- Res på
dig och ta av dig brallorna. Fredrik nickade till mig.
Va ... Jag bara stirrade på honom. Vad menade han? Vad var det frågan om?
Jag tittade på Hampus min mogne make,
livskamrat och stöd i livet.
Han satt där lika avspänd som vanligt.
Det verkade som om han inte hört
vad Fredrik sa. Men det måste han ju ha gjort.
Han satt närmare än jag gjorde.
- Ja, men res dig då! Det är väl inte så svårt? Och så tar du av dig
brallorna. Det är väl inte så svårt det heller? Det klarar du nog. Se så.
Raska på nu! Fredrik gjorde en rörelse med handen för att markera att
jag skulle resa på mig.
Jag satt kvar. Jag fattade ingenting. Och Hampus då? Varför satt han så
där och låtsade som om det var alldeles naturligt att den här unga killen
började styra med mig?
- Vad är det frågan om? Jag tittade på Hampus. Han småskrattade åt mig.
Hampus brukar säga att det inte finns någon människa som kan se så förvånad
ut som jag. När jag är förvånad. Och förvånad var jag. Verkligen.
- Ja, om jag har fattat det hela rätt så vill han att du ska resa på dig
och ta av dig byxorna. Hampus talade så där förklarande som han gör när det
är något för honom alldeles självklart som han inte förstår att man inte
fattar.
- Varför det? Jag förstod att jag fortfarande lät lika fövånad.
Det här är ju inte klokt ... det .. ja.. Det fanns inte ord för det.
Trodde jag i alla fall. Men Hampus hade tydligen ord.
- Förmodligen vill han ge dig smisk på stjärten.
- S m i s k p å s t j ä r t e n? Jag bara gapade.
Men det kan han väl inte göra?
- Tja, det vet vi väl inte. Hampus ryckte på axlarna.
- Han har visserligen inte gett någon tjej smisk ännu. Men det kan ju gå
bra i alla fall.
- Men jag kunde ju vara mamma till honom. Jag fick knappt fram orden.
- Jasåå. Hampus rynkade ögonbrynen som han gör när han funderar.
Han är ju 17 och du 38. Jo, det skulle du kunna vara. Det är riktigt.
Han var tyst en stund. Men nu är du inte det. Mamma till honom alltså.
Och även om du vore det kunde han väl ge dig smisk.
- Men det är väl ingen som gör. Jag suckade. Hampus kunde då komma på dom
mest underliga infall. jag kunde aldrig begripa var han fick allt ifrån.
- Nej, jag håller med om att det inte är så vanligt. Men i princip skulle
det dock vara möjligt. Det är bara att vi är fångade i den här kultur-
hypnosen som gör att mammornas stjärtar inte är tillgängliga för söners
uppsmiskarlust. Men nu är det kanske så att Fredrik tänker vara en föregångare
för denna nya kulturyttring. Och ge sin mamma smisk på stjärten.
Men för att lyckas bra med det behöver han träna på någon annan lämplig
medelålders dam. Och då har han tyckt att du är mycket lämplig.
Hampus pratade som om han höll en föreläsning för en klass nytänkande
gymnasieelever. Fredrik började skratta. Och själv kunde jag inte heller
hålla mig riktigt allvarlig. Trots att jag tyckte att situationen var hur
galen som helst.
- Du förstår, Fredrik, att så här börjar det i allmänhet.
Ja, innan man har vant in den unga damen, eller äldre damen, vid hur man
vill ha det - så blir det en massa undranden och frågor och behov av
förklaringar. Som man försöker svara på så vänligt man kan. Och utan att
tappa tråden. Vad ska du göra nu?
- Säga till henne att hon reser på sig och tar av sig brallorna,
kom det genast från Fredrik.
- Mycket bra förslag, tyckte Hampus. Sätt igång.
Fredrik tittade på mig, men sa ingenting. Jag tittade tillbaka, men hade
svårt att hålla blicken stadig på honom. Fredrik var ganska lång och rätt
välbyggd. Han såg stark ut och jag hade förstått att det fanns en hel del
krafter i honom. Jag hade sett det när han högg ved här på förmiddagen.
Han hade ett markerat ansikte och ljust, lite långt hår. Han hade blå ögon
och det var som fanns det alltid ett litet småleende kring munnen på honom.
Fredrik hade kommit för ett besök på några dagar. Han och några kompisar gav
ut någon slags udda ungdomstidning. Han hade kommit hit för att göra en
intervju med Hampus kring den utställning han skulle ha senare på hösten.
Man skulle väl med lite gammaldags begrepp säga att Fredrik var
väluppfostrad. Man märkte att han var van vid att umgås med olika slags vuxna
människor och inte bara sina kompisar och andra jämnåriga. Han var uppmärksam
och artig. Lyssnade intresserat när någon pratade. Kom med undersökande
frågor och kunde själv berätta om det ena och det andra på ett medryckande
sätt.
Jag hade ganska snart insett att Fredrik var en mogen och ovanlig kille som
gick sina egna vägar. Men därifrån till att han skulle ge mig smisk på
stjärten var dock steget mycket långt.
Jag förstod att Hampus hade berättat för Fredrik att han smiskade mig då och
då. Det gjorde han för en del av våra vänner. I början hade jag tyckt att det
var mycket pinsamt och genant. Jag hade blivit blossande röd i ansiktet och
nästan inte kunnat svara om det var någon som frågade mig om något. Jag kände
mig som en liten fånig jäntunge vars pappa talade om för farbröderna och
tanterna att jag brukade få smisk på stjärten.
Men så småningom hade jag vant mig vid det här pratet och numera bekom det
mig just inte alls. Det kunde hetta till lite grand i mig, men det var
övergående. Och numera kunde jag prata riktigt fritt om det. Kunde till och
med tycka att det var riktigt roligt ibland. Det fanns en del tjejer som blev
ordentligt omtumlade när jag berättade hur det gick till när jag fick smisk och
hur jag upplevde det. Det tyckte jag om.
Men det var en sak att man pratade om att jag fick smisk och en annan att
någon mer än Hampus skulle ge mig det. Och dessutom en sån här ung grabb.
Då och då hade Hampus när vi legat och kelat på kvällen sagt att han skulle
låna ut min stjärt till någon. Men då hade han talat om någon av sina nära
och jämnåriga vänner som den som skulle få den äran. Det här pratet hade jag
mest tagit som något slags skämt. Eller något han pratade om utan att mena
att det skulle bli verklighet. Han brukade prata om sånt för att han visste
att jag blev tänd av det. Det var något spännande och upphetsande i det där
att han skulle låna ut mig utan att jag själv hade något alls att säga till
om.
