Jag var inte riktigt som andra barn. Folk sa att jag var bakom flötet, att jag var tappad bakom en vagn, att lampan lyste men att ingen var hemma. Kort sagt att jag var född i farstun, men inte i går utan snarare tidigt i morse. När de andra barnen lekte med bilar, dockor och lego satt jag oftast och luktade på ett par av pappas spritpennor eller också byggde jag torn av gamla batterier.
Det som emellertid roade mig mest var att fånga insekter – spindlar, getingar, myror, nyckelpigor, ja, vad som helst – och sedan stoppa ner dem i en burk med sprit. Insekterna fyllflög genom rummet när jag släppte ut dem och jag skrattade så att mina tunga kinder skvalpade sig röda.
Jag var mest för mig själv. Jag vet inte varför det blev så, men jag hade aldrig varit intresserad av idrott, kurragömma eller Ryska posten (inte den svenska heller för den delen). Jag tror att det kan ha varit en bidragande orsak till varför jag umgicks med mig själv mol allena.
När vi i femte klass skulle ha en temavecka som helt koncentrerade sig på ”blommor och bin” stannade jag hemma från skolan. Jag visste ju redan det mesta om insekter, och jag trånade inte direkt efter någon djupare kunskap om blomster eftersom jag minsann kunde skilja på tussilagor och vitsippor.
Åren gick och jag fyllde moped, men fick en BMX utan stänkskärmar i födelsedagspresent. Att jag blev byxmyndig gick mig nästan helt förbi. Det enda jag fick ut av det var att jag vågade bära manchesterjeans. För mig var ’sex’ det bästa man kunde få i tärningsspel, den årskurs som avslutade mellanstadiet och ett av få ord jag kände till som rimmade på ’kex’. Jag var övertygad om att ’samlag’ var ett uttryck för personer som spelade i samma fotbolls– eller hockeylag. Jag trodde benhårt på tandfen, tomten, spöken och storken.
I gymnasiet var jag katten bland hermelinerna. När en klasskompis frågade hur ofta jag runkade svarade jag att jag bara gjort det en gång, i fyran då jag bröt armen. Han skrattade mig rakt upp i ansiktet och sa att han själv gjorde det flera gånger varje vecka, och jag antog att han led av benskörhet.
Hur som haver så var i alla fall mina klasskompisar snälla mot mig. De tog med mig som ett slags maskot på sina fester. Jag var inte särskilt mycket för alkohol, förutom som insektsberusningsmedel, så jag drack sockerdricka och åt popcorn när de andra hävde sådana där fetgroggar och allt vad det hette. När klockan närmade sig midnatt gick jag oftast hem; jag var fortfarande rädd för spöktimmen.
I tredje ring fyllde jag arton. Jag hade bjudit hem en handfull av mina klasskompisar på flädersaft och bullar. De tog fram ett kuvert som det stod mitt namn på och räckte över det till mig. När jag öppnade det såg jag att det innehöll ett slags presentkort på vilket det stod följande: ”Inlöses mot en helkväll med Barbro – det korpulenta mysludret.” Jag visste inte riktigt vad det kunde betyda. Det enda ord jag förstod var ’Barbro’ därför att min lillasyster brukade leka med Barbrodockor. Klasskompisarna sa att den där Barbro skulle ta min oskuld, och det redan i kväll. Jag blev förvånad eftersom jag trodde att den som fyllde år skulle få och inte ge saker. Dessutom, framhärdade jag, så var jag inte helt oskyldig för jag hade faktiskt snattat ett lakritsbugg från Vivo när jag var tio och ett halvt år gammal. Men det var lönlöst att försöka argumentera mot dem, de hade redan bestämt sig, och jag kunde ju inte gärna tacka nej till presenten. Det hade varit oartigt.
Vid niotiden stod jag utanför hennes dörr. Jag hade kammat mittbena och masserat in mousse i håret. Jag hade toppluva, öronmuffar och dunjacka, jag bar min finaste plyschpolo och mina vinröda termobyxor. Jag hade spänt åt kardborrbanden på mina gympaskor ordentligt så att de inte skulle gå upp trots att jag pressat ner mina fötter i både strumpor och raggsockor innan jag drog på mig skorna. Jag ringde på dörrklockan och svalde och höll andan. Trots att det var mitt i vintern öppnade hon i bara underkläderna. Det såg kallt ut. Jag tänkte fråga om hon ville låna mina öronmuffar, men jag ångrade mig. Jag visste inte alls vad som väntade mig när jag räckte fram presentkortet och bockade. Hon synade det noga och bjöd in mig.
Jag krängde av mig jackan, mössan, öronmuffarna och gympaskorna och gick in i hennes vardagsrum. Det stod tända ljus nästan överallt och det var varmt som bara den. Hon bjöd mig på jordnötter och någonting sött, rött och starkt som smakade som svartvinbärssaft fast kraftfullare. Hon sa att det hette Aurora, men jag blev inte klokare av det. Efter tre, fyra glas blev jag lite yr i bollen och började svettas. Hon sa att jag gott kunde ta av mig polotröjan, termobyxorna och raggsockorna. Jag gjorde så och blev sittande i långkalsonger och en t–shirt med Bamsemotiv.
Vi drack ännu mer Aurora och jag började gäspa och dessutom se lite suddigt. Hon frågade om vi inte skulle gå in i sovrummet och det tyckte jag var en bra idé, så trött som jag var. När vi var inne i sovrummet slog det mig – jag hade ingen pyjamas! Hon sa att det inte gjorde något för hon hade det så varmt att man gott och väl kunde vara naken. Jag pustade ut och tog av mig mina sista klädesplagg och lade mig under täcket. Det snurrade i mitt huvud och jag såg dubbelt. Det var lika bra att blunda och försöka att sova.
Plötsligt kände jag en hand på min mage och jag blev alldeles stel av skräck, vartenda organ blev stelt som en pinne. ”Var det nu hon skulle ta mig?” undrade jag och darrade. Jag öppnade ögonen litet grann och såg hur Barbro hävde sig upp och satte sig grensle över mig. Jag fällde ner ögonlocken jättesnabbt och blundade så hårt att det gjorde ont. Hon tog tag i ett av alla mina stela organ, det som man kissar med, och förde in det i sig. Jag förmodade att hon gjorde så bara för att hon inte skulle ramla av, som ett slags säkerhetsbälte alltså. Sedan sjöng hon ”Rida, rida ranka – jag är ingen planka” och klappade händerna. När jag förstod att hon bara ville leka så försvann all min rädsla. Jag vågade öppna ögonen igen, men när jag gjorde det blev jag minst sagt förskräckt; Barbro hade fyra armar – två stycken helt vanliga som hon placerat på varsin sida om min midja och två stycken utan fingrar som hängde mellan hennes axlar och som räckte en bit ner under naveln. Det var de två sistnämnda hon klappade med samtidigt som hon sjöng.
Hon ökade takten och sjöng högre och högre innan hon till slut skrek ut sin sång. Allt detta tillsammans med hennes fyra armar gjorde att jag blev så rädd att jag kissade på mig, i henne. Jag skämdes som en hund och rodnade från topp till tå. Med tårarna sprutande flög jag gallskrikande upp från sängen, kastade på mig kläderna och for ut i den svarta vinternatten. Jag hade glömt bort att spöktimmen låg på lur bakom hörnet.
Efter den där händelsen tog det ungefär åtta månader innan jag såg till Barbro igen, då var hon jättetjock om magen, men bara några veckor senare var magen mycket mindre. Jag antog att hon hade drabbats av binnikemask.