Sandra lät sin hand glida ner längs Sophias kind och hals. De såg varandra i ögonen, Sophias blick var spänd och osäker. De sa inget, det hade sedan länge inget mer att säga, nu var det bara handling som kvarstod. Sandras hand fortsatte neråt över ett av Sophias bröst och vidare ner till magen där den smet in under t-shirten. Sophia andades långsamt och tillkämpat behärskat. Hon blundade när Sandras läppar nuddade hennes kind och den blonda kvinnans doft blev allt starkare.
På utsidan stannade en svart Sedan till och lyktorna slocknade när motorljudet tystnade. Receptionisten, som inom loppet av bara några få minuter skulle vara död, tog omedvetet sin sista mun av det ljumna, blaskiga kaffet innan han ställde ner den sällan diskade koppen på den sällan avtorkade receptionsdisken.
Sophias mage var varm och små svettdroppar hade börjat tränga sig ut genom den släta huden, Sandra kysste henne strax ovanför naveln och fortsatte vidare uppåt. Den svarta t-shirten med polislogotypen låg nu på golvet. Sandras tunga smekte ett av Sophias blottade bröst och en känsla av upphetsning som hon tidigare aldrig känt exploderade i hennes kropp. Genom ett ofrivilligt ryck och ett mjukt stönande avslöjades berörningens inverkan och Sandra gjorde en kort paus innan hon ömt kysste bröstvårtan.
En vällackad lädersko tog första steget upp för den knarrande trappan. Ljudet av ett svagt klickande dog snabbt ut när säkringen på mannens pistol släpptes. Den svarta Berettan glimmade till i månljuset från fönstret uppe vid den första trappans slut.
Sophias trosor gled ner längs höfterna, dragna av Sandras händer, samtidigt som hennes läppar kysste sig neråt från magen till insidan av poliskvinnans varma lår. Händerna smekte de bleka, svettiga benen medan trosorna seglade ner på golvet bredvid sängen. Doften från Sophias upphetsade kropp behagade Sandra när hennes tunga mjukt gled över blygläpparna på den nakna kvinnan. På nytt exploderade en obekant känsla av upphetsning och en våg av njutning sköljde genom hennes kropp. På nytt stönade hon till, denna gång något högre, medan hennes kropp impulsivt spände sig. Sandra gjorde på nytt en paus vid denna häftiga reaktion och lät den spända kroppen slappna av.
Ytterligare en trappa upp låg andra våningen. Det andra hindret - de knarrande trappstegen - var forcerat. De lackade skorna stod nu stadigt på det slitna golvet. De sista stora regndropparna på den svarta rocken droppade ner på det avskavda golvet och drogs ner i de många sprickorna. Mannen såg på den vita, gulfläckiga dörren framför sig. Sexan hängde snett på dörren då bara en av de ursprungliga två spikarna naglade fast den mot den bräckliga dörren. Där inne skulle alltså de två kvinnorna vara, tänkte han. Han korrigerade greppet om sitt handeldvapen och övervägde en stund om han skulle försöka dyrka upp låset. Nej, de skulle bara ta tid, tid som dem skulle kunna utnyttja ifall dem skulle höra mig, tänkte han. En snabb och överraskande inbrytning skulle nog vara det bästa sättet att handskas med två slynor som dessa. ”Det borde inte vara några problem att sparka in den här ruttna dörren”, sa han tyst och uppmuntrande till sig själv. Han satte örat närmre dörren… det var tyst därinne. De sover la, de små hororna, tänkte han med ett litet flin på läpparna och tog ett steg ifrån dörren; kramade om sin Beretta och måttade en tryckspark mot den utslitna dörren.
En brakande smäll ljöd genom korridoren och nådde flickorna just som Sandra drog sin egen tröja över huvudet och blottade sina bröst för den svettiga, våta, utmattade kvinnan hon satt gränsle över.
”Vad fan var det?!” Sophia ryckte till och blev på ens alarmerad för fara. Hon satte sig upp och lyssnade medan hon höll ena handen på Sandras nakna rygg som förskräckt kramade hårt om henne. Sekunderna senare hördes en svärande mansröst som abrupt avbröts av två pistolskott tätt följda av ett bristande kvinnoskrik.
”Helvete, de är här!” väste Sophia och slängde sig ur sängen. Knappt stod hon på fötter fören ytterligare ett pistolskott hördes och avslutade kvinnoskriket. Hon öppnade nattbordslådan och fick upp sitt tjänstevapen hon hade lagt undan där. Naken sprang hon bort mot dörren, kollade så att den var låst och lyssnade med ena örat mot den. En dörr i närheten öppnades plötsligt och hon kunde tydligt höra en ny mansröst ropa.