Men det där hade han pratat om under så många år då och då utan att det
blivit något av. Så jag var övertygad om att det aldrig skulle bli. Och att
det skulle bli något med den här unga Fredrik hade jag i min vildaste fantasi
inte kunnat drömma om.
Det var massor av tankar som hann passera genom mitt huvud under den korta
stund Fredrik satt alldeles tyst och bara tittade på mig. Det fanns någon
beslutsam utstrålning från honom. Jag kunde inte undgå att känna av den. Det
var något av detsamma som jag kan känna från Hampus då han plötsligt vill
något mer och annorlunda med mig. Det går inte att komma undan. Jag är på
något underligt vis utlämnad till det.
- Res på dig! Orden kom långsamt och starkt, men ändå nästan inte hörbart.
Jag reste på mig. Jag hade beslutat mig för att inte resa mig, men jag gjorde
det ändå. Jag förstod att om jag reste mig så skulle jag vara utlämnad till
det som skulle ske. Det var det Fredrik ville förstod jag också. Och säkert
Hampus. Men inte jag.
- Vänd på dig!
Hampus måste ha lärt dig, tänkte jag. Annars skulle du inte veta hur du
skulle göra. Eller är det en naturligt impuls hos en kille? Eller en man? Ja,
det här att vilja ha hennes baksida mot sig.
Jag tänkte på att det var underligt att jag kunde fundera över sånt här
samtidigt som jag var sysselsatt med att göra något som jag inte ville. Jag
märkte att jag också tänkte: Men jag kanske vill? Fast den tanken förkastade
jag och slog fast att jag inte ville.
- Ta av dig brallorna!
Jag tvekade några sekunder. Skulle jag göra det? Jag behövde det inte. Det
var bara en ung kille som sa till mig. Och jag behövde inte alls göra som han
sa. Jag lossade knappen i byxlinningen, drog ner blixt låset och krängde av
mig byxorna. Och lade dem på stolen jag nyss suttit på.
- Vik ihop dem och lägg dom snyggt!
Hampus har talat om för honom, kom det blixtsnabbt i huvudet på mig. Annars
kan han inte vet att han ska säga så. Han kan inte veta att det är ett sätt
att få grepp om mig. Eller kan han det? Anar han att det är så? Förstår han
att han genom att ta tag i något sånt där får mig att vackla. Genom att säga
så där sätter han mig i gungning. Han anmärker på något jag slarvat med. Han
vinner några poäng och jag förlorar några. Jag vek ihop byxorna och la dem på
stolen igen.
- Ta av dig trosorna. Byxorna hann inte mer än komma på plats förrän
tillsägelsen kom. Jag tog av mig trosorna, vek ihop dem och la dem ovanpå
byxorna.
- Duktigt. Du lär dig snabbt.
Ahhh ... tänkte jag. Nu gjorde jag fel igen. Nu vann han poäng på att jag
lydde honom. Men ¨å andra sidan hade han vunnit poäng även om jag bara slängt
trosorna ifrån mig. Då hade han sagt: Du har inte särskilt lätt för att lära.
- Kan jag ställa in henne i skamvrån? Ja, jag menar innan jag har smiskat
henne. Jag förstod att Fredrik vände sig till Hampus.
- Jo, visst kan du göra det.
Det var så det svindlade i mig när jag hörde Hampus röst. Det var som lämnade
han ut mig till den här killen och lät honom göra som han ville. Han frågade
för all del. Men i alla fall. Hur kunde Hampus veta att killen skulle göra
rätt? Han hade aldrig smiskat någon tjej förut. Och jag var ju så väldigt
mycket äldre än han.
- Gå och ställ dig i skamvrån!
Han sa det med sådan lätthet och säkerhet som hade han den största vana. Han
borde vara osäker, tänkte jag. Och sen började det pulsera i mig.
Skamvrån hade alltid varit en svårighet för mig.
Mycket svårare än själva smisket. Inte så mycket nu som tidigare. Men också nu
väldigt omtumlande. Jag kände mig mycket mer utlämnad och blottad när jag stod
i skamvrån än när jag låg och fick smisk. Det var så
I början med Hampus hade det varit nästan omöjligt att stå i skamvrån. Jag hade
bönat och bett att få slippa. Men Hampus var omutlig. Jag skulle in i skamvrån
när han ville det. Och det blev naturligtvis så.
Ett tag där i början tränade han mig gott och väl en timme varje kväll i två
veckors tid. Ut och in i skamvrån stup i ett. Ibland bar för några sekunder i
den. Ibland för en kvart eller så. Lite smisk och så in i skamvrån. Lite smisk
igen och så skamvrån igen . . Till slut gick det.
Jag tror att jag tyckte att det var lite skönt när det gick. När jag lyckades
komma in i skamvrån utan att det blev något motstånd. Eller också var det så
att jag tyckte att det var skönt därför att Hampus var nöjd. Att han hade fått
det som han ville. För på något sätt tyckte jag om när han fick det som han
ville. Även när jag inte vill det alls. När jag inte ville som han ville.
Nu när jag stod där i skamvrån på Fredriks tillsägelse kom all den där gamla
känslan upp. Den där som jag haft med Hampus i början. Jag var alldeles
utlämnad och blottad och oskyddad. Fredrik hade fått det som han ville. Och han
skulle få det som han ville nästa gång han sa till mig om något. Han visste
det.
Eller visste han det verkligen? Han hade inte smiskat någon tjej förut. Inte
ställt in någon tjej i skamvrån och vetat att han därmed fått grepp om henne.
Så särskilt många tjejer som han gjort något annat med hade han väl inte haft
heller. Han var ju så ung. Och tjejer i hans ålder konstrar och krånglar mycket
mer än i min ålder. Särskilt jämfört med mig som tämjts många gånger av Hampus.
Och mammans väninnor brukar han väl i alla fall inte handskas med, skulle jag
tro.
Det var tyst där bakom mig en lång stund.
Tankarna snurrade i huvudet på mig. Jag förstod att dom satt där bakom mig och
tittade på mig. Det hettade i kinderna. Jag märkte att jag andades flämtande.
Som om jag var andfådd. Det är ju inte klokt det här tänkte jag. Det kan ju
inte vara så att han ska smiska upp mig.
? Jag är inte van vid sånt här. Det lät nästan som Fredrik pratade mest för sig
själv. Och mindre till Hampus. Kan man säga vad som helst, fortsatte han. Så
tydligen talade han till Hampus i alla fall.
? Ja, jag menar just nu. Fredrik fortsatte igen efter en stund. Kanske ska man
inte prata alls. Är det bättre så.
? Tjaa. Det är vilket som det. Jag tänkte på att Hampus pratade lika enkelt och
självklart i vilken situation han än kommer. Man kan göra sånt här utan att
säga något alls. Ja, förutom det att man måste säga till henne som man ska ha
in i skamvrån och smiska och så förstås. Men annars kan man göra det till en
tyst och stilla ritual. Det går bra.
