Det var en gång en kille jag var kompis med. Vi var enbart kompisar och lärde känna varandra 2002. Drygt sex år senare räknade jag honom som en av mina bästa vänner, och när han blev KK med en av mina tjejkompisar tyckte jag att det var lite extra roligt att jag hade fått dem att träffas. Dels för att min tjejkompis aldrig hade haft skönt sex, och dels för att min killkompis hade dåligt självförtroende, dålig självkänsla och var allmänt ”nere”. Jag lyckades tussa ihop dem med resultatet att min killkompis blev gladare och fick bättre självförtroende, och min tjejkompis upplevde sin första orgasm under samlag. Tack vare mig :-D Låt oss kalla dem för Sara och Micke. Liksom jag, hade Sara aldrig haft skönt sex, men trots att hon då (2007) var min bästa tjejkompis så kände hon inte till sanningen om mig, nämligen att inte heller jag hade haft skönt sex. Det är något jag nog aldrig har skrivit om i mina tidigare bloggar. Tror inte det iaf. Men det var som så att jag mörkade sanningen för alla omkring mig. Ingen visste om att jag hade misslyckats totalt med att få det sexuella i mitt liv att fungera. Jag skämdes tidigt för att det inte funkade och insåg nog redan när jag var 17-18 år att jag var tvungen att ljuga om det. Annars skulle ju folk tro att det var något fel på mig eller att jag var annorlunda. Och jag ville inte vara annorlunda då. Jag ville bara passa in. Så jag ljög. År efter år ljög jag och hittade på historier om fylleligg, one-nights, KK”s, och expojkvänner när tjejgänget träffades och tjejsnacket var oavbrutet. Jag brukade lyssna som om jag sög i mig mina vänners historier om sex med ”den och den” killen, exet hade kommit på besök, KK-ligg och pojkvänners fingerfärdigheter. Jag lyssnade som om jag kunde absorbera tjejernas berättelser, och senare mixade jag ihop alla tjejernas beskrivningar av lyckat sex, hittade på några specifika detaljer, och så hade jag mina egna historier att dela med mig av. Naturligvis bytte jag umgängeskrets ofta. Det gör väl alla i den åldern kanske, man får många nya vänner väldigt fort. Men jag bytte medvetet umgängeskrets vilket underlättades av att jag flyttade ofta. I och med studier som påbörjades och hoppades av så bytte jag hemstad fem gånger på knappt sju år. Och jag tänkte väl inte på det då, det var nog inte helt medvetet då, men NU är det så självklart för mig att jag ”råkade” hoppa av studierna i samma veva som tjejkompisarna började undra varför de aldrig fick träffa min pojkvän som bodde i staden där jag bodde förut, eller knullkompisen som jag sa att jag hade. Jag hoppade av plugget, flyttade och började om. Alltid med ett hopp om att jag snart skulle kunna berätta sanna historier för tjejkompisgänget jag hittade i varje stad. 2007 flyttade jag för andra gången till Karlstad och året efter lyckades jag tussa ihop min gamla killkompis Micke med min nyfunna tjejkompis Sara. I drygt ett år funkade det jättebra, de hade sex och båda mådde bra och jag var verkligen glad för Saras skull när hon kom direkt hem till mig samma kväll som hon hade fått sin första orgasm med Micke. Jag var grön av avund och i hemlighet hatade jag henne för att hon hade fått vara med om det där som jag bara drömde om, men jag var så glad för hennes skull eftersom hon hade blivit utsatt för ett övergrepp när hon fortfarande var ett barn. Sådana tjejkompisar hade jag förresten i varje stad. I alla städer jag har bott i har jag alltid haft minst en tjejkompis som varit med om sexuella övergrepp. Dock var alla tjejerna tonåringar eller vuxna när det hände dem, förutom Sara. Hon var bara sex-sju år när det hände henne. Nog om det. När Sara och Micke hade träffats i ungefär ett år började jag, eftersom jag kände honom utan och innan, märka att Micke faktiskt blivit kär i Sara. Och jag vet inte om jag kanske är ovanligt intelligent eller bara extra intuitiv, men jag förutsåg katastrofen. Deras KK-förhållande utvecklades åt helt fel håll. Kanske på grund av det hemska som Sara med om som barn, började hon utnyttja Micke. Både känslomässigt, ekonomiskt och, ja på alla möjliga sätt. Micke var ju kär och gjorde allt Sara bad honom om, han var så otroligt kär att han villigt lät sig utnyttjas utan att veta att Sara (trots att de hade en överenskommelse att inte ligga med