Det var fest hemma hos dina föräldrar en lördagskväll. Jag hade tagit en hel helg för mig själv, lämnat mobilen hemma och hade frågat om jag fick följa med dig på festen din mamma ordnade. Även hon var en nära vän till min familj.
Mycket människor var där och alla pratade med varandra och hade det trevligt med lite vin. Du med din längd står alltid ut från mängden och jag kom på mig själv med att titta över folks huvuden för att se dig, i stället för att koncentrera mig på vad människorna pratade med mig om. I vanliga fall är jag väldigt social men idag känns det ändå som om det är vi två på något sätt, kanske för att dig är den ända jag känner något sånär bra. Min mage pirrade till varje gång jag såg din mun röra sig och våra blickar möttes ofta. Ofta kom du fram och gav mig några smågliringar och jag blev ju självklart pionröd varje gång. Sen vandrade du iväg och pratade med andra. Du måste tänkt jag va dummare än vanligt. Stammade nervöst väldigt ofta och tappade orden när jag såg dig i ögonen. Kunde inte sluta tänka på alla gånger du erbjudit mig att följa med dig eller att du alltid frågar om jag gjort slut med min pojkvän ännu. Är jag inte hemma hos mina föräldrar när du kommer dit ber du dom ringa efter mig. Jag vet att du bara retas med mig men ibland tycks våra skämt gå över gränsen och det känns som om vi menar det. Våra blickar talar då om det för oss. Ärligheten lyser igenom och en tyst, pinsam stämning lägger sig över rummet och mitt ansikte blir genast illrött. Jag kan slå vad om att mina föräldrar märker skillnaden men dom har aldrig sagt något. Jag gör mitt bästa för att dölja det.
Du tittade till på mig och sicksackade dig sedan mellan folksamlingen i lugn takt. Jag höll koll på vart du var när du tittade på mig igen. Mitt hjärta flög upp i halsgropen och det kändes som om det stannade. Trots din längd slank du smidigt genom en dörr och försvann. Jag tog god tid på mig men rörde mig hela tiden långsamt mot dörren. Jag var noga med att se till så ingen såg mig följa efter dig och stängde snabbt dörren bakom mig. Du var borta med jag kunde höra mumlandet bakom dörren bli lägre och lägre medan jag smög nerför den långa vridna trappan. Pulsen ökade för varje trappsteg jag tog. Jag ser din ryggtavla försvinna bakom ett hörn precis när jag ner men när jag försiktigt kikar bakom hörnet är du borta. Jag kommer fram till att det bästa vore nog att vänta på dig och se om du kommer tillbaka. Vad dum jag känner mig att sitta i en kall fuktig källare och vänta på någon jag vet driver med mig. En känsla av välbehag flyter sakta genom min kropp när jag minns hur du brukar ta i mig. Jag är för feg för att röra vid dig så jag går hela tiden runt och hoppas du ska snudda vid mig eller ge mig en vänskaplig klapp på axeln. Varje gång du tittar på mig känns som en elektrisk stöt och min puls ökar varje gång du ler mot mig. Löjligt, jag vet.
När jag sitter där djupt försjunken i dagdrömmar hör jag hur du närmar dig och funderar på om jag ska fly eller stanna. Pulsen ökar än en gång och det känns som om hela huset skulle kunna höra mina hjärtslag när jag bestämmer mig för att sitta kvar. Jag ser din långa siluett långsamt uppenbara sig. Jag känner mig skyldig att ha följt efter dig utan att du bokstavligt sagt det till mig men när jag ser din blick byts nervositeten ut helt till upphetsning och förväntan. Jag känner för att bara kasta mig in i din famn, hålla dig hårt och kyssa dig. Du kommer långsamt ur mörkret och jag vaknar ur min bubbla genom att bli generad och stamma fram ett ?hej?. Jag undrar om du visste att jag följt efter dig och oron för att du skulle bli arg på mig tog överhand så jag började nervöst prata. ?Jag gick ner här för att få lite lugn och ro från allt folk. Jag trodde jag var ensam? sa jag alldeles för snabbt och jag tittade snabbt ner på min händer. Jag bet mig i läppen. En lögn och du såg rakt genom den. Din blick var mörk och när du log såg det ut som om du visste precis varför jag följt efter dig. Du hade ju velat det och jag gick ju självklart rakt i fällan. Du kom långsamt närmare och log snett mot mig. Mina kinder blev än en gång röda och jag drog ett snabbt andetag och vände mig åt ditt håll. Jag tittade försiktigt och blygt på dig och öppnade munnen lite för att inte börja hyperventilera. Din mun var så vacker med sina rosa, tillsynes mjuka, läppar och jag kom på mig själv med att stirra. Du kom nästan hela vägen fram till mig och stannade till innan du fortsatte en bit förbi. Det såg ut som om du funderade på om eller vad du skulle göra. Jag kunde se hur du slets mellan att fortsätta gå och lämna mig här eller ta tillfället i akt. Ett vägskäl och jag hade ingen aning om vilken väg du skulle ta. Jag började känna av kramp i magen av all nervositet och kände mig illa till mods så jag sneglade försiktigt upp.