? Men ibland har man lust att prata. Det gör du som du vill. Jag tyckte att det
var alldeles onödigt att uppmana Fredrik att han skulle göra som han ville. Den
saken klarade han mycket bra ändå.
? Hon har en himla härlig ända. Det kom spontant från Fredrik och Hampus
skrattade till. Tack för komplimangen, tänkte jag. Fast egentligen borde du väl
ha snyggare ändor bland dina tjejkompisar. Men det är väl den första du ser i
en skamvrå och det är kanske det som är härligt.
Ja, Hampus brukar faktiskt också säga att jag har en härlig ända. Men han har
inte samma tillgång till tonårstjejer som Fredrik borde ha. Så hans krav måste
vara lite mindre. Förresten brukade väl Hampus inte säga att jag hade en härlig
ända utan en smiskriktig. Fast det kanske är detsamma för en karl. Vad vet jag.
? Kan man säga till henne att lägga händerna på ändan. Jag tänkte att det var
hyggligt av honom att fråga i alla fall. Och inte bara gå på och tro att han
kan allt.
? Säg till henne du. Hampus hann inte mer än ge sin välsignelse förrän Fredriks
tillsägelse kom: Lägg händerna på ändan. Det kändes ovant när jag gjorde det.
? Isär med fingrarna. Mer isär med dom. Stryk fram och tillbaka över ändan på
dig. Längre ner. Ja, också isär med fingrarna ordentligt sa jag. Och så upp och
ner över hela skinkorna. Stryk med fingrarna i stjärtsprundet på dig. Och så
raska på när jag säger till om något. Jag vill ha det med detsamma.
Himmel . . . det var så att jag höll på att svimma. Hur kunde han.
Tillsägelserna kom snabbt och direkt. Jag tyckte att jag försökte göra precis
som han sa. Och genast han sagt det. Men ändå var han inte nöjd. Han måste ha
gjort sånt här förr. Annars skulle han inte kunna.
? Håll kvar fingrarna i stjärtsprundet på dig och sära på skinkorna. Jag gjorde
som han sa. Det snurrade runt i mig. Det var ju inte klokt det här. Han är bara
en ung kille. Och så tar han tag i mig så här. Tar tag i mig lika mycket som
Hampus.
? Men fortsätt att sära på skinkorna då. Jag har väl inte sagt till dig att
sluta. Orden kom som pisksnärtar. Jag fick skärpa mig för att klara av. Jag
märkte att jag andades tungt och flämtade. Det var alldeles dimmigt i huvudet
på mig.
? Så där ja, nu vart det till och mer lite mer. Du kan ju. Om du bara
anstränger dig. Han måste ha gjort så här förut . . . han måste ha gjort det
här förut . . . han måste ha gjort det här förut . . . det malde runt i skallen
på mig.
Jo, det måste ju vara så. Han kan inte göra så här om han inte vet något om
det. Det kan i varje fall inte vara en instinkt hos en kille att göra så här.
Eller kan det det. Är det så här alla killar vill göra. Men inte får. Göra så
här med tjejer och med morsan och morsans väninnor och . . ja, göra så här när
dom vill.
? Det här har du väl gjort förut. Dovt hörde jag Hampus fråga. Och förvånade
mig inte över den. Det måste vara så att han gjort det förut.
? Nej, aldrig. Fredriks svar kom övertygande. Det var inte att ta miste på. Då
måste han veta ändå, kom det inom mig. Jag märkte ju hur han började få grepp
om mig. Han hade fått mig i gungning ganska rejält.
? Hade du tänkt dig att du skulle smiska upp henne. Jag menar hade du tänkt det
innan du kom hit? Hampus ville tydligen veta.
? Nej . . nej . . Hampus hejdade sig lite i svaret. Ja, i viss mån. Det är så
här. Jag har en kompis som heter Henrik. Han är några år äldre och en av dom
som jobbar med den här tidningen. När han hörde att jag skulle åka hit så sa
han att se till att du får smiska upp henne.
? Du är inte klok, sa jag. Det kan jag väl inte göra. Jo då. Det var han
övertygad om. Du kan i alla fall försöka, sa han. Han har haft en del sådana
här fantasier. Ja, om att smiska en tjej.
? Ja, faktiskt inte en tjej. Inte en tjej i hans ålder, tonåren eller så. Utan
någon som är äldre. Ja, som hans morsa ungefär. Han har tänkt mycket på det där
i flera år, säger han.
? Då i alla fall tyckte han en massa om hur jag skulle göra. Ja, först snacka
med dig. Och se om jag fick klartecken. Och sen . . . ja, egentligen bara säga
till hur jag ville ha det. Och se till att hon gjorde det. Vara beslutsam, sade
han. Och om det inte blev som jag ville skulle jag se till att hon rättade till
sig.
Fredrik var tyst en stund. Jag stod där och . . . ja, jag bara
stod där. Det kändes verkligen mycket konstigt. Den där unga killen satt där
och talade om hur han skulle ta mig i besittning. Ja, han inte bara talade om
det. Han gjorde det. Jag stod där precis som han hade sagt till mig. Och jag
märkte att jag var väldigt noga med att göra precis som han sagt.
? Ja, va sa han mera. Fredrik fortsatte funderande att tala. Att jag skulle
höra med dig. För du vet så mycket om det här. Och sen också att jag skulle
följa mina egna idéer. Göra sånt som jag kom på just då. Ja, just nu alltså.
Och det är det jag gör. Vad tycker du?
? Jättebra. Hampus var hur uppmuntrande som helst. Han lät riktigt
entusiastisk. Själv var jag betydligt mindre entusiastisk. Jag tyckte verkligen
att killen kunde sluta nu. Han hade ju visat att han kunde. Det borde räcka med
det. Det tyckte jag, men inte Fredrik.,
? Kom hit och ställ dig framför mig. Han lät hur säker som helst.
? Vänd på dig. Det är rumpan jag vill ha, sa han så fort jag ställt mig framför
honom. Och jag hade inte mer än hunnit vända på mig förrän han gav mig
tillsägelse att puta ut med stjärten. Sen kom tillsägelserna i snabb följd och
jag hade all möda i världen att följa med. Genast jag gjorde något fel kom en
tillrättavisning och var jag inte tillräckligt snabb sa han till mig att raska
på.
? Cirkla med ändan. Små cirklar. Ja, mindre än då. Så är det bra. Stanna. Puta
ut med stjärten. Ja, ordentligt. Det där är inget putande. Lägg händerna på
ändan. Sära på skinkorna. Mer ändå. Ja, ännu mer. Ta bort händerna. Framåt med
ändan. Mera fram. Bakåt. Framåt. Bakåt. Framåt. Bakåt. Ja, men raska på då. Se
till att det går undan. Cirklar, stora cirklar. Så ja, duktigt. Fortsätt.
