtidigt... Jag är rädd för saker. Jag inte vill vara förvirrad. Blixtsnabbt ändras allting. Så kommer tankar på att allt är ok. De är bara en liten berg och dal bana mitt i livets motorväg. Inget är spikrakt.
Så kommer plötsligt stunder av total likgiltighet... Men dessa kommer alltid efter perioder av intensivt uppvaktande från mig... Då jag kommer på mig själv vad jag håller på med... Då jag skrivit milslånga mail som bara omnämns med en enda rad. När jag trott mailen pajat nästan och väntat på att få veta om det väl genomtänkt brevet kommit fram... När ingen reaktion kommer blir jag osäker. Delas inte det jag säger... Är jag ensam om att känna mest? Begår jag ett misstag här? Oftast ändras känslan och en liten gnista får det att flamma upp i mina ådror igen...
Jag vill inte känna mig patetisk. Elak eller hemsk. Men jag är bara en människa. Jag kan inte vara den enda som varit i ett förhållande och tänt på nån annan. Han vill mig väl. Han gör mig gott. Han har tålamod och oändlig förståelse. I en period i mitt liv då jag är helt snurrig och ifrågasätter allting är han herr filbunke, som låter mig vimsa runt.
Han står mentalt helt fast med armarna utsträckta. Väntar på att lyssna o få ge mig en kram. Det måste man bara tycka om. Tänk om alla vänner var så..
Men det där med attraktion är knepigt. Svårt. Oförståligt. Han är så mycket äldre. Han är inte alls den jag trodde skulle fånga mig. Förstå mig och värdera mitt sällskap så mycket. Han ger mig uppskattning och tycker om mig för den jag är, även om jag ibland vill vara någon annan. Att få påverka o bli påverkad är fint. Att släppa in någon. Blotta strupen.
Attraktion är mer än sex. Det är underbart när en rad på chatten skickar en ström genom kroppen... När en bild kan få mig att andas djupare och mer långsamt. Då blir jag kåt. Pirrig. Våt och kladdig som aldrig förr och detta på en bråkdel av en sekund. Hela kroppen längtar efter de där läpparna. Jag är rädd men frustande nyfiken. Nyfiken på erfarenheten. Vilja att bejaka livet. Ta chansen. Uppleva något nytt...
Har märkt jag planerar för att träffa honom. Bäst att sola magen så att jag har möjlighet att visa en jämn färg om vi hittar en liten snurr o möjlighet att ses denna sommar... Kanske det hypotetiskt skulle gå att få till med lite planering...
Ifall om han skulle vilja greppa min rumpa skulle det vara helt ofarligt. Bara lite beröring. Fånigt. Galet. En massa konstiga och ologiska planer finns automatiskt i mitt huvud. Gör jag si så kanske vi kan ses. Blir det så kanske det, det och det kan hända.
Vill träffa honom. Som en vän. En kompis som jag längtat efter. Så mycket. Nån som verkar förstå precis hur jag tänker och gör han inte det är han villig att faktiskt ta reda på det. Även om det krävs att hans tankar och funderingar kommer i andra hand.
Det gör ont ibland. Det ska vara jämställt. Rättvist. Naturligtvis är alla hjärnans listiga små försök att kollra bort mig helt bortkastade. Totalt! Vi ska ju inte ses... Det är ju bara i min fantasi. Men... Det hade kunnat gå. Rent hypotetiskt... Det är spännande.
Jag kan inte vara den enda som gillar uppskattning! Så jävla unik är inte jag att just jag ska skita i att nån tycker jag är intressant! Hur och varför ska jag verka oberörd när magen åker runt likt en torktumlare då han bedyrar hur fin han tycker jag är?! Vi kan inte vara de enda oväntade kompisarna som tänder på varandra... Han kan få mitt blod bubbla och hormonerna att rusa. Min kropp reagerar av bara tanken på honom och ibland anser min hjärna att det är ok. Ibland inte.
Det som är nytt o konstigt o inte passar in i en ram är arbetsamt för lilla huvudet. Skrämmande. Hjärnan vill flytta ifrån övriga kroppen. Detta är ingen otrohetsaffär. Det är ett försiktigt trevande efter att göra rätt.. Jag försöker stänga av. Koppla bort. Fokusera på helt andra saker. Vill, vill, vill inte tänka på honom. Tänker, tänker, tänker att jag inte vill önska mest. Räds, räds, räds för att såra någon eller bli ledsen.
Han har sitt liv. Vad ska han ha mig till!? Jag är ingen trofé. Kommer aldrig vara eller bli. Vill han bara kunna skryta med att jag är yngre o gillar honom? Nää... Han är inte sån. Vissa människor lär man känna fort o de känns som man känt hela livet... Båda vill varandra väl. Otroligt väl.
Saker och ting ordnar sig. Alltid. En tjej som jag, som är van att ha hängslen och livrem samt bilbälte på mig som trygghet. Då jag städar bilen i garaget. Ensam... Jag ska väl fixa detta? Jag är försiktigheten själv. Eller? Utan problem.
Saker svalnar. Löser sig automatiskt. En het potatis svalnar. Men är så varm i början. Så god. Liknade jag precis attraktion med en kokt potatis? Ja... Det gjorde jag visst. Och det är helt ok det med.
Det går åt mycket energi att känna att det man tänker på inte är som det ska. Trots att det är harmlöst i sig. Även om tankarna och fantasier faktiskt är det jag själv har att basa över. Jag är faktiskt chef där. O chefer i allmänhet har sällan rätt... Men får bestämma hur mycket som helst ändå... Varför kan jag inte bara bestämma att det är ok. Jag tänder på honom. Längtar efter honom. Och vill... Vill träffa honom.
Jag har det bra. Men lite tankfull. Tycker jag är väldigt lycklig och har enormt mycket bra i mitt liv. Jag har en vinstlott i handen. Och...
Framförallt... Jag tänker absolut, absolut inte på den där killen just nu...