DEL 3 - Min lärare och jag

Jag var så enormt förväntansfull just den här morgonen.

Det var D-day, dagen som skulle bli början till fem hela dygn tillsammans med Joakim. Helt ensamma, bara han och jag.

Jag hade vaknat tidigt, väldigt tidigt, till och med för tidigt. Jag som var en morgontrött person som helst inte steg ur sängen förens 12, vaknade redan vid 6, på morgonen.

Jag hade försökt somna om, men det var egentligen bara onödigt att ens försöka. Förväntningspirret gjorde det omöjligt. Jag var så himla otålig?

Jag visste redan att den här veckan skulle bli perfekt, och jag räknade sekunderna tills när Joakim skulle komma hit för att hämta upp mig. Det här skulle bli de bästa dagarna på väldigt länge. Jag hade bestämt mig för det, ingenting skulle få förstöra det.

Men över alltihop låg också en liten nervositet.

När jag inte kunde somna om var allt jag kunde göra att återigen se över min packning. Jag hade redan gjort det säkert fyra gånger, men jag ville inte att någonting skulle gå fel. Det fick helt enkelt inte gå fel.

Kläder, plånbok, min mp3, en bok och min kamera? allt var där. Jag hade inte glömt något. Eller? Vad kunde man mer behöva?? Det kändes som jag glömt något, något väldigt viktigt? men visste att jag inte hade gjort det, det var antagligen bara en känsla grundad i att jag var så nervig.

Det fanns flera olika anledningar till att jag var så här spänd.

Den första var såklart den att jag skulle få vara med Joakim, under en längre tid än vad jag någonsin varit, och vad som förmodligen skulle bli på väldigt länge. Det var tvunget att bli perfekt. Men tänk om? tänk om det inte blev det? Jag försökte att inte tänka så, men jag har alltid varit aningen paranoid. För tanken fanns där; tänk om han inte kommer, tänk om tåget blir inställt, tänk om vi kör av vägen, tänk om Joakim ändrar sig, tänk om utomjordingar från mars spränger jorden, tänk om tänk om. Det fanns tusentals olika scenarion. Antagligen så var de flesta mindre troliga, men ändå?

Den andra anledningen var att jag aldrig hade varit så långt bort, och aldrig åkt tåg. Nej, jag är 17 år, och jag har aldrig någonsin åkt tåg. Det är sant. Det gjorde liksom det hela en aning mer ovanligt.

Den tredje anledningen var att jag aldrig någonsin rest bort så här, med någon vän. Det var alltså inte bara det faktumet att jag skulle iväg med just Joakim, utan att jag faktiskt skulle iväg någonstans överhuvudtaget.

Summering: det här var ytterligare något helt nytt för mig.

Sedan jag träffat Joakim hade saker och ting förändrats, och jag hade fått uppleva och erfara så många nya saker, det här var bara ytterligare en av dem.

Jag hade fått uppleva kärlek, min första kyss och? sex. Allt det där härliga. Allt det där viktiga. Samtidigt har jag upptäckt så mycket om mig själv? min läggning, som viktigaste exempel. Och man kan ju säga att jag klev ur garderoben rätt fort? både inom familj och så att säga allmänheten. Det där jag hade sagt på busshållplatsen när Matte och de andra skulle slagit mig sönder och samman, det skulle förändra väldigt många saker. Antagligen till det värre. När jag skulle komma tillbaka efter lovet, jag vill inte ens tänka på det, så skulle alla veta. Var enda en. Det var? jag vet inte. Det kändes bra samtidigt som dåligt. Jag skämdes inte, faktiskt inte, men jag visste hur de andras reaktioner skulle bli. Det skulle få de få personer som visat aningen vänlighet att sluta göra det. Jag visste det. Jag var helt avstyckad från den normala normen vid det här laget?

Min mamma hade ju tagit det hela väldigt bra. Hon var sådan, accepterande. Dock hade jag inte trott att hon skulle ta det så bra som hon faktiskt gjorde.

Hur som helst, det var en del andra saker hon inte tog lika bra. Som tillexempel det faktum att jag inte tänkte henne låta träffa Joakim, och lika lite tänkte berätta varför. Hon visste ju inte? Det här var en sak hon inte kunde förstå, och det gjorde henne ganska, hur ska man säga, tjatig och krävande. Alla de anledningar hon kunde fantisera ihop om varför Joakim var förbjudet område för henne var skräckscenarion skapade av alldeles för mycket fantasi och moderlighet. Hon var bara orolig, ja ja? men jag hade så gärna önskat att hon för en gångs skull kunnat låta bli.

Ytterligare en sak som förvånat mig var att hon hade låtit mig följa med på den här resan med Joakim överhuvudtaget. Först hade hon satt sig helt på tvären, men direkt efter att hon haft det där samtalet med Joakim hade hon ändrat riktning. Jag hade inte kunnat låta bli att fråga henne varför, med risk att hon skulle ändra sig igen. Jag var nyfiken.

?Jaa?? hade hon svarat ?han lät ju väldigt? mogen. Mer än vad jag trott för en 21 åring?? min ålderslögn hade nog varit nödvändig ändå.. kanske borde jag lagt på nåt år? Nej? det var nog lagom.. ?När jag pratat med honom byttes korten om, och ja hur ska jag säga? jag tror den där resan kan gå bra. En annan anledning jag måste erkänna var att jag fortfarande till en början inte trodde att Joakim existerade, att han var en ursäkt för? någonting annat. Förlåt, men det är allt det här nya. Men som sagt var, jag tror det kommer gå bra. Men, du måste lova mig att vara försiktig, och du måste lova att ringa om något gud förbjude skulle hända och?? ..Och sedan fortsatte hon sådär med säkerhets regler och med att proklamera hur försiktigt jag var tvungen att vara. Jag kunde leva med det. Det enda viktiga var att jag överhuvudtaget fick följa med.

Även den här morgonen hade hon överöst mig med sitt orosprat. Jag lovade henne att allt skulle gå bra, och stängde sedan ute hennes pladder och räknade sekunderna tills då Joakim skulle komma hit.

?Kvart i nio? ? mumlade jag för mig själv. Bara femton minuter kvar och han skulle vara här. Jag satt och väntade vid köksbordet vid fönstret, så jag direkt skulle se hans gamla vita Opel köra in på uppfarten.

Jag tittade på klockan igen. Fem i. Det var ingen idé att gå igenom packningen igen.

Minuterna segade sig förbi, och klockan visade nu nio prick. Mina ögon var klistrade vid uppfarten utanför fönstret.

Men varför kom han inte?

Jag tittade på klockan igen. Tio över. Okej, nu var jag kanske bara löjlig men? ändå. För varige extra minut som tickade på blev jag mer och mer övertygad om att han inte skulle komma, att något hade hänt eller? jag vet inte vad.

Tusen scenarion blixtrade förbi och jag började bli mer och mer nervös. Varför kom han inte? Han skulle vara här nio?

Jag kunde verkligen förstå de där dikterna nu som vi hade fått läsa i skolan om älskande som stod vid fontänen och väntade på sin träff. Varige minut var olidlig.

Men just som jag nästan gett upp hoppet såg jag den vita bilen rulla in på uppfarten.

Jag for upp från stolen. Han var här!

?Kan man inte få bjuda in honom på kaffe i alla fall?? frågade mamma mig. Dåligt försök?

?Eh.. nej vi har bråttom till tåget! Hinner inte.?

?Jaha? ja, ja? ha det så bra nu Tim!? hon kramade om mig. ?Ta det verkligen försiktigt nu. Jag är stolt över dig! Kommer bli tomt här??

?Ja, ja. Ta det lugnt, det är ju inte som att jag ska flytta eller så? hon skrattade till.

?Nej, tack och lov för det? var försiktigt för guds skull? hon kramade mig igen. Jag suckade och sköt henne ifrån mig, himlad lite med ögonen.

?Jag överlever nog? tåget, klockan tickar? Fast, det var ju inte tåget jag hade brottom till. Det var Joakim.

Jag skyndade mig mot dörren.

?Din väska Tim? hon räckte fram min väska mot mig, log lite och skakade på huvudet. Jag hade nästan glömt den i min iver.