Snabbare. Snabbare ändå. Små cirklar och sakta. Ja, ännu saktare. Lägg händerna
på ändan. Ja, också se till att händerna kommer dit jag vill ha dom med
detsamma. Sära på skinkorna. Mera. Mera ändå. Puta ut med stjärten. Mera . .
mera. Så ja, duktigt. Stå still så där.
Jag andades intensivt och flämtande. Åhhh . . vilken pärs. Hampus kunde roa sig
med att kommendera mig ibland. Men aldrig i det här tempot. Och aldrig just så
här. Jag vart alldeles yr av det och det bara snurrade runt.
Värst var det här att puta ut med stjärten och sära på skinkorna. Hur kunde han
bara hitta på något sådant. Men då, när han sa till om det, gjorde jag det
bara. Han hade redan trängt in för mycket. Jag kunde inte hålla stånd. Han hade
tagit mig i besittning.
Tankar och förnimmelser av de mest växlande och omöjliga slag susade runt i
huvudet på mig. Och känslor och upplevelser strömmade runt i kroppen.
Det var hemskt . . . det var fruktansvärt . . . hur kunde han . . . och Hampus
då . . . hur kan en så ung kille veta . . . att han vågade . . . skönt att bli
pressad . . . jag klarar inte mer . . . blev han verkligen nöjd . . . skall han
ha ännu mer . . . jag skulle ha sagt nej med detsamma . . . men jag måste ju .
. . han gick in i mig . . . vilken kraft han har . . . vill killar göra så här
. . . kanske alla killar . . . fast det är ju inte farligt . . . det går ju bra
. . . jag klarar det . . . usch . . . jag vet inte . . . måste han . . . och
vad vill han mer . . . det . . .
- Nå hur blir det då?
Jag hade tydligen varit så inne i mina egna tankar och känslor att jag inte
hört något som sagts. Jag väcktes till sans av ett bryskt:
- Nå, hur blir det då?
- Jag ... det ... jag hörde inte, stammade jag fram.
- Varför hör du inte upp då?
Fredrik lät som om han var en tillrättavisande vuxen som talade till en liten
flickunge som han var missbelåten med.
- Jag . . . jag ... Det blev bara mer och mer virrigt inom mig
- Det . . jag . . jag stod . . och tänkte.
- Vad tänkte du då på, kom det blixtsnabbt från Fredrik.
- Åhhhh . . . jag hörde att jag stönade. Jag visste inte hur jag skulle klara
mig ur det här. Jag bara snärjde in mig mer och mer.
- Måste ... måste jag ... måste jag säga det? Det gick bara inte att säga vad
jag tänkte och inte kunde jag hitta på något annat. Inte nu. Och inte när jag
stod så här.
- Måste . . måste jag stå så här . . . stå så här . . när . . när jag, jag
säger ... vad ... vad jag tänkte. Jag skulle aldrig klara det. Klara att stå så
här och puta ut med stjärten och ... och ... öppna ... öppna upp den. Och så
... så prata på en gång.
- Får jag veta vad du tänkte, utförligt och fint, om du får stå på ett annat
sätt? Fredrik verkade att ge med sig lite.
- Ja . . ja . . Jag lovade.
- Och du svarar på allt jag frågar om? Fredrik gav sig inte.
- Det ... det vet jag inte. Jag tvekade med svaret.
- Ja, då får du väl stå kvar så här då.
Åh . . hur mycket skulle han pressa mig. Nej . . jag ska . . jag ska. Jag kunde
inte hålla emot längre.
- Ta bort händerna från ändan! Tillsägelsen kom omedelbart sen jag lovat.
- Ställ dig upp utan att puta!
Jag gjorde som han sa.
- Vänd på dig!
Jag gjorde det. Men det var nästan ännu värre än att stå med stjärten mot
honom. Jag hade honom rakt framför mig och var tvungen att se på honom. Hampus
satt på sidan så honom såg jag inte alls. Det var som att stå alldeles
blottställd inför den här unga killen och lämna ut sig.
- Nå, vad var det du tänkte?
Han gav mig inte långa stunder att samla ihop mig på inte. Men ändå måste jag
fram med något.
- Jag . . . jag . . . Orden kom långsamt och trevande. Jag kunde inte
kontrollera vad jag skulle säga. Jag lät det bara komma.
- Det . . du. Jag vet inte . . . om . . om du är nöjd . . . jag försökte det
var . . du kom in . . . och jag kunde . . kunde inte hålla . . . hålla emot . .
du . . det var . . . det var som du visste . . . och så ville du . . . jag . .
jag förstår . . att du . . du ville . . vill ha mer . . och om . . om du måste
så ... fast det ... är svårt . . men du . . om du måste.
- Så du gör vad jag säger till dig.
Fredrik bröt in medan jag pratade.
- Ja, det ... Det dunkade till inom mig och det var som om hela jag höll på att
lösas upp. Skulle jag ... kunde jag ... överlåta mig ... ge mig ... låta honom
bestämma . . det . . jag kände ju honom knappt ... men han hade . . han hade
gått in i mig . . det var . . det var redan han som bestämde . . nu . . nu i
alla fall.
- Nå, gör du vad jag säger till?
Fredrik lät lite irriterad. Han ville ju ha allt genast han sagt något. Svar
eller att man skulle göra vad han sagt. Han drev på hela tiden. Skulle ha det
som han ville.
- Ja, det ... du får ... jag ... jag gör ... gör som du säger. När jag sagt det
var det så att jag nästan tappade andan. Vad hade jag sagt? Vad skulle han säga
till om? Vad var det han ville?
Men var det så farligt? Han var ju bara en ung kille. En vanlig
ung kille. Kanske alla killar ville så här. Men inte vågade. Men han vågade.
Det var ju bra. Att han fick. Att jag gav.
Fast vad skulle han hitta på? Ge mig smisk? Ja, det skulle han nog. Fast det
var inte så farligt. Det gjorde Hampus också. Och Hampus skulle se till att det
blev bra. Det gjorde han alltid. Och mera? Vad skulle Fredrik göra mera?
Skamvrån? Ja, det förstås. Men det klarade jag. Och det här att stå framför
honom och röra mig och sånt . . . det ... det klarade jag också. Så kanske . .
. kanske var det inte . . inte så svårt . . Men jag visste inte . . man . . man
kunde aldrig veta.
- Gå och ställ dig i skamvrån.
Fastän jag var så inne i mina tankar hörde jag tillsägelsen. Och följde
förstås.
Inne i skamvrån blandades mina tankar och känslor med samtalet
mellan Fredrik och Hampus bakom min rygg.
