Allegori System

A
L
L
E
G
O
R
I

S
Y
S
T
E
M
Allegori System
ISBN
P ublished by XXIII Count de LaFressange
Malmö Sweden, 2015 (Ed.1 2013)
978-91-88127-06-8
En mörk välbyggd siluett närmar sig den stora flyttanken eskorterad av en ung dam i uniform. De
båda känner varandra sedan tidigare då mannen är en regelbunden kund sedan många år tillbaka, han
besöker etableringen flera gånger per vecka. Under tiden hon förbereder honom när han sätter sig
ner vid tankens kant överhörs deras mörka figurer samtala: Är det inte dags att utforska nya marker
min herre? Förvisso är våra maskiner ett ypperligt verktyg för egenterapeutiskt syfte men ni går
miste om de nya upplevelserna som sänds från våra kolonier. Mannen svarar inte utan ler bara
vänligt tillbaka mot henne. Nåväl, säger hon, var och en gör som den anser bäst för sig själv,
förberedningsprocessen är avklarad, ni är redo för en session. Hon tittar på hans rödfärgade kropp
då han sjunker ner i den klarröda vätskan och stänger sedan igen locket. Mannen färdas tillbaka i
tiden till då han var barn för att försöka förstå vart allting gick fel. Han var ett lyckligt barn med
många vänner och gjorde bra ifrån sig utifrån de krav som ställdes på honom men allting brast
under hans tonår då han progressivt blev mindre social och stillasittande för att slutligen helt
försumma umgängen och tidsandan. Det var oftast samma teman som återkom under hans
sessioner, utöver det som beskrivits repeterades tiden strax före och efter den stora olyckan vilken
enligt honom själv 50 år senare haft ödesdigra konsekvenser. Det är snöstorm på motorvägen och
han är påväg hem från en lång resa genom många länder, han var utmärglad och trött och ville
tillbaka hem, ett hem han tvingats fly från några månader tidigare som ett resultat av en rad dåliga
beslut och omvärldshändelser. Bilen hade inte rustats för vinterväglag och hade flera gånger under
den några timmar långa resan isplanat. Hastigheten var bra ställt bredvid andra trafikanter, i den här
takten skulle han kunna vara hemma tidigt på natten. Han ignorerade de upprepade isplaningarna
och flöt bort i tankar och minnen från den långa resan genom Europa. Under en lång vänstersväng
förlorar mannen kontrollen över fordonet och det kränger i sidled mot mötande trafik som avskiljes
med en tjock betongmur. Han släpper gasen och håller spänt i ratten och sätter ut sina ben mot
sidorna för att på så vis förmå kila fast sig något innan bilen kraftigt väjer till höger efter att ha
glidit ett hundratal meter. Från att ha uppfattat hastigheten som drömlik och svävandes på moln
inser han plötsligt hur snabbt han kört när bilen äntrar det stora V formade diket och underlagets
ljudlöshet bryts mot kvistar och grässtrån som slår mot bilens undersida. På ett ögonblick åker den
ner i diket och skjuter tillbaka upp i luften som en katapult och snurrar ett helt varv under total
tystnad för att sedan slå ner hårt i det snötäckta landskapet och rolla. Mannen upplever tumultet som
om han befann sig i en tvättmaskin men han verkar inte ha tagit någon skada av den initiala smällen
och håller kvar sina händer på ratten och ben ut mot sidorna trots de starka centrifugalkrafterna.
Huvudet är spänt och han hör hur rutor krossas och metall böjs sedan känner han ett stum stöt mot
sin rygg och tappar tillfälligt andan medans bilen snurrar några varv till och landar upprätt innan
färden når sitt slut. Mannen sitter kvar med händerna på ratten i några sekunder innan han kryper ut
genom passagerarrutan som är sönderslagen efter att ha misslyckats med att öppna förardörren. Han
står på det snötäckta fältet i ett stilla mörker och ser bilarna passera förbi honom som om han
kastats ut från livets proverbiala motorväg och försatts på avbytarbänken, en föredetting.
Ett tillfälligt fel i censuren låter honom ta del av realtidsinformation från en av de nyaste kolonierna
i system 24 som visar teknologi från ett topphemligt forskarlabb i vilket de utvecklat en permanent
lösning på åldrande sedan 20 år tillbaka och att de lagar man fortfarande har på jorden är förlegade
och falska. Han informerar om det han sett till VR-personalen och de svarar att hubben utsatts för
ett externt hacking försök och råder honom att inte tänka mer på saken då det är under kontroll nu.