?Den ja? så. Hej då?

?Hej då, var??

?Ja, försiktig. Jag vet. Hej då? Jag stängde dörren bakom mig och småsprang längst trädgårdsgången mot uppfarten.

Det syntes att hans bil hade varit på verkstan. Den hade en lång repa längst sidan och ena sidan av fronten var lagad med sån där ?plastic padding?. Jag log lite för mig själv. Den såg verkligen risig ut, men Joakim hade förkunnat att han aldrig skulle göra sig av med den där bilen.

Jag öppnade passagerardörren och hoppade in.

?Hej?

?Hej Tim? han lutade sig mot mig och gav mig en kindpuss. Vi såg in i varandras ögon en stund i en slags ömsesidig förståelse om varandras saknad och kärlek. Det syntes så tydligt i hans varma ögon vad han kände för mig, och att se det gjorde så mycket med mig och mina känslor. Att jag för en enda sekund hade kunnat tro att han inte skulle dyka upp? korkat.

?Din bil..?? Frågade jag och syftade på skadan på fronten.

?Ja..? han skrattade. ?Jag hämtade den i morse. Den ser lite ut som den gör, jag körde in i ett räcke. Sånt som händer? han ryckte på axlarna och drog på munnen ?Det var därför jag blev lite sen, det tog längre tid än vad jag trodde. Hoppas det inte gjorde så mycket?? han såg lite ursäktande på mig. Jag skakade på huvudet och log.

?Nej? inte nu längre? det spelade inte längre någon roll så länge han var här.

?Förlåt.? han lutade sig mot mig och kysste mig en gång till innan han började backa ut på vägen igen. När han kommit ut på den större vägen igen sa han:

?Jag undrar däremot vad som hänt med din kind?? han rynkade ögonbrynen, lutade huvudet på sned och såg undrande på mig med ett bekymrat uttryck i ögonen.

Jag for med fingrarna över kinden. De där skrapsåren efter händelsen på bussållplatsen var fortfarande kvar. Jag hade inte berättat om det där ? jag ville inte oroa honom för jag visste att det bekymrade honom och han hade redan sina aningar om hur jag fått såret.

?Matte?? började jag och han nickade.

?Jag antog det. Fortfarande??

?Ja? inget i världen skulle kunna förstöra deras största nöje. En tröst är väl att de inte skulle döda mig helt, då skulle de inte kunna ha nåt kul längre. Eller? så hittar de helt enkelt någon ny. Jag vet inte? Det bara? är så, helt enkelt. Det finns inget att göra åt det? jag ryckte på axlarna och såg bort. Jag tyckte att det var mitt eget fel att de höll på som de gjorde, jag hade alltid tyckt det, jag visste att det var så, det fanns ju ingen annan förklaring? men jag sa inte det för jag visste att Joakim inte höll med om det. I hans ögon var jag på något outgrundligt sätt värdefull, och som han sa, till och med vacker. Älskad. Det tyckte inte jag?

?Fan ta dem, om jag bara kunde?? de syntes att han var upprörd över vad de gjort.

?Det är okej. Det är inte första gången?? sa jag. ?och förmodligen inte sista heller, för...? jag drog efter andan ?Jag sa det till dem? jag sa att jag var? bög, för? det spelade liksom ingen roll längre..? Jag såg ned på mina händer. Det kändes dumt av mig att jag sagt det där till dem?

Han vände blicken från vägen ett ögonblick och såg på mig.

?Gjorde du?? frågade han halvt förvånat. Jag nickade. Hans ansiktsuttryck byttes mot ett litet leende. ?Gud? Tim, Modigt.? Jag sneglade upp på honom

?Nja? ? mumlade jag och pillade lite på örsnibben. ?Eller bara korkat?

?Eller modigt.? envisades han och hans leende blev bredare och han tog min hand, flätade ihop sina fingrar med mina. ?Väldigt modigt.?

Jag älskade hans varma händer så mycket. Min hand var så trygg i hans. Jag var så trygg hos honom. Var glad att vara tillsammans med honom igen.

Vi körde ut mot E18 och körde längst motorvägen de sju milen mot Stockholm. Vi parkerade på en långtidsparkering och tog tunnelbanan mot centralen.

Jag var så vilse i den här stora staden. Trotts att vi inte bodde långt ifrån så var det sällan jag var här, och stora städer hade aldrig riktigt varit min grej. Det var nåt med luften helt enkelt? den där avgas, stress, svett och piss lukten som låg som ett moln över allt, som tryckte i tunnelbanan. Den var helt enkelt inte jag.

Jag och Joakim satt på en bänk nere i tunnelbanan. Det var förseningar. Men det gjorde inget, vi hade gott om tid innan vårt tåg gick. Dock så var det andra som fann det hela mer irriterande. Det var mitt i rusningstrafiken.

Joakim la sin arm om mig, drog mig lite närmare och lutade sin kind mot mitt huvud.

?Hej?? viskade han mot mitt öra.

?Hej?? jag vände ansiktet upp mot honom och mötte hans bruna ögon. De log mot mig, värmde mig med sin gyllenbruna färg. Som en hösteld?

?Nu är vi snart på väg? sa han och kysste mig kärleksfullt. All hans värme spreds in i mig och flödade igenom mig för att samlas som en varm liten lyckoklimp i mitt hjärta. Vi var på väg.

Jag svarade blygt hans kyss. Trotts att det kändes som om att det alltid hade varit vi, så skulle jag ändå alltid ha kvar den där blygheten. Mer eller mindre, den var alltid där. Som en del av mig som aldrig skulle gå att jaga bort. Men Joakim tyckte om den. Han sa att det var en av alla de små saker som gjorde mig till mig, en av alla de små saker som gjorde att han älskade mig. Jag kände alltid det där lilla behagliga hugget inom mig varige gång han sa det. Jag fick förlita mig på det.

Jag tyckte så mycket om honom. Alla de här nya känslorna hade blivit så självklara, så fort.

Det slog mig plötsligt att det här var första gången vi visade vår kärlek då andra kunde se den. Andra människor var inte längre något hot. I en stad med så här många människor visste ingen vem vi var, och de skulle veta det ännu mindre desto längre bort vi kom. Det var nästan som om vi var på rymmen från allt och jag log lite för mig själv.

Dock så fanns det fortfarande vissa små hot från de andra människorna omkring oss. Dock mer personliga?

Vissa liksom stirrade, i avsmak, eller kastade irriterande blickar. Därför att de inte förstod? därför vi inte var som dem.

En man kom emot oss, han såg lite besvärad ut. Irriterad.

?Hörrni, jag har inget emot homos eller så men alltså? ni behöver ju inte sitta så himla öppet liksom, som om ni provocerade. Bara så jävla onödigt, ok??

Joakim drog en liten suck och log menande.

?Ok, jag ska minnas det nästa gång jag ser dig hålla en tjej i handen. Då ska jag komma fram såhär som du gör nu och säga att jag blir provocerad. För lika lite som jag antar att du faktiskt skulle göra det, lika lite provocerar vi, så du kan nog ta det lugnt. Blir du provocerad är det bara ditt problem, vet du.? han höjde ögonbrynen.

Den andre mannen tystnade, såg en stund ut som om han skulle säga något men knyckte sedan på huvudet och fortsatte generat vidare.

?Det där var inte första gången? sa Joakim och skakade på huvudet. Han drog lite på munnen. ?Det är nästan synd om dem. De förstår inte?

?Synd om?? frågade jag och sneglade mot mannen.

?Tja, kan man annat än tycka synd om människor som inte förstår kärlek?? Jag förstod vad han menade nu.

?Antagligen inte..?

Ett vinande fyllde rummet i tunnelbanan och ökade i styrka när ett tåg anlände till perrongen.

?Det är nog den vi ska med? sa Joakim och vi klev på vagnen. Det var smockfullt. Joakim lyckades hitta en sittplats och jag försökte pressa mig emellan människorna i gången fram till honom. Tunnelbanan började åka framåt igen, vagnen krängde till och jag famlade efter något att hålla i. Jag kunde knappt hålla balansen, jag var helt enkelt inte van. Joakim skrattade till.

