En ensam svettdroppe rinner längs pannan och vandrar längs näsan och möter läpparna. Dess salta smak plockas upp av tungan och blicken vandrar neråt. Pulsen stiger rörelserna blir mer osammanhängande, rytmen kommer av sig och smärtan börjar göra sig påmind. Ilska, frustration och ångest börjar dyka upp i tankarna. Varför? Inte nu! Fan! Hatet man känner mot sig själv är starkt. Känsla av ofullkomlighet, misslyckande och förakt. Viljan finns men kroppen är bruten. Smärtor i knän, armar, händer och lungor, inget är längre helt. Varför är jag här, är det inte lika bra att sluta ta plats i en värld där någon annan skulle vara så mycket bättre i mitt ställe.