andra) började dra hem krogragg, skaffade ännu en KK, och till slut använde hon bara Micke när hon behövde pengar. Efter varje besök eller kontakt med Micke hörde hon av sig till mig och narrade honom. Hon gjorde sig rolig över att han var så snäll, att hans mamma var alkoholist, att han var lite tunnhårig, och mot slutet gjorde hon sig även lustig över att han ibland fick svårt att hålla kuken hård. Jag försökte få henne att sluta. Jag sa att sådär kunde hon väl för fan inte säga. Jag påminde henne om att Micke var min kompis, och jag hotade med att berätta för honom om vad hon egentligen sysslade med. Det hotet kom jag bara en gång med dock, Sara hotade nämligen tillbaka med att om jag berättade för Micke så skulle hon och jag inte längre vara vänner. Och jag är ledsen att säga det idag, men jag var så osäker och jagsvag att jag inte vågade säga emot henne. Jag som var Mickes kompis först och nog faktiskt såg mig som främst hans vän innan jag var Saras, visste om att hans hårdvaruproblem berodde på att han hade svåra magsår. Men det ville han inte berätta för folk, bara jag och hans familj visste om det. Och han hade svurit mig till tystnad också. När han med helt onödig skam berättade för mig att han hade problem med hårdheten så berättade han även att det var på grund av magsåren, eller kanske mest magsårsmedicinerna. Så jag förstod ju det. Men jag kunde inte säga något om det när Sara, som jag ogillade allt mer, narrade honom och kallade honom ”impotent flintis” när hon och jag träffades. I ännu ett år höll jag tyst, tills 2009. Då orkade jag fan inte hålla tyst mer. En natt när jag satt vaken och höll Micke sällskap över telefon började han plötsligt prata om att han saknade Sara. Han sa att de inte hade träffats på länge och han frågade mig ifall hon kanske hade träffat någon annan. Jag ljög först, såklart. Jag sa att nä det hade jag inte hört något om. Max trettio sekunder senare avbröt jag honom i hans svammel om hur underbar, söt, rolig, fin, gullig, Sara var, och jag berättade sanningen. Jag började gråta och bad om ursäkt för att jag inte sagt något, och så mycket mer av den natten minns jag inte mer än att Micke bara skrek i telefonen. Om och om igen skrek han sådär ångestfyllt ”Hur kan hon göra så?”. Tiden efter minns jag inte heller så väl, dock tog Micke mod till sig och avslutade KK-förhållandet med Sara, och såvitt jag trodde avslutades all kontakt mellan dem också. Tiden gick och 2010 hade allt lugnat ner sig. Micke lovade att han förlåtit mig för att jag inte sagt sanningen tidigare, och efter en paus i vänskapen började jag och Sara träffas igen. Hon var några år yngre än jag och Micke, och hon var otroligt omogen, även med ursäkten att hon var yngre så var hon extremt omogen. Pang bom, en dag fick jag reda på att de träffades igen. Jag minns inte hur jag fick reda på det, men de hade återupptagit kontakten nästan genast bakom min rygg och allt mer började jag känna att de båda skyllde allt på mig. Jag var fortfarande jagsvag och lurade i mig själv att jag bara inbillade mig. Det var ju inte mitt fel så då kunde de ju inte skylla det på mig heller, tyckte jag. Jag var inte helt oskyldig, såklart, men det fanns två spelare till i den där mörka historien åren innan. Jag och Sara hade kontakt helt ytligt, vi träffades enbart för att gå ut och festa en gång per månad och varje gång ville hon att jag skulle fota henne så mycket och länge att jag verkligen var fotografen och hon var modellen. Jag och Micke hade regelbundet kontakt, ofta via MSN messenger men även IRL, och han bad mig ofta att skicka festfotona som Sara och jag tagit. Jag blir arg på mig själv nu när jag tänker på det, men jag skickade ju alla fotona till honom och idiotiskt nog hoppades jag att Micke skulle ge mig en komplimang när han fick se hur festsnygg jag var. Jag hade nämligen gått och blivit lite förtjust i Micke. Kär var jag väl inte, jag tycker inte nu att jag var det, men då trodde jag nog att jag var kär i honom. Men nej, allt Micke skrev till mig om fotona jag skickade var: oj vad söt Sara var där, oj så vackra ögon Sara har, åh vad snygg Sara är på det fotot, åh vad gullig Sara är! Alltför ofta gjorde jag det där jobbigt patetiska vi kvinnor gör ibland, jag fiskade efter komplimanger från Micke. Jag skrev till honom ”Jag då? Ser jag okej ut?”