?Kom, sätt dig i mitt knä? jag tog mig klumpigt fram mot honom och han drog ner mig i sitt knä. Han la armarna om min midja och kysste min nacke.

?Ska du vara så där söt hela tiden så tror jag att jag kommer gå sönder? log han.

Jag rodnade lite. Det han definierade som söt definierade jag istället som en dum klantighet som bara var i vägen. Jag förstod fortfarande inte? vad såg han hos mig? Hur kunde han älska det som alla andra hatade?

Han lutade hakan mot min axel och gav mig en mjuk kyss på halsen. Jag såg de på andra sätet mitt emot oss och hur de tittade, men utan att bry mig om dem.

De där blickarna. Som om det var oss det var fel på.

Vi steg av vid T-centralen, gick genom ett par förvirrande krökar och trappor innan vi kom upp på centralstationen. Det var härifrån vårt tåg skulle gå. Det var drygt en kvart kvar.

Allting var väldigt nytt för mig. De myllrande folkmassorna, stressen, ljuden, dofterna? jag förlitade mig helt på Joakim. Han hittade här, det gjorde inte jag.

Det var okänt område, helt olikt från den lilla ort jag kom ifrån där den största folkmassan kunde hittas vid det som kallades ?gallerian?, men som egentligen bara var HM, systembolaget och dressman i samma byggnad. Det här var ju helt annorlunda, jag tror aldrig jag sett så här många människor på samma plats förut.

Matdoften från alla snabbmatsrestauranger, människor som ständigt pratade i mobiltelefon, släpade väskor, den mekaniska rösten som ropade ut vilka tåg som stod på vilka spår, de rörliga reklamaffischerna som hela tiden byttes omväxlande med någon exklusiv parfym eller en sista minuten resa med nåt kryssningsfartyg, duvorna som flög in genom de öppna dörrarna till tågspåren.. Jag tog in alla intryck. Det var omvälvande, men på något sätt gillade jag det, gillade spänningen i det.

?Lugn, det är helt annorlunda i Göteborg? Sa Joakim som om han förstod precis vad jag tänkte. Han tog min hand och flätade ihop sina fingrar med mina samtidigt som han försökte läsa ut på tavlan i taket när och var vårt tåg skulle anlända.

?Hur är det där egentligen?? frågade jag nyfiket.

?Du får se?? sa han och drog på munnen. ?Det är större, men samtidigt mindre? det är mer öppna ytor och en friare luft. Jag älskar Stockholm på sitt sätt, alla olika människor här men, Göteborg är som sagt var annorlunda. Du kommer märka det? hans fingrar kramade om min hand.

?Perrong tre? det är dit vi ska.? sa han plötsligt ?Tåget går om sju minuter, lika bra att gå dit och ta plats.?

Vi klev på tåget och hittade våra platser. Joakim hjälpte mig med att få upp min väska över våra säten. Vi satte oss ner, jag på fönsterplatsen.

Så småningom började tåget rulla iväg och jag såg hur perrongen gled förbi utanför fönstret, som om det var den som rörde sig och inte vi.. så hur människorna försvann och ersattes av ljus när vi kom ut från stationen.

?Nu är vi verkligen på väg? Joakim log brett mot mig. ?Äntligen. Jag har räknat sekunderna tills idag? Jag kände mitt hjärta hoppa till lite. Han också?

?Jag med? svarade jag. Han kysste mina läppar i en första riktigt kyss på något som känts som väldigt länge. Hans tunga strök över min underläpp och jag kunde känna hans läppar le lite när jag sträckte ut min tunga för att röra vid hans som svar.

?Biljetter!?

Jag ryckte till och tittade upp. En medelålders kvinnlig konduktör stod vid våra säten.

Jag såg nog aningen ertappad ut? konduktören log förstående mot oss.

?Ledsen att komma så här och avbryta? log hon ?Biljetterna?? frågade hon igen. Joakim skrattade aningen försynt och letade fram biljetterna ur väskan.

?Ingen fara, Jag har dem här..? sa han och sträckte fram våra båda biljetter. Konduktören kontrollerade dem och häftade små hål i dem.

?Tackar. Trevlig resa då!? sa hon glatt och fortsatte längst gången. Att det fanns sådana människor också?

Landskapet svischade förbi utanför rutan. Det var en solig dag, varmare än vad det vanligt brukade vara på hösten. Det var en vecka som skulle få fint väder. Gudarna måste älska oss. Just den här veckan, det var så perfekt det bara kunde bli.

Joakim började förklara för mig vart exakt vi skulle.

?Huset ligger som sagt var några mil utanför Göteborg, närmare bestämt fem mil, det är en liten bit, och stället det ligger på är verkligen en håla, dock en rätt trevlig håla? han log lite. ?Bussarna går dit mer sällan än någon annanstans. Jag tror det kanske går en buss per dag, och inga på helgerna. Bor man där måste man ha bil helt enkelt. Jag känner en person som praktiskt taget samlar på bilar, hon brukar låna ut dem ibland, så när vi kommer fram tänkte jag att vi tar spårvagnen till hennes ställe och kör vidare därifrån. Kanske tar nån timme att köra eller så?

Som sagt var, jag växte upp i det huset. Men när min lillebror föddes blev huset helt enkelt för litet. Vi flyttade till en större villa men behöll det gamla huset som sommarstuga. Vi bodde där hela sommaren, visst blev det trångt men, det var mer som vårat hem än vårt riktiga hus. Senare, efter min lillebror flyttat, så sålde mina föräldrar det större huset och flyttade till en lägenhet i Malmö. Men ingen hade hjärta att göra sig av med sommarstugan så, den har vi kvar, fast det är nästan bara jag som åker dit.

Huset är som jag sa litet.. det ligger i utkanten av allt, lite som världens ände men det är en underbar plats. Det ligger vid en liten sjö som är perfekt på somrarna. Det är väldigt lugnt där. Man skulle kunna kalla det idylliskt? han log ?? och det är bara du och jag? hans ögon glittrade till ?Jag är så glad att du ville följa med?

Som om jag någonsin skulle velat något annat?

Tågresan skulle ta fem timmar. Jag tog fram min mp3 för att fördriva tiden.

?Vad lyssnar du på?? frågade Joakim. Jag räckte ena hörluren till honom. ?Vive La Fête?? jag nickade.

?Ja, Noir Désir?? svarade jag ?Den handlar om oss, fast..? jag skrattade till ?Det gör ju alla sånger?? (Noir Désir = Svart Lust)

?Så sant..? log Joakim. ?Alla sånger, alla böcker, alla dikter? det är bara du och jag, alltid.?

?Ja?? jag log ?bara vi och Le Désir..? viskade jag. Joakim log.

?Vi och Lusten?? svarade han med sin mörka röst, böjde sig mot mig och gav mig en öm kyss.

Jag lutade mitt huvud mot hans axel och blundade. Andades lugnt och njöt av att få vara nära honom och insupa all hans närvaro och kärlek.

?Jag är rätt trött..? mumlade jag. Han strök mig över håret och lutade sin kind mot mitt huvud. ?Vaknade 6 i morse.. kunde inte somna om. Var så spänd på att få träffa dig? sa jag. Han skrattade dovt.

?Sov då, hjärtat? han rörde vid min panna med läpparna. ?Jag väcker dig när vi kommer fram?

Jag suckade trött och la mig till rätta mot hans axel, jag kände hans arm läggas om mig och hans haka vila mot mitt huvud. Jag blundade och tog tacksamt emot sömnen.

?Tim??

Jag blinkade lite mot ljuset och tittade upp.

?Tim, vi är framme snart? Joakim viskade med sina läppar mot mitt öra. ?Vi stannar om tio minuter? Jag lyfte mitt huvud från hans axel.

?Redan?? mumlade jag trött. Han drog lite på munnen och nickade.

Vi lyfte ned våra väskor och gjorde oss redo för att stiga av.

Jag såg tåget köra in på perrongen och hörde en röst i högtalarna.

?? Välkomna till slutstationen i Göteborg. Tack för att ni reste med just SJ och ha en fortsatt trevlig resa??

Tåget bromsade in och dörrarna öppnades. Vi klev av och väntade en stund på att de värsta folkmassorna skulle stressat förbi.

