Jag vaknade och insåg att jag sprängde den. Jag blåste bort minst 12 år av mitt liv, min mammas hälsa, min mammas lägenhet, allt arv, en vacker tjej som drömde om att bli min fru, ett barn som av misstag tagits ifrån mig, familjerelationer, vänner och släktingar runt omkring mig, deras förtroende och mitt eget liv.
Både min mamma och jag har redan ingenting, och själva lider vi av nästan obotliga sjukdomar.
Detta är enligt de mest försiktiga uppskattningarna. För jag har inget mått på pengar. Om jag nämner summan som spenderats kommer många ögon att dyka upp.
Jag räknade inte bilar heller. Allt är borta och lämnar bara kvar det plågsamma minnet att jag hade allt.
Jag var en positivt känd person, men det här missbruket stoppade mig.
Jag drack inte, jag rökte inte, jag svor inte, jag försökte bete mig vänligt mot andra, jag hade extraordinära förmågor och ett vackert utseende, vilket inte räddade mig alls.
Ingen klandrade mig och hittade inte mitt fel - alla ansåg mig vara en stilig ung man som kämpade med några "livets svårigheter".
Fram till den dagen ansåg jag mig själv ofta vara oskyldig född in i något hemskt liv, utan att förstå varför jag överhuvudtaget föddes i den här världen, där alla runt omkring mig blir sjuka och dör.