. Flera gånger, vid flera tillfällen. Allt jag fick tillbaka från Micke var ”Jo men du ser bra ut.”. I samma veva började Sara göra sig lustig över att Micke var en ”impotent flintis” igen. Och Micke skrev ofta till mig att jag skulle hälsa Sara att den där jackan hon ville ha hade han köpt nu, den där samlingsboxen med Sex and the city hade han beställt nu, och jag skulle hälsa henne att det var roligt när de träffades förra helgen. 2010 började jag gå i terapi, för helt andra saker än ovanstående svarta triangeldrama. Och när terapin tog effekt avslutade jag kontakten med både Sara och Micke. Sara rök först, jag fick nog av hennes vidriga beteende och bad henne dra åt helvete. Faktiskt. Micke försökte jag länge hålla kvar eftersom han var speciell i mitt hjärta. Han var en speciell vän för mig och jag älskade honom så som man älskar en kär gammal vän, men 2012 blev en skitsak sista droppen och jag sa upp kontakten med även honom. Denna svarta historia har jag egentligen lagt bakom mig nu, och jag tänker inte längre på någon av dem. Jag sprang på Sara i somras och utbytte några ord. Hon var genomskinligt pigg på att träffas igen och återuppta kontakten, det märkte jag direkt, men jag vägrade eftersom det var uppenbart att hon varken mognat eller förändrats mer än att hon är 27 år nu. För några veckor sedan såg jag Micke helt kort i ett köpcentra i stan, han nickade åt mig som hälsning och jag nickade tillbaka helt automatiskt, det var inte förrän efteråt som jag kom på vem han var. Och jag kände att jag gjort rätt som sagt upp kontakten trots att jag då sörjde beslutet. Dock blev jag lite glad över att han där i köpcentrat gick hand i hand med en tjej som hade en ganska stor gravidmage. Bra. Helt ärligt, bra för honom. Det var nämligen det livet han snackade om och längtade efter redan när han och Sara hade träffats i ett par månader. Tur för honom att det inte blev med Sara, säger jag bara. Som sagt, egentligen tänker jag inte längre på detta svarta kapitel i mitt liv, MEN , igårkväll blev jag påmind om Mickes beteende mot mig. När han var kär i Sara och jag tiggde efter hans uppmärksamhet, menar jag. Jag har nämligen börjat ha lite kontakt med en kille. Vi har aldrig träffats IRL utan på internet bara, och det blev som så att vi började smsa. Han visade tidigt foton på sig själv medan jag tvekade länge eftersom jag har stött på min beskärda del av internets knäppisar, men igår skickade jag ett foto på mig själv. Jag valde ett snyggt foto, ett vansinnigt snyggt foto för jag är så jävla snygg på det fotot att jag nog lär utveckla en självförälskelse snart. Jag skickade snyggfotot till killen jag smsade med och väntade spänt på gensvar. När jag fick se sms-killens foton tyckte jag att han hade vackra ögon och det skrev jag direkt till honom också. Så då är det inte mer är rättvist att han ger mig en komplimang tillbaka, eller hur? Drygt tre timmar efter att jag skickat snyggfotot till honom hade jag ännu inte fått något som helst gensvar på fotot, inget ”oj så det är henne jag har mailat med i ett halvår :-)” eller ”Oj söt!” eller ”Hej där var du!” och verkligen inte ”Tjenna bejbi ska vi knulla nurå????”. Inte för att jag föredrar kommentarer som den sista där, men NÅGOT gensvar ville jag för fan ha av killen. Men det fick jag inte och till slut gick jag emot mina egna (helt nyligen uppfunna, hmm, hmm) principer och bad honom rakt ut om ett gensvar på mitt foto. Vilket gensvar som helst för sjutton, bara han nämner det så godkänns det! Högre krav än så har jag inte. Killen svarade med att reagera som om jag hade krävt av honom att vi skulle gifta oss, skaffa barn, flytta till Arktis och slakta isbjörnar som förspel innan jag tar honom där bak med en strap-on. Eller mer specifikt så var hans svar: ” Oj då. Jag bad om foto bara för att få se vem du var. Känns som om du hade andra tankar med vår kontakt här, men jag ville bara snacka lite. ” Där hamnade den kontakten på mobilens blockeringslista. Vad är det med män? Fattar ni inte att en komplimang är brukligt att ge? Speciellt när ni har fått en först, då ska ni ge en tillbaka! Det är faktiskt så jävla enkelt: jag säger något snällt - sedan säger du något snällt tillbaka. Förstått!?