?Nu är vi här? log Joakim och tände en efterlängtad cigarett så fort vi kommit ut från byggnaden.

Jag såg mig omkring. Vi stod som på ett stort torg, med stationshuset bakom oss. Det var så mycket nya intryck? allt kändes på något sätt väldigt främmande, snudd på exotiskt. Ja, för mig var det ju det, som aldrig varit utanför Stockholm.

Joakim hade rätt, det var annorlunda här. Andra dofter, andra vyer? det var på något sätt så mycket större, på något sätt rymligare, jag vet inte hur jag ska beskriva det, för samtidigt var allt så mycket mindre och enklare, simplare...

Träden hade inte hunnit bli lika gula här. Hösten var sen i år, och det var nästan lite småljummet i luften. Det var en varm oktober.

Vi korsade gatan för att ta oss till hållplatsen varifrån spårvagnen vi skulle med gick.

Helt utan förvarning kom plötsligt en spårvagn rakt emot oss. Som ett djur paralyserat av en bils lyktor, stannade jag mitt i gatan och såg förskräckt hur vagnen snabbt kom emot mig utan att bromsa.

Joakim tog tag i min arm och drog mig ett steg bakåt, just innan den blå-vita vagnen passerade mitt framför mina ögon.

?Fan?? flämtade jag till.

?Tim, försiktigt? han såg först allvarlig ut, men hans ansiktsutryck byttes sedan till ett lättat leende. ?Spårvagnarna stannar liksom inte här, det tar ett tag innan man vänjer sig?? Hans hand strök ner för min arm och han slöt fingrarna om min hand. ?Det där hade kunnat gå illa.. du hade tur? Men kom ihåg att se dig för, så slipper jag hjärtattack nästa gång? han skrattade till. Jag såg lättad efter vagnen som fortsatte ned för gatan. Jag skämdes väl lite och kände mig en aning handikappad? det syntes verkligen att jag inte var härifrån. Jag vände ansiktet mot Joakim.

?Tack..?

Han skrattade dovt.

?Som om jag haft något val, hur skulle jag klara mig utan dig?? han kysste lekfullt min nästipp. ?Se upp nu..?

Vi korsade vägen och ställde oss för att vänta på nästa spårvagn.

Jag gillade dem, spårvagnarna, trotts att en av dem nyss nästan kört över mig. Jag tyckte de var lite pittoreska, jag gillade den äldre stilen på dem. Dock blev min resa med spårvagnen minst lika vinglig som den med tunnelbanan, och slutade med ännu ett balans äventyr.

Vi kom tillslut fram till en hållplats i utkanten av stan till ett område med hyreshus och enstaka villor.

?Det är bakom den här backen bara.? förklarade Joakim och vi började gå.

Det jag fick se efter att vi tagit oss över backen var väldigt? hur ska man säga?

Efter backen följde en kort nedförsbacke, och i slutet av den ett mindre hus, omringat av en armé utav bilar av alla sorters olika bilmodeller. En skyllt stod uppställd mot staketet och löd: ?Biluthyrning!? med en liten blomma i nederkanten. Jag måste erkänna att jag till en början blev lite skeptisk.

?Ja, det går ju inte att missa? sa Joakim och drog på munnen. ?Sara, hon som har stället är rätt annorlunda? kul typ. Ja, du kommer fatta själv? han skrattade. ?Vi gick i samma klass på gymnasiet, hängde ibland efteråt med, tills jag flyttade då.?

Dörren stod öppen och ett pärldraperi hängde i öppningen, det dova nynnandet från en radio hördes ut på trappen. Joakim knackade.

?Ingen uthyrning på helgerna!? ljöd en röst inifrån huset ?Det står på skylten där vid den röda Mercan, eller var det Volvon?? Spela roll, jag hyr inte ut på helgerna, vettu!?

Joakim himlade med ögonen och log menande.

?Om det är krisläge då?? ropade han tillbaka.

?Ska du föda barn eller? Hey? den där rösten känner jag igen?? snabba steg hördes inifrån huset och ett ansikte kikade fram bakom dörren.

?Jocke! Herregud asså, de va ju typ skitlängesen. Gud, kom in!? En kort tjej i rött spretigt hår syntes genom pärldraperiet. Hon bar snickarbyxor och en batik t-shirt, ett bälte med verktyg satt om hennes midja. Pärldraperiet rasslade när vi klev in. Hennes hem var annorlunda ombonat med 60-tals tapeter och prylar överallt.

?Kaffe eller te? Nä, vänta, säg inget. Te såklart!? hon tog ned koppar från ett skåp och stannade plötsligt upp och fäste blicken på mig. Hon synade mig som hastigast och sken upp. ?Te, såklart. Får man fråga vem Jockes lilla sällskap är??

?Tim..? började jag.

?Tim? Trevligt att råkas!? hon sträckte fram en hand klädd med dussintals pastellfärgade armringar runt handleden. ?Själv är jag Sara, Sara utan L. Nä, vänta, jag vet vad du tänker. ?Sara stavas ju inte med L?? Nej, just precis!? hon skrattade glatt. ?Och på vilket sätt hör ni ihop??

?Min pojkvän.? sa Joakim med ett litet leende. Mitt hjärta hoppade till. Jag hade aldrig blivit presenterad som någons pojkvän förut? att han såg mig som sin pojkvän, det var ju klart, men jag hade liksom aldrig tänkt på det så? jag hade inte kommit så långt. Han sa det på ett så självklart sätt.. Och det kändes bra.

?Nä, en till??

?Men Sara, nu får du mig att låta som en playboy?

?Är du inte det då?? hon brast i skratt. ?Playboy, det låter väl inte riktigt Jocke det. Tim, du behöver inte oroa dig. Jocke är den bäste du kan få. Ja, aldrig för att jag fått testa men, du vet, Jocke har ju aldrig varit inne på sånna banor? Hon skrattade till och Joakim himlade med ögonen.

?Jo tack, du var förjävlig första året. Som ett plåster.? han skrattade till och skakade lätt på huvudet.

?Ja, ja, jag hängde väl på alla.? hon ryckte på axlarna ?Men du fick skylla dig själv, du visade ju inte direkt nåt tecken eller nåt. Trodde ju de va mig de va fel på, kunde ju fått ätstörningar på grund av dej? hon skrattade ?Men jag har alltid älskat mig själv för mycket för det. Nu är te vattnet klart!?

Hon hällde upp vatten i tre koppar och ställde dem på ett bord tillsammans med en burk med olika teer. Vi satte oss ned vid bordet.

?Jaha, så hur träffades ni då?? frågade Sara och rörde med en sked i sin kopp. Jag och Joakim sneglade hastigt på varandra.

?På konsert.? svarade jag snabbt. Det enda vettiga jag kunde komma på. Vi var så olika att något annat inte skulle verkat logiskt. Joakims ena mungipa ryckte hastigt till och hans skrattgrop blev synlig. Jag tolkade det som att han tyckte min snabba ursäkt hade varit bra.

?Jaha, och sen?? frågade Sara. ?Ni träffades och typ, ?tjena, ska vi bli ihop??? hon skrattade. ?Eller??

?Och sen, sen blev det bara klick? svarade Joakim och hans ögon glittrade till. Han log mot mig och jag kände kinderna hetta till. Och sen sa det bara klick? Det var sant.

?Jaha, och jag som trodde kärlek vid första ögonkastet var en myt. Då finns det kanske hopp här med!? hon sken upp i ett vitt leende.

Ja? Sara var som sagt var annorlunda. Jag fick höra mycket intressant under den stund vi satt där och drack te, saker om Joakim, saker som gjorde mig nyfiken.

Sara hade varit en i gänget under gymnasietiden och de båda hade gått musikklass. Jag fick reda på att de för något år hade spelat i samma band, som senare splittrats då de flesta medlemmarna skingrades efter gymnasiet och flyttade till olika delar av landet.

Sara var sådan som såg i stort sätt alla människor hon träffat som sina vänner, och hon hade hållit kontakten med i stort sett alla efter gymnasiet. Hon hade skrattat och sagt att hon kände till allt skvaller och kände till allt om alla, och jag kunde inte låta bli att undra?