För att distrahera honom påpekar de att hans injektionsuppdatering är inom kort och bokar in en ny
tid några dagar senare på ett separat sjukhus. På vägen hem besöker han sin vän på ett underground
center som erbjuder kontroversiell eller rent av förbjuden VR. Han möts av en exalterad skepnad
som är i livlig konversation med andra inom undergoundscenen men avslutar samtalet när han ser
sin vän. Han berättar om en ny händelse som inträffat tidigare under dagen och till följd av denna
händelse har underground hubbarna fått ta del av flera nya vad man tror är realtids läckor från andra
solsystem. Enligt VR-personalen handlar det om ett hacking försök utifrån, men med ursprung från
jorden. Vännen ler och pekar på VR-tanken och säger kort; Rons, du måste uppleva det själv. Rons
svarar att han är inbokad till injektionsförnyelse varpå handläggarna kan se spårämnen vid tester av
den alternativkoppling som krävs för att ta del av undergoundmaterial. Vännen svarar att genom en
ny substans är halveringstiden tillräckligt kort för att försvinna ur systemet på mindre än 24 timmar
efter användning, samtidigt öppnar han en låda vid sitt kontorsbord och slänger upp en liten zippåse
med röd plasma. Rons tvekar och vänder sig om, säger kanske nästa gång men möts i
dörröppningen av en anställd som assisterar med det sedvanliga beredningsarbetet före en
underground tripp. Hon rör sig mot Rons och sträcker sina armar runt honom och drar sina fingrar
genom hans hår och säger; följ med mig. Vännen ler i bakgrunden medans den anställde leder Rons
i handen och påbörjar samtal med andra kunder. Ensam i omklädningsrummet klär han av sig och
duschar i en speciell ljusröd konduktiv lösning vilken temporärt stelnar över hela kroppen liknande
en latexdräkt. Kvinnan, som är av asiatiskt ursprung, knackar på dörren och frågar om han är redo
och han följer henne till en av VR-tankarna samtidigt som han tittar på andra som redan är
inkopplade i salen, några rör sig livligt. Hon sträcker och böjer sig för att öppna locket på tanken
och reser sig sedan upp och vänder sig om stirrande på Rons mellandelar och tittar sedan in i hans
ögon med ett busigt leende. Hon säger åt honom att sätta sig vid kanten och öppna munnen och
stryker därefter med ett finger en del av den röda plasman på hans tunga där den sprider sig för att
täcka insidan av kroppen. Likadant gör hon på hans öron, näsa och speciellet känsliga zoner på
kroppen och slutligen en droppe i varje öga. Efteråt tar hon ett fast tag om hans hals och tittar på sin
specialklocka och säger: batch nummer 15:34/T/2615/VRs24 redo för start varpå hon puttar honom
ner i tanken så att han omhöljs av vätska och stänger locket medans verkligheten runt omkring
flyter ihop i en grumlig grå massa. Rons vaknar upp i en säng med tunna vita lakan till ljudet av en
droppande vask och en panoramavy som uppenbart inte är jordlig. Han ställer sig vid fönstret med
ena handen för att skyla det skarpa ljuset och tittar ut medans pianospelande hörs från
nedanvåningen och rör sig dit genom huset. Han stannar vid köket och plockar upp en frukt och
försöker spänna den droppande kranen som är låst när han ser en ung flicka i förpuberteten sitta vid
en stor svart flygel. Hennes pärlformade svett rinner längs med den nakna ryggen täckt av en
genomskinlig vit blus ner på de tunna vita trosorna som vid resåren mörknat lite på grund av
vätskan. Den spänstiga baken masserar pianostolen rytmiskt allteftersom de bara fötterna med brun
ovansida och vit sula pressar ner pianopedalerna. Hälsenan spänns vid varje kontakt med pedalen
och tårna tvingas isär av stålets kalla yta vilket får hennes rygghår att resa sig samtidigt som hon
biter sig lätt i underläppen och stänger ögonen. Rons stirrar hypnotiserad på det som utspelar sig
framför hans ögon men vaknar till av ett skarpt väsen och rör sig från köket. Flickan slutar spela,
vänder sig om och säger med en mild nyfiken röst; vad gör du här? Han tittar förvånat tillbaka på
flickan vars röda lockiga långa hår täcker en del av ansiktet när hon tittar upp på honom men vars
glittrande tjockhet inte förmår dölja delar av hennes ljusbruna fräkniga sammetshud och stora gröna
lystrande ögon med penetrerande blick. Hennes läppar är särade och en del av framtänderna är
synliga, hon fortsätter: Jag behöver en dirigent som kan assistera min nya symfoni, vi har fastnat på
upptakten. Hon gränslar pianopallen och sträcker sina smala armar över huvudet samtidigt som hon
svankar med ryggen och lyfter på baken för att sätta en fot under rumpan och mjuka upp lemmarna.
