Tisdag kväll. Är väl ingen man känner ute en sådan här kväll?
Lunkar fram över gågatan, slinker in med ett ”god kväll” och ett nickande, på Dalwhinnie.
Jag hade haft en bra arbetsvecka så här långt, imorgon är en fridag och sedan vidare för jobb till söndag kväll, då jag får en fri vecka.
Går fram till baren, småpratar med bartendern, beställer in en whisky och en President.
Jag tar med mig drickat och traskar uppför trappen, jag föredrar alltid att sitta på övervåningen här inne. Det är lugnare, luftigare, mer tillbakadraget. Jag sitter gärna i skymundan. Vill ha det lugnt och tyst.
Väl uppe blir jag alldeles stum.
Där sitter Åsa. Vi har inte setts på, funderar, ja, fem år är det nog till sommaren.
Då, för fem år sedan, träffade jag en tjej som jag blev kär i, och mitt och Åsas förhållande var tvunget att komma till halt. Vi var inte ett par på så vis, vi var, på modern svenska; KK.
Träffades när andan föll på, inget märkvärdigt, fritt, ansvarslöst, behagligt. Men samtidigt, inget som får ens hjärta att klappa hela livet.
Och så nu, sitter hon där helt plötsligt. Jag känner att jag rodnar, märkligt. Blir lite varm i ansiktet, och nickar lite lätt åt henne, litegrann som en tråkig statstjänsteman. Jag känner mig distanserad till henne efter alla år, vet inte hur jag ska hälsa.
-”Men hej på dig, här stöter man på dig”, replikerar Åsa.
-”Ja, jo. Kände mig lite törstig”, svarar jag.
Det var bara jag och Åsa som kände till vårat förhållande, som vi hade under ungefär tre år, som tog slut 2003. Åsa är, som det uttrycks, en mogen kvinna, jag en ung man. Tabu.
Inget diskussionsämne för släktmiddagar.
Därför var vi tysta om allt. Lite därför blev jag nog lite stum då vi sprang på varann där inne på barens övervåning den där tisdagskvällen.
Var hon ensam, tittade mig runt. Undrar om hon har en sambo nu för tiden.
-”Vill du slå dig ner eller kommer du i sällskap”?
-”Nej, jag är här allena”, svarar jag.
”Och du”?
-”Bengt är på toaletten, det är bara han och jag”.
Jaha. Men det här känns ju lite klurigt. Vem är Bengt? Och än viktigare, vem är jag, då Bengt frågar? Eller, har de ett moget och väl genompratat förhållande – han kanske redan vet vem jag är, eller snarare, att Åsa lekt med yngre män innan Bengt knackade på dörren.
Det här måste redas ut fort innan det blir obekvämt.
-”Bengt har hört om dig, det är ingen fara” utbrister Åsa, som om hon läste mina tankar.