Visste hon även om det mörker Joakim levt i då? Det som han berättat om för mig, ångesten? allt det där jag så tydligt kände igen men inte kunde tro kunde ha funnits hos Joakim, var det något som någon annan vetat om? Eller hade han varit tyst? Lika tyst som? mig?

När vi druckit vårt te gick vi ut på bakgården till bilarna.

?Det är bara att välja och vraka! När man har storfrämmande så. Nej, nej vänta? inte Amazonen för guds skull! Den är ju min lilla älskling och lånas inte ens ut till kungen, och speciellt inte till pöbeln. Ta två fyrtion, den går så fint. Ja, jag vet den e lite gammal men den är trogen som en hund!? Och sagt och gjort, så slutade det med Volvon.

Den var aningen ryckig i starten, men gick annars som hon lovat.

Vi tackade för allt och körde iväg på den sista biten till huset. Klockan hade hunnit bli 6 och det skulle ta ungefär 2 timmar att komma fram.

?Du förstår vad jag menar nu?? sa Joakim och drog på munnen när vi kört ut på vägen, syftandes på Sara. Jag skrattade lite.

?Antar det..? svarade jag.

Efter ungefär en och en halvtimmes resa på motorvägen svängde vi av på en mindre landsväg, rakt ut i ingenstans. Det var skogar och gröna fält, betande kor, kullar och ett allmänt lugn. Solen hade börjat sjunka på himlen, och efter en bra stund, helt oväntat, körde vi förbi en sliten ?Välkommen!? skylt och in i ett litet samhälle.

?Det är här det är.? sa Joakim. ?Eller ja, en bit utanför?

Samhället bestod i huvudsak av små pittoreska villor, ett mindre hyreshus, en liten skola och en konsumaffär. Det var inte stort, men nog var det idylliskt allt. En perfekt tillflyktsort för två älskande?

Vad som var än mer perfekt och idylliskt var huset.

Vi hade svängt in på en liten grusväg, och kört kanske en kilometer genom skogen tills vi kom fram till ett litet valv av träd där skogen plötsligt öppnade sig och bakom det låg en röd liten stuga, och i bakgrunden gulnade fält, klippor och en glittrande sjö med skogen på andra sidan. Det var som Joakim sagt, i utkanten av allt, men så vackert.

?Det har vuxit igen lite..? sa Joakim och ryckte på axlarna. ?Men det är fortfarande fint ändå?

Vi klev ur bilen och gick genom en gång kantad utav olika vildblommor.

Jag förstod nu hur litet huset verkligen var, det var egentligen bara en liten stuga, två våningar, kök och tre rum.

Huset var traditionellt rödmålat med vita knutar, och på ena kortsidan fanns en liten altan som vette ut mot klipporna och sjön. Platsen var helt underbar?

Joakim låste upp dörren och vi klev in i en småskum hall.

?Det var ett tag sedan jag var här? har blivit lite instängt? sa Joakim och drog isär gardinerna i köket och öppnade fönstret. Rummet fylldes av kvällsljuset och den svala höstluften. Joakim lutade händerna mot fönsterbrädan och drog ett djupt andetag av den friska luften och andades ut i en nöjd suck.

Han vände sig mot mig och vilade sin blick på mig en stund. Han avfyrade ett av de där leendena mot mig som alltid fick mitt hjärta att slå ett extra slag.

?Nu, just här, i denna stund, är allt precis så som det ska vara.? viskade han lent med sin mörka röst och tog några steg fram mot mig. Han lade sin arm om min midja och la ena handen om min kind, lyfte mitt ansikte mot hans. Jag slöt ögonen och tog emot hans mjuka kyss. Han lutade sig ned över mig för att komma närmare med sitt ansikte. Hans fuktiga läppar omfamnade ömt mina, på samma sätt man omfamnar en för längesedan försvunnen men återfunnen vän. Hans tunga strök långsamt över mina läppar, prövade min smak.

?Du är som den förbjudna frukten Tim, så utsökt men så? förbjuden..? viskade han och såg ned i mina ögon innan han blundade och lutade sin panna mot min axel och strök sitt ansikte mot min hals. Jag blundade också, slöt mina armar om hans rygg och pressade mina händer mot hans skuldror. Min Joakim?

?Vi är två älskande förbrytare i Edens Lustgård?? viskade han mot min hals och strök sina fuktiga läppar mot min hud. Jag knöt händerna i hans skjorta och blundade hårt.

?Försvinn aldrig Joakim?? viskade jag med svagt darrande röst. Jag var rädd att om jag öppnade mina ögon igen, så skulle han vara borta? han betydde allt, men det var så skört. Skört och vackert, precis som kärlek är. Så skört, att minsta darrning kunde få det att brista? trotts att det samtidigt var så starkt, men även det starkaste stål kan brytas?

Jag var rädd att förlora honom. Allt var bra nu, ett lyckopirr rusade genom min kropp, jag var varm? men, jag kunde liksom inte förstå hur allt det här kunde vara sant, hur jag hade kunnat förtjäna honom. Ibland blev jag rädd att allt var ett misstag av gudarna, att de blandat ihop mig med någon annan som förtjänade Joakim mycket bättre, och att så snart de upptäckte det, så skulle de ta honom ifrån mig.

Joakim lyfte sin panna från min axel och lyfte upp min haka mot hans ansikte.

?Se på mig..? viskade han. Jag öppnade långsamt mina ögon och mötte hans blick. Hans ansikte var klätt i ett ömt leende. ?Varken änglar, gud eller djävulen själv skulle någonsin kunna ta ifrån mig min kärlek till dig. Förstår du det? Inget i världen? han lutade sin panna mot min och såg allvarligt in i mina ögon. Hans ögon med de varma guldstänken och det svarta djupet? som det viktigaste av allt mellan solen och månen. Det skar i mig, så som kärleken skär. Hans ord gick rakt in i mig, jag samlade dem i mitt hjärta för att aldrig glömma dem.

Senare tog vi våra väskor och bar upp dem till övervåningen där vi skulle sova. Huset var mysigt ombonat med trasmattor, äldre möbler, tavlor och fotografier. Jag fastnade vid ett av fotona i trappen och stannade upp.

?Är det du?? frågade jag och pekade på fotot. Joakim vände sig om.

?Ja, från nian? svarade han. ?Mina föräldrar hade som vana att sätta upp kort på oss så här i trappen, ett kort från varige år.? han drog på munnen.

Jag tittade en stund på kortet. Det syntes väl att det var Joakim och jag log för mig själv. Visst, han såg helt annorlunda ut än vad han gjorde nu, men han hade samma drag, samma skrattgropar och samma glödande ögon.

Han hade en intensiv blick på bilden, genomträngande, liksom farlig, som om han hade försökt mörda fotografen och jag kunde inte låta bli att le.

?Jag gillade aldrig den där bilden. Inte då i alla fall. Jag hade lång lugg då, jag brukade ha den för ansiktet, som en gardin? men tja, det gillade ju inte fotografen så han tvingade mig dra undan den, och att le. Kände mig som en pajas? han skrattade.

?Du är ganska annorlunda där..? sa jag och log lite. ?Men, jag tycker det var ett bra foto?? jag skrattade till ?Antagligen för att det är du på det? Joakim log lite.

Men det var en sak jag märkte, och det var att det där ljuset i Joakims ögon inte fanns på fotot? Det var nog det som skiljde honom mest från nu och då. Jag visste ju vad det berodde på? Jag kunde fortfarande inte fatta det? hur Joakim någonsin hade kunnat vara en person med ångest, med depression. Jag fattade det inte, men det syntes så tydligt i hans ögon på just den bilden.

Jag såg på de andra bilderna på Joakim, och jag kunde märka en svag förändring som pekade mot vad han var idag. Det var den lyckliga Joakim som hade tagit plats på studentbilden, den sista bilden. Den han var idag. Men de tidigare bilderna var så annorlunda..

?De på de andra bilderna, är det dina syskon?? frågade jag.