Jag såg i dina ögon när du fattade ditt beslut. Hela ditt yttryck blev bestämt. Du kom fram sista biten till mig och min blick fixerades vid din mun som väldigt sakta kom närmare min. Du satte dina händer på var sida om mig och sänkte dig över mig. Jag kände din mage mot mina knän och du väntade på att jag skulle sära dom så du kunde nå fram och kyssa mig. Jag tvekade. Jag var helt ensam med dig och var lite rädd för vad du kunde göra med mig medan folket på övervåningen varken hörde eller hade en aning om att vi var själva i källaren. Du såg mig i ögonen, din blick var mörk av upphetsning för du visste också att ingen skulle höra mig om jag skrek, och drog handen sakta över mitt knä och lår. En ofrivillig rysning gick genom min kropp och jag drog ett snabbt andetag när det gick upp för mig att det nu var min tur att göra ett val. Ville jag verkligen detta, eller inte? Då körde du in handen mellan mina ben och jag, väldigt tveksamt, särade dom så du kom väldigt nära inpå mig. Du la tyngden över mig och min ryggrad skar in i den kalla, hårda stentrappan jag satt på. Jag valde att inte streta emot mer. Känslan av att ha dig över mig och mellan mina ben var underbar, jag var fast, kunde inte röra mig åt något håll och när dina läppar rörde mina öppnade jag munnen och min tunga sökte ivrigt din. Dina läppar var bättre än jag föreställt mig. Mjuka, lena och bestämda. Du pressade mig ännu hårdare i trappan och jag kved av smärta men din hårda bula gömd bakom byxorna gjorde att min koncentration omedvetet vändes dit. Jag vred mitt sköte under dig och det kändes som ryggen skulle gå av när du pressade tillbaka.
Ett plågat läte kom från min strupe, jag vände bort ansiktet från ditt och försökte vrida mig ur ditt grepp men misslyckades totalt. Jag ångrade mig! Jag hade triggat ett tamt lejon men nu var det för sent att göra det ogjort. Det vilda djuret var löst, instinkterna tog överhand och nu fick jag stå mitt kast. Jag hade retat dig i så många år. Så dumt?
Dina händer fick tag i mina handleder och din mun sökte min hals. ?Nej, snälla? bad jag lamt. Paniken brusade upp och tårar började rinna nerför mina kinder av rädsla och smärta när du ignorerade min önskan. Jag kände mig otroligt svag och väldigt kränkt. Jag märkte hur känslan i underlivet förstärktes avsevärt men skräcken fick mig att inte tänka på det. Du pressade mig så hårt ner i trappan för att hålla fast mig när jag försökte kränga mig ur ditt grepp och mina händer började bli kalla då blodflödet var strypt. ?Snälla? bad jag igen både ynkligt och skrämt. Du gned din kind över min tårdränkta blöta kind och för ett ögonblick slappnade jag av. Vilket var ett stort misstag. Smärtan från ryggen gjorde att jag knappt orkade röra mig och mina armar kändes bortdomnade när jag kände din mun mot min hals. Jag öppnade munnen och skrek rakt ut när dina tänder grävdes in i min hals. Min kropp fick ny energi att spjärna emot med men det ledde bara till ännu starkare grepp och dina bett blev hårdare. Fler tårar rullade nerför mina kinder men jag försökte att inte skrika mer. Tunga stönande läten for uppför min hals för varje nytt bett du tog. Jag trodde stora skinnbitar var borta för det gjorde fruktansvärt ont och var väldigt vått. Jag insåg inte att det var mina tårar. ?Aaaj, nej? skrek jag snyftande och hackande men du bara fortsatte. Din kropp var varm medan trappan under mig var väldigt kall. Du gned dig mellan mina ben och jag var omedveten min kropp, smärtan i halsen och ryggen var överväldigande och jag vågande inte skrika mer av rädsla för att något ännu värre skulle hända. Eftersom jag redan andades okontrollerat och enbart försökte komma undan smärtan märkte jag inte orgasmen komma krypande förrän den fullkomligt exploderade inuti mig. Jag kved, skrek och försökte komma ännu närmare dig. Jag kunde inte hålla tillbaka någonting och din outhärdliga hantering utav mig var inte tillräckligt smärtsam. Du märkte direkt skillnaden på mig och gjorde det minda tankar tyst bad om, du bet hårdare, du höll min händer hårdare och du pressade ner mig ännu hårdare. Min orgasm var oändlig och jag var inte längre med i nuet, jag var långt bort i fjärran och hörde inte själv mina läten. När orgasmen så småningom dalade släppte du mig långsamt och lyfte dig väldigt försiktigt någon decimeter från mig. Hela min kropp kändes som spaghetti, de delar jag fortfarande kände alltså, och det tog flera minuter innan andningen blivit normal igen och chocken lagt sig. Jag behövde nog vara stilla ett tag till annars skulle jag säkerligen svimma. Mixen av smärta och njutning var fascinerande. Jag befann mig i ett annat universum, fullproppad av adrenalin och fortfarande i extas. Jag hade överlevt! Och jag hade aldrig varit med om något liknande tidigare. Jag mötte din blick som nu var mild men frågande. Du såg nästan skyldig ut, osäker på hur jag nu skulle reagera. Jag log mot dig. Min blick måste skrika lycka bakom de rödgråtna ögonen och rinnande sminket för det var vad jag kände. Jag kände mig drogad och svävande på rosa moln. Jag ville inte prata, bara njuta av känslan ett tag till innan jag blev dragen tillbaka till verkligheten. Du log lite och kysste mig ömt på läpparna. Det slog mig att jag inte en enda gång vare sig sagt eller önskat att du skulle sluta. Nej, jag var nog fortfarande i chocktillstånd, och jag ville ha mer?