”Vad fan är det som försiggår här?!” Han avbröts även han av pistolskott som ekade i korridoren, tre stycken den här gången.
Sophia kunde höra att de avlossats inte långt ifrån dörren där hon själv stod. Hon sprang tillbaka till sängen. ”Fort, klä på dig och packa ihop våra saker, men ta bara det viktigaste!” viskade hon till den halvnakna, nervösa kvinnan i sängen.
Mannen i korridoren tog långa bestämda steg ner längs den unkna korridoren mot mannen han just nergjort. Men han stannade till vid en av dörrarna en bit innan och såg att även på den hängde siffran sex, fast här med två spikar. Han gjorde en ny kraftansträngning och slängde iväg en kraftfull tryckspark mot dörren.
Det sista han såg var den svagt belysta siluetten av en naken kvinna.
Sophia rusade fram till kroppen som nu låg vid dörröppning. Hon plockade upp den tunga Berettan i ena handen och sökte rutinmässigt igenom kroppen efter ytterligare vapen. Hon kände efter men konstaterade snabbt att det inte fanns någon puls, kulorna hade trängt in i den övre delen av mannens bål – precis som hon hade avsett. Hon slängde igen dörren och tog sig snabbt in till Sandra som nu var påklädd men hade fryst mitt i packningen på grund av skottlossningen. ”Är du okej? Kom vi måste skynda oss.” hon ruskade om Sandra som verkade få tillbaka sin fattning. Sophia slängde pistolerna på sängen och plockade upp t-shirten och trosorna från golvet. Hon tog snabbt på sig de och slet sedan åt sig resten av sina kläder; hela tiden med ett vakande öga mot dörren ifall någon mer skulle slänga sig in med dragna vapen.
”Kan du hantera en sådan här?” hon sträckte över sin revolver, en Smith & Wesson Modell 28. ”Du tar den här, den är lättare än Berettan, kan du skjuta?”
”Jag har testat några gånger med Rickey. Jag var med honom ibland när han var ute och övade med sina kamrater. De brukade skjuta på gamla ölburkar och så men jag blev aldrig särskilt bra…”
”Ja, nä… ”, Sophia var tvungen att avbryta henne, ”men ta den här och använd den bara i yttersta nödfall. Här sitter säkringen, det är nog bäst att vi sätter i den.” Hon visade fort och satte sedan revolvern i Sandras hand som såg måttligt road ut över att hålla den svarta metallklumpen i ett krampaktigt grepp. Hon tog instinktivt bort fingret från avtryckare.
”Kom nu, vi måste se till att komma härifrån innan…” när hon vände sig om såg hon plötsligt hur en ny svartklädd man kom in i rummet. Överraskningen slog till som en smärta och hon hann inte tänka fören hennes kropp hade intagit den ställning den lärt sig på polishögskolan och mynningen på Berettan pekade mot det nya målet. Hon kramade åt avtryckaren två gånger varav tre skott hördes avfyras. Mannen på andra sidan rummet föll med en duns ner på det slitna golvet och golvplankorna såg nästan ut att ge vika för hans tyngd.
Sophia stirrade blankt framåt. Hon var inte säker på om hon levde eller ej. Det var en surrealistisk känsla och för en sekund varken kände eller hörde hon något. Så brände det till i vänsteraxeln och i ögonblicket hon förstod att hon blivit träffad gav benen orkeslöst vika och hon föll ner på sina knän. Sandra som först nu förstod vad som hade hänt nästan kastade sig över Sophia med gråten i halsen.
”Herre Gud!” flämtade hon, ”hur gick det?!”
Sophia som hade släppt pistolen och höll vapenhanden vid axeln samtidigt som hon stöttad sig på den andra mot golvet såg upp mot henne med ett sammanbitet ansiktsuttryck. ”Gick den igenom?”, sa hon mellan tänderna.
”Va?”
”Kulan!” smärtan fick henne ofrivilligt att höja rösten, ”gick den ut på andra sidan?” Tårarna började samlas vid hennes ögon.
Sandra slängde snabbt ett öga över hennes axel och såg att där fanns ett utträdeshål.
”Ja, det verkar så” konstaterade hon något osäker.
”Tack gode Gud!” suckade Sophia hoppfullt. ”Fort hämta handukarna från badrummet!”
Sandra for upp på fötter och rusade mot det lilla badrummet, hon klev obehindrat över den döda mannen som om han inte fanns. I badrummet slet hon åt sig de två gulvita handdukarna som hängde där och rusade tillbaka.