- Måste man alltid ha dom över knät?
Hade han gjort det förr skulle han väl inte ha frågat.
- Nej, det behöver man inte. Det finns andra sätt.
Tänker han berätta allt nu? Fredrik verkar klara sig ändå.
- Är det bäst att ha dom över knät?
Det är något speciellt att stå här och omtalas som 'dom' och hur man ska läggas
upp.
- Det är bra, det är skönt att ha dom över knät, fast det blir lite svårt för
det är svårhanterligt med riset. Man kommer inte åt så bra.
Nog tycker jag att det räcker, du brukar komma åt väldigt bra. Det gör säkert
Fredrik också.
- Henrik sa att man kunde lägga upp dom på ett bord med något under rumpan så
att den kom upp.
Väldigt vad Henrik är insatt i det. Han måste ha läst eller hört av någon.
- Ja, det är bra. Då kommer man åt med riset ordentligt. Och rumpan högt upp i
vädret gör smisket effektivare.
Men lär honom inte det. Han smiskar säkert tillräckligt effektivt ändå.
- Finns det flera sätt att lägga upp dom?
Han skulle visst lära allt. Envis kille det där.
- Ja, man kan ha dom i en säng och sitta bredvid och smiska. Eller över en mjuk
soffrygg eller fåtöljrygg. Då kan man också smiska effektivt och bekvämt.
Ja, nog blir det effektivt alltid. Och bekvämt??? Ja, ja.
- Jag vill nog ha henne över knät första gången.
Åhhh ... lägga upp mig över knät på den där unga killen. Som jag nästan inte
känner.
- Ja, det är bra att börja så.
Ja, det är det. Men inte särskilt lätt i alla fall.
- Henrik berättade en del om hur man kan låta dom hämta riset och sånt. Kan hon
det?
Den där Henrik. Vad har han hittat på nu då?
- Ja, hämta riset kan hon. Men om det är precis som Henrik tycker vet jag inte.
Men du får pröva så får du se.
Ja, det kan du säga. Som inte ska göra något.
Jag hann inte tänka den sista tanken färdig förrän Fredrik sa till mig att
komma. När jag stod där framför honom gjorde han sig ingen brådska.
Det var svårt att stå där och vänta. Det var som att han hade tagit
tag i mig och jag kunde inte komma undan. Jag såg hur han granskade mig. Jag
kände mig alldeles utlämnad till honom. Så var det aldrig med Hampus. Jo, i
början hade det varit så. Det hade jag nästan glömt.
- Ta och hämta riset som du ska få smaka.
Fredrik lät väldigt nöjd när han sa det. Och tacka för det, tänkte jag. Få
någon som är lika gammal som hans morsa att hämta ett ris som han ska smiska
med, det måste ju vara toppen för en kille. Det kändes alldeles annorlunda när
jag hämtade riset till Fredrik än när jag hämtar det till Hampus. Med Hampus
fanns det inte minsta oro i mig. Nu var det som om jag hämtade riset för allra
första gången. Och inte hade en aning om hur det skulle kännas att bli smiskad.
Jag ställde mig med riset framför Fredrik på samma sätt som jag
brukade ställa mig framför Hampus. Fredrik hade inte sagt något annat. Det var
väldigt nervöst att stå där. Jag förstod inte varför. Det kunde väl inte vara
värre att få smisk av honom än av Hampus. Men jag visste inte vad han skulle göra.
Vad skulle han hitta på? Han verkade så väldigt intresserad. Verkade så väldigt
ivrig på att få smiska mig.
- Är det där riset du ska få smaka?
Usch, nu började han med sitt frågande igen. Det gjorde mig ännu mer nervös. Om
han skulle smiska kunde han väl börja med det.
- Ja - mitt svar var inte särskilt kraftfullt märkte jag. Och han måste ha
märkt det också, tänkte jag. Han måste ha märkt att jag tappat kraften. Men det
hade han inte. Tvärtom.
- Vet du att jag ska ge dig smisk på stjärten nu?
Där märktes kraften hos honom. Den hördes i hans röst. Han var så lugn och så
säker. Hur kunde han vara det. Om han aldrig smiskat. Och aldrig haft någon att
fråga så här. Ja, det var som om det blev svårare att svara för varje gång han
frågade.
Mina svar blev mer och mer flämtande. Jag hörde att rösten
darrade. Och ändå var det inte några konstiga frågor. Eller svåra.
- Tycker du att det är trevligt att jag håller på och frågar dig?
Åhhh ... det borde han fatta att jag inte tyckte. Varför skulle han fråga så
där? Så där omöjligt att svara på. Ja, kunde jag inte säga för så var det inte.
Nej, kunde jag väl inte säga heller för det skulle han inte tycka om.
- Nej, svarade jag i alla fall. Jag valde det.
- Men jag tycker att det är trevligt. Förstår du det?
Åhhh . . . jo, jag förstod det. Men vad hade han fått det ifrån? Att han skulle
fråga så här? Var det den där Henrik som hittat på det? Och var hade han fått
det ifrån? Var hade han lärt sig det? Eller tycker killar om att hålla på så
här?
- Ja, sa jag och undrade hur länge han skulle hålla på. För varje fråga som han
kom med kände jag mig mer pressad. Det var nästan så jag inte klarade av det.
Fast jag förstod inte varför.
- Förstår du att jag kommer att smiska dig precis som jag har lust?
Jag flämtade till. Försökte få det att sluta, men lyckades först efter en lång
stund. Snart skulle jag inte kunna få fram några svar.
- Ja, lyckades jag nu i alla fall flämta fram. Ja, det var klart att jag
förstod det. Det var det som var hemskt. Ruskigt. Förfärligt. Vad hade han lust
till? Han hade tagit tag i mig och tvingat mig att lämna ut mig till honom. Det
är klart att han kunde göra vad han ville med mig. Jag hade inget att sätta
emot. Det var för sent. Helt enkelt för sent.
- Det trodde du aldrig va? Jag menar, du trodde inte att en så ung kille som
jag skulle kunna smiska upp dig som han har lust?
Nu var det alldeles dimmigt i mig. Att han skulle få mig att göra
precis som han ville. Naturligtvis trodde jag inte det.
- Trodde du det?
Jag hörde förvåningen i Fredriks röst. Va . . . vad . . skulle jag ... hur
skulle jag . . jag kunde inte . . det gick inte längre.
- Jo, sa jag igen. Jag vet inte varför. Tyckte inte att det spelade någon roll
heller. Det spelade ingen roll vad jag sa. Fredrik gjorde ändå som han ville.
Det var han som bestämde. Bestämde precis som han hade lust.
- Ska du lägga upp dig över knät på mig nu!?
