Förlorade vänner.
Jag trodde aldrig att det var sant, jag kunde inte uppfatta sanningen. Jag förnekade sanningen.
Jag ska prata om mina förlorade vänner Lisa, och Linus som alla gått i graven i för tidigt skede.
Lisa var en av mina bästa vänner, en sån vän man alltid hade roligt med, skrattade, bråkade, och lekte med.
En man kunde lite på.
Vi växte upp tillsammans på våran gata, vi umgicks i stort sett nästan varje dag, lekte med dockor, hoppade studsmatta, lekte tafatt... sånt som ungar gör.
Jag minns att jag inte var så sammarbetsvillig när pappa skulle hämta mig på kvällen, det var alltid en ständig kamp.
Lisa var alltid en tjej som stack ut ur mängden, inte alltid den tjej som föll för grupptrycket, en tjej som stog för vad hon sa.
Jag har alltid gillat Lisa för den hon är, Frispråkig och dåligt temprament, hon var mer än så, hennes kreativitet och uppriktigthet, var alltid uppskattad.
Dagarna gick och vi åldrades, vi mognade, vi var nu i tonåren.
En sorg, började sakta synas. Lisas äldsta syster Lina avled i tidig ålder, hon var sjuk.
En tragisk bortgång. Lisa kände henne inte så väl, hon var ju trots allt bara barnet.
Men det fanns ändå en sorg som växte sig större med åren, Lisa var inte den hon var längre.
Åren gick och saker och ting började accepteras. Vi hade nu Börjat vårt första år på gymnasiet, Vi hade skiljts åt.
Jag fick ett samtal en eftermiddag i Torpshammar, det var min pappa, han sa: Det har hänt något fruktansvärt i hede Mattis, Linus är död, självmord.
Jag visste inte vad jag skulle säga, Jag kände inget, jag sa inget, jag grät inte, jag bara satt där. "okej" sa jag, växlade lite ord, och la på.
Begravningen lika så, den var fin, jag satt där, kunde inte gråta, gick hem och allt kändes som vanligt igen, jag kände skuldkänslor, det kändes som att jag inte brydde mig,
det kändes som att jag inte behövde..bry mig. Det var min första begravning.
Någon månad hade passerat, vi hade sommarlov.
Det var en varm kväll i hede. De hade samlats nere på campingen för att kolla på fotboll, Sverige spelade. Alla hade trevligt, även jag, fast att jag hade tappat min plånbok.
Lisa var där! vi hade inte setts på ett tag och jag var glad att se henne så lycklig efter att hennes storebrors bortgång. Vi hade en trevlig kväll, drack öl och pratade minnen, matchen
var slut och vi skiljdes, Min plånbok var ju trots allt borta.
Senare på kvällen ringer Love, Lisas lillebror ville att jag och min lillebror skulle komma över för att kolla på film.
Jag letar film och något ätbart. Samma tid kommer lisa hem från fotbollen. Love ringer igen..
Han låter skärrad i rösten, han ville att jag skulle skynda mig, jag frågade såklart varför, jo Lisa hade kommit hem och sedan försvunnit sade han, han visste inte vad som försegick, han var orolig,
jag tog mitt pick och pack och for, det var ju ingen lång bit, vi var ju grannar. Han och en kompis stog på grusplanen och viftade med händerna, Love ville att jag skulle kolla i skjulet, Och jag nekade
först, Jag ville ju inte gå in i ett bäckmörkt skjul utan anledning, men hans blick övertygade mig, jag klev in på dom bräckliga plankorna och ropade, Love trodde att hon var där inne, knäpptyst, tog ytterligare några steg och såg till min förtvivlan Lisa, jag lossade på de hårt bundna hundkopplet från halsen och började HRL.
Ambulansen anlände efter ca 10 minuter och avlösde mig, Jag grät, jag var helt förstörd. Jag gick hem och somnade av utmattning, på morgonen fanns inte Lisa mer.
Jag trodde aldrig det var sant,
jag kunde inte uppfatta sanningen, jag förnekade sanningen.