?Ja, mina bröder och min syster. Linus, min lillebror? började han och pekade på en av bilderna. Den föreställde en pojke som kanske var runt 8 år. Han var olik Joakim, väldigt olik. Han var blond, och hade blå ögon, motsatsen till Joakim. ?Han var minst, åtta år yngre än mig. Sladdbarn. Fullt beslutad på att bli doktor. Studerar till det just nu? han skrattade lite. ?Sen är det Sandra, min syster? han flyttade fingret mot en ny bild. ?Hon var alltid den glada. Jämt på topp, hon bor i Amerika just nu. Egentligen skulle hon bara studera där i tre år, men så skedde det klassiska att hon träffade kille där, gifte sig. Morsan blev ju galen såklart, men Sandra har alltid varit den bestämda. Hon var min favoritsyster, eller ja, min enda syster men ändå? han log lite. ?Och sen?? fortsatte han. ?Min äldsta bror. Mikael.? han pekade på ytterligare en ny bild. Jag såg närmare på den.

?Oj.. vad lika ni är.? sa jag. De var verkligen nästan läskigt lika. Fast ändå väldigt annorlunda? jag kunde inte riktigt sätta fingret på det.

?Ja? vi var det.? svarade Joakim och fick plötsligt något avlägset i blicken, som om han mindes tillbaka. ?Men vi var ändå så olika?? han suckade kort. ?Han är död nu.?

Jag ryckte till och såg häpet på Joakim. Han nickade lite.

?Jag var 18 då, och han var 21. Han dog av överdos.? överdos..? Jag såg frågande på Joakim.

?Det är en lång historia?? sa han och log lite matt.

?Jag vill lyssna, om du vill.? svarade jag och rörde vid hans arm. Han nickade lite och började gå upp för trappen med väskorna medans han pratade.

?Min bror var olik mig och mina andra syskon. Men jag älskade honom, jag såg alltid upp till honom när jag var mindre.

Jag och min bror? ja, hur ska jag säga.. när vi var små var vi bästa vänner, folk sa jämt att vi lika gärna kunnat vara tvillingar, men desto äldre vi blev, så desto mer olika riktning tog våra liv. Micke hamnade ofta i trubbel. Och han var väldigt bestämd, som alla vi syskon? Joakim smålog lite och satte ned väskorna. Han satte sig i en soffa i det som var vardagsrummet. Jag kröp upp bredvid honom och lyssnade till det han berättade.

?Vart ska jag börja... jag tar väl allt från början, där Mickes och min rikting först börjande gå åt olika håll?? han satte sig till rätta, lutade kinden mot mitt huvud och började berätta.

?Jag kommer ihåg när jag kom ut..? sa han med ett litet leende. ?Jag var först väldigt osäker, vem var jag och vad var jag? Det var i mitten av allt annat kaos i mitt liv och jag var som i limbo mellan allting. Men en sak blev jag snart säkrare och säkrare på, och det var att jag inte var hetero.? han skrattade till.

?Jag var 16 år då, och jag minns scenariot när jag berättade för mina föräldrar och syskon.

Vi satt vid middagsbordet, jag hade väntat i flera veckor på att hitta rätta tillfället men det hade liksom aldrig kommit, så? det kändes lika bra att säga det då. Så jag gjorde det. Mitt i ett samtal om ekologisk mjölk, avbröt jag och sa det rakt ut. ?Jag är homosexuell?.? han drog på munnen. ?Jag minns att alla liksom stannade upp, vände sig mot mig. Jag upprepade vad jag sagt igen, och reaktionerna blev väldigt.. spridda. Min syster tog det bra, hon bara nickade och sa okej, som om det hade varit självklart. Ja, hon är väl den som alltid accepterat det hela bäst.

För mina föräldrar tog det en tid att vänja sig, just då var de bara chockade, men sen senare så har det blivit helt självklart för alla. Det är jag tacksam för?

Men min lillebror fattade ingenting först..? han skrattade till. ?Vi fick förklara för honom vad det innebar, han hade ju ingen aning men? Micke, ja han däremot blev? väldigt upprörd? Joakim stannade upp och tog en liten paus

?Direkt efter att jag sagt det där reste han sig från bordet, välte omkull sin stol och smällde igen sin dörr. Jag minns hur tyst det blev stunden efter det, hur alla liksom såg ner på sin mat och försökte komma på något att säga, tills någon lyckades bryta tystnaden och allt det där men? Micke hatade mig.

De andra vande sig vid vad jag var, uppmuntrade mig till och med men Micke ändrade sig aldrig. Han ville inte kännas vid mig längre. Han tyckte jag var vidrig, onaturlig och han kunde inte förstå hur hans egen bror kunde vara en ?bögjävel?.? han ryckte lite på axlarna ?Men allt som jag ville var att bli accepterad av honom?? han suckade och log lite sorgset. Jag såg upp i hans ansikte.

?Du blev inte det..?? frågade jag.

?Jag försökte? Gud, vad jag försökte. Men för honom fanns jag helt enkelt inte. Vår vänskap var ändad. För mig var han fortfarande min bror och jag skulle alltid älska honom som en bror, men det gjorde inte han.

Medans allt det här pågick var jag som djupast in i den där depressionen, och samtidigt hade Micke börjat ta droger.

Jag märkte på honom att han var lika nere i avgrunden som jag var, men han pratade inte med mig längre.. det kanske hade varit annorlunda om vi hade gjort det men.. hänt är hänt? han suckade lite. ?Jag vet att du vet hur det känns? den där avgrunds svarta, sugande tomheten.

Hur den hotar att ta med allt och.. ja, jag var verkligen på väg ner i det.

Jag hade samlat på mig tabletter. Sömnpiller??

Han mötte min blick och jag såg tvivlande tillbaka på honom. Inte Joakim, eller? Jag rynkade ögonbrynen och lyssnade förbryllat vidare.

?Jag hade bestämt mig för att svälja dem. När jag hade samlat färdigt. Det där samlandet var praktiskt taget det sista jag levde för, att allt äntligen skulle få ta slut. Det var det enda meningsfulla.? jag såg på honom med stora ögon.

?Men Mikael dog istället för mig...? han tystnade några sekunder och fortsatte sedan:

?Man hade hittat honom på gatan, och konstaterade att han dött av överdos. Vi? fick aldrig reda på om han gjorde det medvetet eller inte men.. det var en sån chock. Jag kunde inte fatta det, ingen fattade det. Micke, viljestarka och livfulla Micke, borta.

Och helt plötsligt kom jag till en vändpunkt. Jag ville inte dö. Micke hade dött och? det kändes bara så jävla onödigt, allting. Varför skulle han dö? Så varför skulle jag dö? Jag ville inte sluta på samma sätt som han gjorde, jag ville inte det. Jag förstod det då.?

?Joakim.. jag förstår inte?? viskade jag och rörde hans arm. Han tog min hand i sin.

?Allting är så annorlunda nu sedan dess? Efteråt? Jag spolade ner de där pillren i toaletten. Bestämde mig för att leva. Ingen fick någonsin reda på något. Jag berättade det aldrig? förens nu.? han mötte min blick. ?Du är den enda som vet om det, Tim.?

Jag skakade oförstående på huvudet. Hans historia? jag kände med honom i allt det han berättat, Men jag kunde inte förstå, jag kunde inte förstå hur det här kunde vara Joakims historia. Det kändes som om den var någon annans? Att han velat dö? att han hade kunnat vara död nu? det slog mig plötsligt. Joakim kunde varit död?

Jag lutade huvudet mot hans axel.

?Joakim? ? viskade jag men visste inte vad jag skulle säga. Men vi behövde inte säga något, allt sades i våra ögon, allt det som behövde sägas sades inte med ord, utan med blickar. Vi såg på varandra en stund.

?Min bror räddade mitt liv, indirekt. Han lärde sig aldrig att acceptera mig men, på något sätt så känns det som att vi försonades ändå, i slutet av allt? som att, jag vet inte riktigt.

Så ändå.. det känns som att vi skiljdes som vänner trotts allt, jag vill tro det.?

Jag nickade, förstod.

?Allt det här? Jag berättade det här för dig för att jag verkligen älskar dig, Tim. För att jag vet att du förstår. Ingen annan skulle kunna det??

?Men, Joakim? jag förstår inte alls? Det är så? främmande. Det hör liksom inte ihop med dig??