- Ja, det . . . det ska jag . . så fort ... så fort du säger till ... så fort
du säger till ska jag det ... så gör jag det ... för du ... du ... du gör som
du vill ... du ska ha det som du vill ...
Det var som en viskning märkte jag. Jag klarade inte mer nu. Det hade jag tänkt
länge. Men nu var det så. Han måste sluta nu. Måste sluta fråga.
- Ge mig riset!
Åh det kändes som en befrielse. Jag sträckte fram riset och neg. Neg precis som
jag brukade göra då jag gav riset till Hampus. Innan hade jag tänkt att jag
aldrig skulle klara att niga för honom. Niga för Fredrik. Det kändes alldeles
omöjligt att niga för någon som var så ... så ung. Men nu var det alldeles
naturligt.
- Det där såg fint ut. Fredrik tog riset och jag väntade bara på tillsägelsen
att jag skulle lägga upp mig i knät på honom.
- Ta riset.
Han gav det till mig igen. Och jag tog nigande emot det. Så sa han till om att
få det igen. Fick det och gav det till mig. Fick det och gav det. Åter och
åter. Jag vet inte hur många gånger.
Allt var som en dimma för mig. Först hade det varit frågorna som
jag måste svara på. Och nu det här. Det var som demonstrerade han att han kunde
göra precis som han hade lust. Som skulle han demonstrera att han tagit mig i
besittning. Demonstrera att jag hela tiden måste lyda honom.
- Skönt att se dig niga så där. Han lät mig stå och hålla i riset
medan han talade. Skönt att se dig niga så där. Gång på gång. Så länge jag har
lust. Niga när du ger mig riset som jag ska låta dig få smaka. Niga för mig.
Och niga för riset.
Han var tyst en lång stund. Jag stod där nästan som i trance. Mitt
i allt såg jag att han granskade mig. Såg det fast det var som en dimma för
ögonen.
- Sånt här skulle alla killar må bra av.
Han talade varmare och mer inifrån nu. Mjukare på något sätt.
- Att få ta itu med någon som dig är vad man behöver. När man är som jag. Är så
gammal ungefär. Kanske lite äldre. Eller kanske lite yngre. Det är skönt det,
förstår du. Och skönare ska det bli innan jag är klar med dig.
Det gick som en stöt i mig. Jag kunde inte hålla emot ett: Åhhh
....
Sen kom tillsägelsen att ge honom riset och tillsägelsen att lägga upp mig i
knät på honom. Tätt på varandra. Det skakade i hela kroppen på mig när jag kom
dit han ville ha mig. Jag var alldeles utmattad. Det var en befrielse att få
ligga så. Fast jag visste att han skulle ge mig smisk.
Jag bara sjönk ner där över hans knä. När jag låg där var det som
vore jag redan färdigsmiskad. Betydde ingenting. Han skulle ge mig smisk. Det
var bara så. Fredrik skulle ge mig smisk. Den här unga killen skulle ge mig smisk.
Han skulle göra det fastän jag kunde vara hans mamma.
Han brydde sig inte om att jag var mer än dubbelt så gammal som han. Han hade
lust att ge mig smisk. Och så skulle han göra det. Han brydde sig inte ett dugg
om vad jag ville. Tog bara tag i mig och visade att "så här vill jag ha
det". Och inget särskilt hade han gjort. Eller sagt. Ja, han hade gjort
och sagt mycket. Men inget särskilt. Bara sett till att ta tag i mig. Ta mig i
besittning. Sett till att jag gjorde som han ville. Precis som han ville. Och
hade lust till.
- Kan man göra så här?
Jag förstod att frågan inte var riktad till mig utan till Hampus.
- Ja, det kan man tydligen.
Jag kunde inte undgå att höra att Hampus var imponerad. Och jag förstod att han
var det. Det var jag också. Ja, jag kunde inte tänka tanken klart. Inte riktigt
få klart för mig själv att jag var imponerad. Men killen kunde verkligen. Han
hade fått upp mig över knät på sig. Med naken ända. Och inte bara det. Han hade
fått mig foglig bara genom att säga en del och låta mig göra en del. Stå
framför honom och visa mig och röra mig. Som han sa till att han ville. Om
någon hade sagt att det skulle bli så tidigare skulle jag bara skrattat. Och
sagt att det var omöjligt. Om någon sagt att om två dar kommer du att ligga med
naken ända över knät på den här unga killen skulle jag aldrig ha trott det.
Aldrig. Om någon sagt att jag skulle vara foglig redan innan jag fått en enda
liten snärt av riset skulle jag ännu mindre ha trott på det. Sånt går inte.
Sånt kan ingen.
När Fredrik lät riset börja kom det något nytt i mig. En
förnimmelse som jag inte hade haft förut. Jag vet inte om jag kan beskriva den.
Det gjorde inte ont av riset. Ja, det är klart att det sved. Men det hade ingen
betydelse att det gjorde det. Och sånt hade hänt förut för mig. Med Hampus
skicklighet att hantera mig och smiska mig förde han mig dit. Skillnaden var
kanske att Fredrik hade fört mig dit redan innan han började smiska.
Det är så här det ska vara, tänkte jag. Han ska ta bort allt som
inte ska vara i mig. Vara i kvinnan. I tjejen.
- Upp med dig och in i skamvrån, tyckte jag att det lät redan när han hade
smiskat mig bara någon minut.
Jag tyckte att jag hörde det samtidigt som han slutade smiska.
- Upp med dig och in i skamvrån, sa jag.
Fredrik tog mig i håret och drog mig uppåt. Jag hade hört rätt redan första
gången. Men fattade ingenting. Menade han att det här var ett uppsmiskande?
Trodde han att det var avklarat på en minut? Nå, för all del. Med hans goda
förarbete behövde han nog inte smiska så länge. Men lite längre i alla fall.
Jag kom upp på fötter och in i skamvrån. Men hade knappt kommit
dit förrän han gav mig tillsägelse att komma och lägga upp mig igen. Den här
gången låg jag väl inte längre än en halv minut förrän han skickade in mig i
skamvrån igen. En halv minut där och så upp över knät på honom igen. Dom där
snabba växlingarna var svåra att hänga med i. Jag var ju rejält omtumlad av
allt han gjort med mig redan.
- Men raska på då när du ska upp över knät på mig. Irriterat röt
Fredrik till. Att det ska vara så svårt att få fart på dig.
Jag tyckte verkligen att jag var snabb. Visserligen sprang jag inte. Men gick
så fort jag kunde och tvekade inte det allra minsta. Jag kände att den där
irritationen hos honom gjorde mig orolig. På något sätt kunde jag se den
utifrån och tänka att det kunde verkligen inte göra något om den här unga
killen fick vänta några sekunder. Han fick det ju i alla fall som han ville.
Men en del inom mig sa att det var viktigt att jag gjorde precis som han ville.