Sophia hade satt sig på golvet och lutade sig mot sängen som stöd. ”Fort, ta handduken mot kulhålen och tryck ordentligt, försök få stopp på blödningen.”
Sandra gjorde som hon hade blivit tillsagd men ryckte till av förskräckning då Sophia skrek av smärta när handdukarna trycktes mot kulans in- och utträdeshål.
”Oj, förlåt trycker jag för hårt?” sa hon skärrat.
”Nej”, gavs till svar genom hårt sammanbitna tänder, ”du måste försöka stoppa blödningen. Sedan måste vi här ifrån så fort som möjligt.” Hon slängde huvudet bakåt för att försöka ignorera smärtan och tårarna hade nu börjat rinna ner för hennes kinder. ”Känner du förresten någon av de där två?” hon behövde något att koncentrera sig på för att kunna förbise smärtan.
”Han där”, Sandra nickade mot mannan som låg närmast, ”är eventuellt Thomas. Jag vet inte så noga, jag brukade bara umgås med Rickey och hans närmsta vänner. Men han ser lite bekant ut.”
”Okej”, sa Sophia kort och lät saken bero. ”Vi måste ta oss härifrån nu. Se om du inte kan ta den där tröjan och bina runt min axel. Det är inte mycket, men det är något; vi måste sticka.”
De hjälptes åt att få ihop ett provisoriskt förband och försiktigt hjälpte Sandra den utmattade Sophia upp på fötter. Tillsammans tog de sig till dörren och Sophia samlade sina krafter för att kolla om kusten var klar ute i korridoren. Då ingen hördes eller syntes till klättrade de över liket som låg i dörröppningen för att ta sig ut i korridoren. Det var helt tyst, inte ens de andra gästerna på hotellet hördes. Sophia gissade på att de antingen låg vettskrämda under sängen eller liknande och inte vågade ge ifrån sig ett ljud. Andra hade kanske lyckats ta sig ut ur byggnaden genom ett fönster eller så. Vissa hade uppenbarligen tagits av daga så det var inte så konstigt att inte dem gjorde något väsen av sig. Tystnaden gjorde henne dock än mer orolig. Hon fick syn på en skylt som visade vägen till närmsta brandutgång. ”Den vägen. Vi försöker ta oss ut bakvägen ifall de är några fler där nere som väntar på oss.” De tog sig halvspringandes fram genom korridoren till det stora fönster som visade sig vara brandutgången. Sophia försökte få upp fönstret med det satt fast.
”Helvete!” Hon säkrade Beretta pistolen och greppade den i pipan och försökte desperat hamra med kolven på den hasp som förseglade fönstret. Tillslut gav rosten vika och haspen gick upp. ”Okej, du går först, det verkar som att kusten är klar. Så fort du kommer ner på marken så springer du in i buskaget där och väntar på mig” hon pratade fort och stressat.
”Nej, du går först du är skadad. Jag vill inte lämna…”
”Tyst nu! Du går först och jag täcker dig ifall någon dyker upp. Säg inte emot mig nu, vi har inte tid med det!”
Sandras ögon var stora, skräckslagna och våta men Sophias var smala och bestämda. Sandra började klättra genom fönstret och tog tag i stegen som löpte ner längs väggen bredvid fönstret. Regnet och den kalla vinden slog mot hennes ansikte när hon kämpade sig neråt på den något rangliga stegen. Sophia höll uppsikt så gott hon kunde ut i det regniga mörkret. Hon såg när Sandra nådde ner till den gräsbeklädda marken och att hon genast gjorde som hon blivit tillsagd och sprang mot skydd i buskaget. Duktig flicka, tänkte Sophia och gjorde sig redo att klättra ut genom fönstret. Det var bökigt att komma ut genom den lilla öppningen med den skadade axeln. Hon försökte öppna fönstret lite till men det satt fast. istället satte hon ner pistolen i byxlinningen för att ha händerna fria för att klättra. Tillslut lyckades hon ta sig ut genom fönstret och klättra över till stegen utan att behöva använda den skadade vänsterarmen för mycket. Det var obehagligt att klättra ner den rangliga stegen med bara en hand men det tog inte så lång tid tills hon fick någorlunda känn på tekniken.
I ögonblicket hon satte fötterna på marken kände hon en kraftig hand greppa tag i hennes skadade axel. Den pulserande smärtan i axeln och styrkan i den greppande handen forcerade snabbt ner henne på knäna i det våta gräset. Innan hon hann se riktigt vem det var kände hon en hård pistolmynning hårt tryckt mot sitt bakhuvud.
Ljudet från ett avfyrat skott ekade långväga genom den mörka, regniga natten…