?Du förstår visst Tim, Dina ögon förstår? de tröstar. Mer än vad någon annans ord någonsin kunnat? han strök mig över kinden och ett leende trädde in över hans ansikte igen.

?Allt det där var så längesedan. Det känns som ett annat liv, jag förstår inte hur jag tänkte då, eller vad som gjorde att allt blev sådär, men det är helt annorlunda nu. Allt det där har jag lämnat bakom mig. Dragit som en linje mellan vad som är nu, och var som är då, det hör till då.

Sista året av gymnasiet var då jag verkligen började leva igen. Jag fann att det finns meningsfulla saker i livet, som kärlek?? hans ögon glittrade till. ?Och allt det där andra?? han drog på munnen och rörde min panna med sina läppar.

?Jag är ändå glad att jag upplevde allt det där, för vem vore jag om det aldrig hänt? Hade jag varit samma person då? Nej?

Minnena gör oss till vad vi är, och jag är lycklig över vad jag har, lycklig över att jag har dig. Här och nu.? han log ett varmt leende och suckade kort.

?Det blev en lång berättelse.? avslutade han med ett litet skratt. Men det var en berättelse som hade rört mig djupt, och snuddat vid mitt hjärta. Trotts all sorg och gammal ångest som funnits i den, var det en historia som tände ett hopp. Om än ett litet, men betydelsefullt.

Kunde man resa sig efter en sådan sak och bli som Joakim nu, så kanske, kanske det kunde finnas ett litet hopp för mig också..?

?Ska vi packa upp?? sa han tillsist och reste sig. Jag nickade, tog min väska och följde med honom.

Vi gick in i ett litet rum med trägolv och brant sluttande snedtak. I rummet fanns skrivbord, bokhylla, en fåtölj och en enkelsäng. Det var ungefär allt det som fick plats i det lilla rummet.

?Extrasäng ska väl inte behövas?? sa Joakim med ett lekfullt leende och jag kände mina kinder hetta till.

?Antar inte det?? svarade jag, log lite åt tanken och kände ett litet pirr längst in i min kropp?

Det var kolmörkt ute. Vi satt nere i köket, hade fönstret på glänt och kände den kalla nattluftens svala smekningar mot huden. Andades in renheten och lugnet i natten.

Vi pratade. Om allt. Allt det som vi ännu inte hunnit fått sagt, allting. Och trotts att det fanns så mycket kvar att säga, satt vi nu bara i tystnad och njöt av lugnet och varandras närvaro.

?Det är så fint här..? sa jag och Joakim nickade.

En syrsa spelade utanför fönstret och jag hörde vinden som lekte med löven.

?Det är rätt sent? sa Joakim. ?ska vi gå upp??

Vi stängde fönstret, reste oss och gick upp till sovrummet.

Det var mörkt i rummet så Joakim tände en liten lampa på nattduksbordet. Lampan kastade ett dunkelt, varmt, gulaktigt sken i rummet som skapade långa, mörka skuggor på väggarna som flyttade sig när vi rörde våra kroppar genom rummet.

Jag började klä om, drog av mig min t-shirt och satte mig ner på sängkanten och började leta igenom min väska på golvet efter något att sova i.

Jag tittade upp och såg plötsligt Joakim stå framför mig, ett leende lekte på hans läppar. Jag slutade med det jag gjorde och mötte hans blick.

?Tim..? sa han och lyfte upp min haka. Han sjönk ned mellan mina knän, ned på golvet så våra ansikten hamnade på samma nivå. Han fäste sina ögon långt in i mina och såg på mig på ett sätt som inte gick att misstolka. En känsla växte fram och förflyttade sig från mitt hjärta, ilade ner genom min kropp och samlades som något varmt nere i mellangärdet.

?Tim?? sa han igen med viskande röst. Hans läppar mötte mina för att sedan kyssa vidare längst min käke och snudda med läpparna vid min örsnibb.

?Får jag komma in i dig i natt?? andades han varmt i mitt öra, på ett så förföriskt sätt? Jag kände den där värmen i mellangärdet ändra form och förvandla om till en pil som sköts rakt ner genom min kropp, ner till mitt kön.

Jag svalde lite och nickade. Jag skulle aldrig kunnat säga nej? Att få ha honom i mig igen, det var allt jag någonsin velat.

?Jag har längtat efter det?? viskade han dovt och smekte sin hand upp för min nacke. ?Ända sedan första gången? Han tryckte läpparna mot min hals och lät sin tunga löpa längst min käke. Jag särade mina läppar och andades ut i en flämtning. Det var så skönt när han gjorde så, och det fick mer och mer värme att samlas i min kropp för att ledas vidare ner genom mig genom mina ådror tillsammans med mitt blod och mina rusande hormoner. Neråt, neråt, för att samlas i könet, för att låta det börja växa sig hårt...

Joakim inuti mig igen? jag rös och kände en stark längtan ta form i mig.

Mina läppar sökte efter hans och jag la mina händer om hans ansikte för att dra det till mig. Jag smekte min tunga längst hans överläpp och han svarade genom att sära sina läppar och sträcka sin tunga efter min för att möta den. Världen omkring oss blev betydelselös, allt kretsade bara kring oss? Hans tunga letade sig in i min mun och våra tungor började brottades hett med varandra, hungrigt. Jag sökte min tunga längre in i hans varma mun, slingrade tungan om hans lena, fuktiga tunga. Det var bara vi i hela världen..

Jag ville ha mer av honom, så mycket mer? jag ville ha allt. Allt som han ville ge mig?

Våra hungrande läppar tvingades att skiljas åt för att vi båda skulle få hämta ny luft. Joakims varma flämtningar kittlade mjukt min hud.

Han smekte sina händer ned för min bara bröstkorg och ett lekfullt leende tog form på hans läppar.

Han sträckte plötsligt sin hand mot nattduksbordslampan och släckte den. Det blev kolmörkt i rummet. Jag hörde ett dovt litet skratt från honom.

Jag kände plötsligt hans hand mot insidan av mitt lår och flämtade till, dels av förvåningen, dels av hur skönt det var.

?Ahh?? jag blundade och kände hans hand söka vidare. Han skrattade ömt.

?Alltid lika söt..? viskade han milt. ?? Med risk för att bli tjatig.? jag hörde leendet i hans röst nära mitt öra. Jag kände hans kind lutas mot min och hur hans hand trevade upp för mitt lår och sedan bröstkorgen.

Han tryckte mig lätt bakåt och jag föll på rygg ned i sängen. Jag vände mig till sidan och drog upp mina ben i sängen.

Jag kände sängen tyngas ned bredvid mig av att Joakim klättrade upp bredvid mig för att lägga sin kropp nära intill min, sluta armarna om min kropp. Min kropp längtade?

Våra händer trevade över varandras kroppar genom mörkret. Varige gång han rörde min hud gick en skälvning genom mig.

Jag smekte upp mina händer innanför hans tröja och kände hans varma och trygga bröstkorg under mina handflator. Hans tunga andhämtning och styva bröstvårtor.

Samtidigt kände jag hans händer smeka över mina lår, mjukt och sökandes i mörkret. Han tog tag om mitt ena ben och drog det upp på hans höft, flyttade sin underkropp närmare mig och in mellan mina särade ben. Hans hand smekte från mitt knäväck längst baksidan av mitt lår och upp över min rumpa. Det pirrade i min hud? Jag pressade mig mot honom, lindade benet om hans höft och tryckte mig så nära honom jag kunde komma. Våra båda glödande, hårdnande kön låg tätt tryckta mot varandra och växte mer och mer. Jag kunde nästan känna hans puls slå hårt genom hans begynnande erektion. Han gned sin kropp och sitt stånd mot mig och jag stönade njutandes av behaget.

Vår upphetsning närde varandra? Joakims hett flämtande andetag, snabba puls och hårda kön fick min egen glöd att brinna mer och mer och mina egna andetag att öka mer och mer, samtidigt som mina händer började darra lätt av förväntning.

Mina ögon hade börjat vänja sig vid mörkret och jag kunde urskilja Joakims ansikte genom de dunkla slöjorna i rummet. Hans panna glittrade i månskensljuset av svettpärlor och hans ögon glänste trotts mörkret. Jag hörde hans tunga andetag och kände dem svalkande flämtas mot min varma hud.