Jag skulle se till att han blev nöjd. Det var han som bestämde och ville han
något speciellt så skulle han ha det. Som det här att det skulle gå fort när
jag skulle upp över knät på honom. Och säkert ville han ha det så när jag
skulle in i skamvrån också. Fast han inte sagt något om det.
Nästa gång han sa till mig att lägga upp mig försökte jag också
att vara betydligt snabbare. Och likadant när han några sekunder senare sa att
jag skulle in i skamvrån igen.
- Ser man på. Du kan ju, om du bara anstränger dig.
Åhhh . . . jag höll nästan på att säga det högt. Jag har inte på
åratal ansträngt mig så mycket för någon människa som för dig. Hampus är en
försynt karl i jämförelse med dig. l alla fall pressar han mig inte så mycket
som du gör. Jag vet inte hur många gånger jag åkte upp över knät på honom och
så in i skamvrån och så upp över knät på honom osv, osv. Men säkert var det
trettio gånger alltid. Ja, minst trettio gånger upp över knät på honom och
trettio gånger in i skamvrån. Och bara korta stunder på varje ställe. Tio sekunder
ibland och någon gång en halv minut. Men inte mer.
Det här var något alldeles nytt för mig. Så här hade Hampus aldrig
gjort någon gång. Det måste vara något som Fredrik kommit på själv. Eller som
den där Henrik hittat på. Det var just inte mycket smisk jag hann få. Men ändå
var det som om det här kändes mera. Ja, inte kändes mer i stjärten. När han
smiskade var det inte särskilt kännbart. Det är klart att det sved till. Men
det var så kort stund att det nästan inte trängde in. Ja, själva riset trängde
inte in, men det här andra trängde in desto mer. Det hade det gjort hela tiden.
Ända sen han tog tag i mig när han sa att jag skulle ta av brallorna för att
han skulle ge mig smisk. Så mycket smisk hade han inte givit mig. Det lilla
skulle jag säkert ha klarat. Och han skulle inte ha kommit någonstans med mig.
Men det här att han dirigerade mig och kommenderade mig på alla möjliga vis
trängde in desto mera.
Undan för undan tog han mig mer och mer i besittning. Och till
slut hade han fångat in mig alldeles. Jag kom inte undan. Det var han som
bestämde. Och jag hade bara att göra som han sa ... Det blev som han ville och
jag hade inget att sätta emot. När Fredrik frågade Hampus om han tyckte att han
var färdig med mig för tillfället så var i alla fall jag färdig. Jag kände mig
alldeles vimmelkantig och virrig. Jag visste nästan inte vad jag gjorde eller
inte gjorde. Jag tyckte att jag varit med om mycket starkt och omtumlande med
Hampus. Men det här övergick det mesta. En del berodde väl på att det kommit så
snabbt och överraskande för mig. En del på att jag aldrig trott att en så ung
kille skulle kunna göra så här med mig. Sen var det förstås också att han var
så väldigt duktig. Jag hade svårt att erkänna det. Men så var det faktiskt. Om
det nu gällde att få en kvinna att bli foglig och spak. För det hade jag
verkligen blivit.
- Jaha, hur avslutar man det här nu då? hörde jag Fredrik fråga
när jag stod där i skamvrån igen. Och hade fått stå där en längre stund än då
jag for fram och tillbaka mellan Fredriks knä och skamvrån.
- Ja, sa Hampus.
Han lät precis som vanligt. Det verkade som om han inte tyckte att det här var
något särskilt. Det är ju kväll så du kan väl skicka iväg henne att göra sig i
ordning för natten och gå och lägga sig. Fredrik gjorde så.
När jag stod framför honom och sen gick iväg kände jag mig som en
liten flicka som fått det smisk hon förtjänat och nu skickades i säng för
natten. Någon gång har jag känt så också med Hampus. Men aldrig så starkt som
den här gången.
När jag stod i badrummet kom Hampus. Fast jag kände mig både
omtumlad och stilla kunde jag inte låta bli att fråga honom: Hur kunde du göra
så här? Och han förnekade sig förstås inte.
- Jo, det var så enkelt så, sa han när han hade tagit in mig i sovrummet. -
Fredrik undrade en del om smisk. Och jag berättade. Så småningom sa han att han
skulle tycka att det vore roligt att pröva att smiska upp någon. Då föreslog
jag att han kunde göra det med dig. Enkelt eller hur?
Jag kunde inte låta bli att skratta.
- Du är ju omöjlig, sa jag och gjorde mig i ordning och kröp ner i sängen.
Efter en stund kom Hampus också och la sig.
- Du måste medge att han var effektiv, sa Hampus när vi legat tysta en stund.
Jag har sällan sett dig så perfekt lydig.
- Jag kunde ju inte annat. Jag kröp lite närmare Hampus.
- Han såg hela tiden till att han fick det precis som han ville. Vad skulle jag
göra?
- Precis som du gjorde.
Hampus småskrattade.
- Just precis så. Det var mycket bra.
- Det var roligt att min herre är nöjd med mig.
Jag gav honom en puss på kinden. Nästa gång du lånar ut min stjärt till någon
kanske du kan vara så vänlig att säga till innan.
- Aldrig!
Hampus tog tag i mig i håret och vred mig så att jag låg ovanpå honom. - Jag
lånar ut dig precis som jag har lust. Det är därför jag har skaffat mig dig och
dresserat dig så fint.
Vi kelade en stund och jag kände att jag var hur mjuk och villig som helst. Jag
borde väl ha sagt att Fredrik hade ett effektivt sätt med kvinnor. Men det
vågade jag inte. Man kunde aldrig veta vad det kunde föra med sig under
morgondagen.
Nästa dag åkte Hampus och Fredrik i väg på något. Det kändes
faktiskt rätt skönt att vara av med dem. På eftermiddagen skulle Fredrik åka.
Så det kunde inte hända så mycket mer.
Vid tolvtiden kom de hem. Hampus måste iväg på något annat. Men
Fredrik skulle vara hos oss till hans tåg gick om några timmar. Jag höll på att
ordna i köket. Fredrik kom och frågade om han skulle diska. Han hade hela tiden
han varit här alltid hjälpt till när det behövdes. Det var en anledning till
att jag kallade honom väluppfostrad.
- Hur tyckte du att det var igår?
Händelserna under gårdagskvällen var tydligen alldeles oladdade för honom.
- Jodå .... jag drog på svaret.
Ville inte så gärna komma in i några samtal kring det här. Ämnet var för
känsligt för mig.
- Jodå . . . härmade Fredrik.
Det var ett väldigt diffust och oklart svar. Tyckte du att det var bra?
- Ja, du fick ju som du ville.
Jag torkade några glas innan jag svarade.
