Hon hörs sina egna andetag högt över ljudet av de stora kängorna som snabbt slår i den leriga gången. Hon tänker knappt, utan paniken har sin egen vilja när hon springer genom skogen som enbart lyses upp av månen. Hon hör bilar på långt avstånd och springer mot ljudet. Flera gånger är hon på väg att ramla,
men gång på gång hinner hon parera och slår sig mot träden. Hon tänker
inte ens på såren över kinderna och händerna som börjar bli uppskrapade.
Tidsuppfattningen har försvunnit och ljudet från bilarna
kommer närmare. Plötsligt känner hon hur något piskar henne mot
smalbenen och hon faller hjälplöst framåt. Innan hon själv har hunnit förstå att hon hör snabba fotsteg bakom henne så är hon uppe igen på fötterna och stapplar sig fram mellan träden. Framför henne ser hon bilarna som svissar förbi och hon känner igen sig. Hon är nästan hemma.
Under tunneln vid Söra och upp på grusgången där hon varje dag, under tio års tid har promenerat till skolan. Hon
springer förbi backen som hon tar varje gång hon ska till Sofie, och
dem glesa tändsticksaskarna till villor på höger sida. Framför henne ser
hon bommen där hon efter, ska svänga vänster för att komma till hennes
port. Hon fumlar med händerna i jackfickan medan hon drar i porten för att få upp den. Paniken sprider sig i kroppen när hon plötsligt känner en hand över hennes mun och en kropp som trycker sig mot henne.
Huvudvärken är enorm och hon bländas av en smal ljusstrimma som är direkt riktad mot henne. Hon försöker resa på sig när hon inser att något hennes händer och fötter är fastbundna. Det svider över kinderna. Hennes knapp på hennes nyköpta svarta jeans är bortriven och hon tittar ner på den röda kontrasen på trosorna. Hennes svarta linne är uppdraget strax över naveln och hon
ryser till så det drar i hela kroppen. Hon kränger sig över den svarta
bänken men lyckas bara svanka lätt.
I rummet där lägger hon märke till de moderna tavlorna, mest abstrakt. En beige soffa i tyg och en
tillhörande fotpall som är fastborrad i golvet. Golvet är i mörk valnöt,
tapeterna går i en grå nyans med svaga mönster. Ett gammalt vitrinskåp
lyckas hon se när hon försöker vrida huvudet bakåt. Hon antar att dörren
är bakom henne eftersom hon inte lyckas se den.
Tankarna rör sig i ett par sekunder innan paniken slår till och hon börjar dra och
slita i repen medan hon börjar skrika högt. Efter enbart tio sekunder av
skrikande så hör hon dörren öppnas och hela kroppen blir stel. Hon
fortsätter försöka skrika men får inte fram ett ljud vid tidpunkten. Hon
vrider huvudet bakåt så långt hon kan och ser en mörk gestalt av en vit
man med kort, mörkt hår och svart kostym. Hon känner ett lugn hon har
aldrig har känt förut medan han frågar med en lugn, stabil och
självsaker ton, vad hon heter. Hon funderar på att ljuga men slinter ut
sig sitt riktiga namn tyst, "Jag heter Josefine". Hon lägger märke till
groparna i kinderna och det tilldragande ögonen med väldragna
ögonenbrynen på honom när han lägger sin kalla hand på henne mage och
drar sakta upp med tre fingrar så hennes linne åker högre upp. Hon ryser
ännu mer och trycker snabbt ut luften. Hon hinner tänka att det nästan
lät som hon stönade.
"Du är ärlig. Jag gillar det", svarade
mannen medan hans blick stirrande in i hennes och hon hade svårt att
fästa blicken tillbaka. Hon blir tvungen att sluta ögonen hårt innan hon
öppnar dem igen. Mannen har nu börjat gå sin väg mot vitrinskåpet men
kommer snabbt tillbaka. Han lägger ifrån sig någonting under henne medan
han lägger två fingrar på hennes mun och ber henne att vara tyst.
Trots
att hon egentligen bara vill skrika så är hon helt stum av mötet. Vem
är han? Vad vill han? Vad gör han med mig? Frågorna dyker upp i huvudet
på henne när han tar tag i hennes svarta jeans och drar ner dem med ett
kraftigt ryck till knäväcken. Hon ligger nu fastbunden framför en helt
okänd man med byxorna neddragna iförd ett par röda spetstrosor och hon
skriker inte ens.