?C?est la manie?? viskade han med mörk röst och jag rös genom hela kroppen. Det var orden från den där sången vi lyssnat till på tåget, orden från den textrad som alltid fick mig att tänka på vår kärlek, att det var just sådan den var. ?Det är en mani?? Det var så det var, maniskt, passionerat, lidelsefullt. Allt i våra liv kretsade bara runt det, runt kärleken och hungern, som en mani.

Joakim smekte sin kind mot min och jag kände hans skäggstubb kittla min hud. Han kysste min käke, fortsatte nedåt och kysste min hals.

Saker hade börjat hända i min kropp, en mer och mer eskalerande process pågick inom mig. Jag kände hur det rusade och pirrade i min kropp. Jag hade gåshud, samtidigt som jag svettades.

Jag var på väg? sjönk ned i upphetsningen.

Jag flöt ut på kärlekens våg i det stora, djupa havet av längtan och åtrå. Det var en känsla som tog mig med sig, ett rus, som steg och steg och fyllde hela min kropp.

Mitt hjärtas slag ekade inom mig, skrek.. skrek efter kärlek, skrek som det alltid gjort, som en ensam och skadad fågel. En fågel som längtade efter att få vila i trygghet, och nu fick det. i Joakims trygghet. Fågeln som förut suttit i en trång bur, var nu fri. Fick flyga fritt, fick älska. Blev älskad?

Jag flyttade mina händer till Joakims rygg och slöt mina svaga armar om hans starka kropp, använde all den styrka jag hade till att trycka mig närmare honom. Jag flyttade mitt ben högre upp på hans höft för att skapa mer utrymme för Joakim att komma närmare mig. Hans hand pressades hårt mot min rumpa i ett ytterligare försök att få oss närmare varandra? men våra kläder var i vägen.

Jag drog upp Joakim tröja över hans skuldror, han sträckte armarna uppåt och jag drog av hans tröja helt. Jag smekte ned för hans händer, ned för hans lena hud på undersidan av hans armar. Han slöt sina ögon och jag kände hur hans kropp skälvde till av en rysning.

Jag la armarna om hans rygg igen och kände vår nakna och svettfuktiga hud förenas.

Joakim tog mitt ansikte mellan sina varma händer och gav mig en djup kyss med tungan hett smekandes min. Våra läppar skiljdes åt igen, vi låg med ansiktena nära varandra och såg in i varandras upphetsat blänkande ögon. Han smekte lent sin tumme över min fuktiga underläpp och jag strök min hand från hans axel ned längst hans arm hela vägen till hans hand på min kind. Jag flätade mina fingrar mellan hans och lät mina läppar leka ner längst hans hand och handled.

Han tog i sin tur min hand, och gjorde samma sak som mig, som i en slags spegellek. Han log och särade sina läppar för att sträcka ut sin tunga och smaka på min tunna hud på handledens undersida. Jag kände en kittlande pirrning och flämtade till ?Åhh??. Det han gjorde var skönt, väldigt skönt.. Jag avbröt vår lilla lek och kände istället hur han fortsatte att smeka sin tunga mot min hud.

?Ytterligare en känslig plats?? viskade han.

?Mm?? mumlade jag och blundade.

?Jag ska komma ihåg den?? log han och gav mig en fjäderlätt beröring genom att mjukt stryka sina fingertoppar från mina, ned längst fingrarna, handen och handleden.

Min hals, insidan av mina lår, och undersidan av min hand och handled var min kropps mest känsliga områden. Förutom mitt kön? beröring just där satte mig helt ur spel och fick min ovana kropp att reagera övervälvande starkt, och jag kunde knappt förstå hur all upphetsning kunde få plats i min kropp varige gång det skedde, jag kunde knappt förstå att jag kunde hålla ihop utan att brista och spricka sönder?

Joakim kände min kropp utantill vid det här laget, han visste precis vad jag tyckte var mest skönt, visste precis vilken beröring jag ville ha.. jag ville kunna tillfredställa hans kropp på det sättet också, men jag visste inte var jag skulle söka? kanske skulle jag lära mig allt eftersom, upptäcka mer och mer? Jag påminde mig själv om att jag faktiskt bara gjort det här två gånger förut i hela mitt liv. Kanske var min blyghet naturlig, men jag ville ändå kunna få honom att njuta och svara på det han gjorde? Men en sak visste jag ju, och det var hur känsligt hans bröst var, hans bröstvårtor.

Att smeka min hand över hans bröst samtidigt som han kysste min hals, slicka min tunga över hans bröstvårtor samtidigt som hans händer smekta mina lår, att känna hans mjuka andetag och höra hans dova stön, blandas med mina andetag och flämtningar, det var vad som var nästan underbarast av allt.

Joakim vände mig plötsligt till rygg. Han kysste ned för mitt bröst samtidigt som han mjukt strök sina händer över det. Hans läppar slöts om en av mina styva bröstvårtor och han smekte sin ena hand över min mage, nära linningen till mina byxor, och lade sin andra hand om det bröst han kysste. Hans fingertoppar masserade varsamt, mjukt. Jag stönade och vred min kropp av njutning och lade mig på ett sätt som för att försöka inbjuda honom till mer. Jag böjde bak min nacke och spände min kropp i en liten båge, stödde mitt ena ben i madrassen och kände hans ena hand smeka hela vägen ned för min mage och ned till mitt skrev.

Jag andades häftigt ut och gnydde svagt när hans hand smekte mitt kön utanpå mina jeans.

Det spände där innanför. Jag ville ut.

Jag såg på honom genom halvslutna ögon och flämtandes särade läppar. Det kändes som att mitt inre darrade? Han såg tillbaka på mig. Hans ögon såg nästan svarta ut, fyllda av upphetsning och åtrå? blicken som mötte mig var sensuell och lockande, på ett sätt som fick det att nästan värka i mig av längtan och begär. Längtan efter att få känna hans nakna kropp, längtan efter att få känna hans kön? inuti mig.

Ett leende intog hans ansikte.

?Jag tror jag brister snart?? mumlade han och lät våra läppar hastigt röra vid varann.

?Jag också? Det känns som att.. som att jag skulle spricka sönder. Men? ändå på ett skönt sätt. Allt samtidigt??

Han strök ett finger över min haka.

?Hur ska jag hindra dig från att gå sönder, Tim?? viskade han med sitt ansikte nära mitt, så nära att jag kunde känna hans lätta, flämtande andetag mot mitt ansikte. Jag såg in i hans ögon en stund och viskade till sist:

?Jag.. du kan? Jag tror du vet..? han log som svar och jag kände hans hand röra sig nere vid mina ben, kände hans fingertoppar mot min kuk? ?Aaah?? stönade jag och slöt ögonen.

Hans händer letade sig in under linningen till mina byxor och retades lite med min hud. Men han kunde hålla sina fingrar borta lika lite som jag ville att han skulle det. Hans öppna hand trängde sig ned innanför mina jeans som börjat bli allt mer trånga av min svullna kuk som fyllde dem. Hans hand låg pressad mellan mina jeans och mitt stånd, den följde perfekt mitt köns former, smekte längre ned och slöts runt min pung.

?Mmmh? ahh, mer?? gnydde jag. Han log.

?Jag trodde nog jag visste vad du ville?? viskade han med läpparna mot min örsnibb.

Han kramade försiktigt sin hand om mitt kön, men trängseln i mina jeans hindrade honom från vad han ville göra, från det jag ville att han skulle göra.

Smidigt knäppte han upp mina jeans och drog ned dem en bit för mina höfter. Jag kände hur mitt kön pulserade, darrade lite? längtade, längtade? krävde.

Han fortsatte med att dra ned mina kalsonger, och min kropp som tyckte att det gick alldeles för långsamt, manade mina händer att skynda på det och dra av mina underkläder så att min kuk äntligen skulle få bli berörd.

Men, innerst inne var jag fortfarande samma nervösa Tim, som alltid? Jag började redan nu oroa mig smått för att jag inte skulle kunna slappna av när han skulle in i mig, tänk om jag inte kunde göra det igen? Tänk om,