- Och var det bra?
Fredrik frågade lika envist som igår.
- Ja, för dig måste det ha varit bra.
Frågan var för en gångs skull enkel att svara på.
- Och för dig då? Var det bra för dig att jag fick det som jag ville?
Det var typiskt för Fredrik att han aldrig gav sig. Han hängde på
hela tiden. Precis på samma sätt som igår med alla förberedelser innan han
smiskade mig. Jag kunde inte säga honom att det var bra att han fick det som
han ville. Att jag tyckte att det var skönt. Att det var därför som jag gav
efter. För att jag på något sätt mitt i allt det omtumlande tyckte om att foga
mig efter honom. Sådant kan bara inte en kvinna i min ålder säga till en sån
här ung kille.
För en gångs skull tycktes Fredrik låta sig nöja med att han inte
fick något svar. Han diskade på en lång stund utan att säga något alls. Jag
blev lite orolig för att jag hade sårat honom genom att vara alltför avvisande.
- Jag ska smiska upp dig igen.
Jag studsade till.
- Du ska ju åka inom en timme.
Jag tittade på honom och kände att jag blev orolig.
- Ja, du menar sen. Ja, nästa gång. Om du kommer igen.
Jag hörde att jag blev väldigt ivrig. Som ansträngde jag mig för att tala om
för honom att nu skulle det inte bli i alla fall. En annan gång, men inte nu.
Men det var förgäves.
- Nej, jag ska inte åka idag.
Fredrik ställde sig och tittade på mig med ett belåtet leende i ansiktet. -Jag
ska inte åka förrän i övermorgon. Hampus sa att jag kunde smiska upp dig igen
om jag ville. Så då sköt jag upp hemresan.
- Väldigt vad han är generös då, kom det utan att jag kunde hejda mig.
- Ja, det är han verkligen.
Fredriks tacksamhet mot Hampus var inte att ta miste på.
- Jag ska ge dig smisk nu med detsamma.
Det var som lyckades han betona alla orden på en gång.
- När Hampus inte är hemma?
Ängslan kom farande och jag kunde inte hålla stånd mot den.
- Ja, han tyckte att jag klarade det så bra så att jag kunde sköta det själv.
Det var som ett konstaterande från Fredrik. Något självklart.
- Men hur kan du klara det så bra? Du sa att du inte har smiskat någon förut.
Jag började i någon sorts desperation att prata. Hoppades att det skulle göra
att han kom av sig. Göra att vi kunde prata i stället för att han smiskade mig.
Sen var jag nyfiken också.
- Nej, jag har aldrig smiskat någon. Inte visste jag att det var så lätt
heller. Jag bara gör som det faller mig in. Lite har Henrik talat om det. Och
Hampus också förstås. Men inte så mycket. Sen tycker jag att det är kul att
hålla på med dig.
Mitt i den här förvirringen som höll på att ta tag i mig kunde jag inte låta
bli att skratta till. Det är kul att hålla på med dig säger den här unga killen
till någon som är lika gammal som hans mamma.
- Det är bara att göra som man tror.
Fredrik pratade på och jag hoppades att han skulle fortsätta med det och glömma
det där att han ville smiska mig just nu.
- Det är så med annat jag gör också. Jag spelar schack till exempel. Jag kan
väldigt lite om det. Men ändå går det rätt bra. Jag får några idéer och så gör
jag så. Likadant när jag spelar tennis. Jag har väl någon känsla för ett och
annat.
Min förhoppning om att vi skulle få något slags samtalsumgänge
tillintetgjordes snabbt och definitivt. Innan jag hann komma med något svar
fick jag en kort och bestämd tillsägelse att ta av mig byxorna.
Det blev som en stöt rakt in i mig. Precis som igår tog han över mig och jag
hade inte något att sätta emot. Någonstans i bakhuvudet fanns det också med att
han ville att det han sa till om skulle göras snabbt och utan att söla.
Plötsligt hade allt blivit annorlunda. Nu var det inte något sånt
där ömsesidigt utbyte längre. Nu var det han som talade om hur han ville ha
det. Och jag hade bara att rätta mig efter det.
Långt bort i den där dimman som hotade att välla in över mig,
precis som igår, fanns det några tankar om att jag inte alls behövde göra så
här. Jag behövde inte alls lyda honom. En sån ung kille kunde inte bara ta över
mig och få mig att göra som han ville. Det var bara det att jag med hela
kroppen och allting upplevde att han kunde det. Han kunde ta över mig helt och
hållet och få mig att göra precis som han ville. Han kunde det för han var så
säker och beslutsam. Och inte lät mig få minsta chans att tala om eller visa
att jag ville något annat. Om det nu var så att jag ville något annat.
Någonstans inom mig tvivlade jag på det.
Jag kom ihåg att han igår sagt till mig att vika ihop och lägga
byxorna snyggt. Och jag gjorde det. Redan medan jag höll på med det förstod jag
att han skulle vinna poäng på det. Och naturligtvis blev det så.
- Duktigt då, kom det från honom. Vi får se om du kommer ihåg allt jag lärde
dig igår.
Han kom alltid i sånt överläge. Hade jag inte vikt ihop byxorna så skulle han
ha anmärkt på det. Och kommit i överläge då med.
- Och så av med trosorna.
Jag vet inte hur många tusen gånger jag tagit av mig trosorna utan att det
varit det minsta konstigt eller svårt med det. Men nu var det nästan omöjligt.
Och ändå måste jag. Och snabbt skulle det gå.
Fredrik såg nog inget av min tvekan. I alla fall sa han inget om
den. Så säkert märkte han den inte. Annars hade han kommit med en tillrättavisning.
Sådana var han snabb med.
- Vi ska hålla till i ditt sovrum. Ja, ditt och Hampus. Hampus sa att det är
bra där. Gå före mig dit.
Fredrik gjorde en rörelse med handen mot dörren och jag gick. Uppför trappan
hade jag honom alldeles bakom mig. Jag kände mig så fruktansvärt naken när jag
gick uppför trappan och hade honom alldeles bakom mig. Jag förstod det inte.
Jag brukar annars inte vara särskilt blyg eller pryd av mig.
Inne i sovrummet tittade sig Fredrik lugnt omkring. Det var som
skulle han orientera sig och planera allt han skulle göra med mig.
Jag började redan andas tungt och flämtande. Jag stod utan att veta vad jag
skulle göra.
- Jag tog med kvistar till ett nytt ris.
Han vände sig mot mig.
- Hampus sa att ett färskt ris biter bättre i stjärten på dig. Han visade mig
vilka kvistar som är bäst. Så jag tror att det ska smaka bra. Kvistarna ligger
på hyllan i hallen. Gå och hämta dom och ta med vad du ska ha för att binda
riset så att det blir bra.