I avslappnad matthet sjunker flickebarnet sedan ner på foten som lätt tvingar isär baken samtidigt
som hon sänker sin vänstra hand och låter fingrarna glida över den nakna tonade midjan upp mot
den korta vita blusen som ej förmår dölja den unga damens erigerade rosa bröstvårtor vilka för sin
omgivning trotsigt stoltserar sin reproduktiva mognad. Hon andas in häftigt allteftersom den vita
fotsulan tränger sig in mot sitt mål i en motstridig kamp mellan båda skinkhalvorna som spastiskt
försöker mota bort inkräktaren genom korta ryck och spänningar strålandes ut från baken och
tvingar det andra benets lårmuskulatur hälsena och ankel omgiven av en tunn gyllene länk till
ofrivilliga muskelkontraktioner. Han observerar små röda fotsteg som ser ut att komma ifrån ett
mindre djur röra sig snabbt över golvet fram mot flickan och upp på hennes frigjorda ben varpå hon
vaknar upp ur sin självorsakade dvala och utbrister: kom hit, jag vill visa dig något. Hon vänder sig
återigen med hela kroppen mot pianot och Rons närmar sig samtidigt som han ser hur fotspåren på
golvet försvinner allteftersom avståndet mellan han själv och flickan minskar. Vid en halvmeters
avstånd slår doften av hennes fruktbara ungdomlighet mot honom som vårens första blomning med
sötmans nektar ännu oantastad av nyuppvaknade bin ur vinterns dvala inblandat med pianots
spritiga nylackade korpsvarta yta och trästolens rustika och riviga läderöverdrag. Han sätter sig på
knä med armbågarna på den yta av pianostolen som beretts honom av flickan med sin högra hand
mot hennes nakna lår och under tiden hon påbörjar spelandet fascineras han över kontrasten mellan
sin grova vaskulära hand mot hennes sammetslena ljusbruna hud som bryts av de vita tunna
tygtrosorna under vilka en ljusare nyans blottlagts. Hon spelar det första stycket som tidigare men
stannar vid crescendot och vänder sitt ansikte mot Rons och lägger sin vänstra hand på hans arm
och säger: frigör dig själv, varpå hon greppar hans armled hårt med smala fingrar som når knappt
halvvägs runtom hans lem. Han ser hur hennes handledssenor försöker behärska det nya objektet
och hur dem när han lätt korrigerar sin arm ifrån henne desperat spänner och slappnar av för att
återerövra den inbillade kontrollen. Flickan yppar som ett resultat av motståndet små stön av
missnöje samtidigt som hon nu med båda händer och ett ben försöker förmå tygla sin fångst. Han
börjar tröttna på den barnsliga situationen och säger att han inte är här för att brottas med småglin
utan har kommit för viktigare ärenden och tittar ut över panoramavyn i sökandet efter tecken på vart
han ska röra sig, vad det är han söker, samtidigt som han reser sig upp. Den rödhåriga flickan
skriker till och tynger ner och grenslar hans arm med hela sin vikt och säger att han måste hjälpa
henne till upptakten för att ta del av anomalin som utspelat sig på hans planet. Rons tittar hastigt på
flickan med vakna ögon och säger: vad vet du om anomalin, flicka? Berätta vad som skett! Hon
lyckas äntligen få kontroll över hans lem, ler triumfartat och säger uppstudsigt: jag berättar
ingenting förräns du hjälper mig. Rons ansiktsuttryck antar en frågande form men svarar: låt gå,
visa mig vad det är du vill, varpå hans spända arm slappnar av och han faller ner på knä bakom
henne. Flickan placerar bestämt hans arm mellan sina ben och säger åt honom att hålla fast
fingrarna på pianostolens långsidekant. Han ser hur hennes lätta stuss utforskar armen och
musklerna försöker balansera på den obekanta ytan medans hon återigen påbörjar spelandet.
Rumpan rör sig rytmiskt i en cirkulerande rörelse och han känner hur flickans lårsenor påbörjar
sammandragningar i takt med att crescendot närmar sig. Hon tar händerna från pianot som fortsätter
att spela och spottar på dem för att förmå bända upp sin älskares fingrar som av det rytmiska
stötandet tvingats hålla hårt runt pianostolen och masserar lugnt hans pekfinger och långfinger fram
och tillbaka. Pianot ökar takten och han inser att flickan strax kommer att lyckas med bedriften att
nå ett klimax genom att rida på hans arm varpå hennes stjärt och ryggmuskler helt plötsligt stelnar
och lårmusklerna reser sig. Flickan öppnar sina stora gröna ögon och andas in i korta andetag med
öppen mun som om hon vore helt överraskad och pressar hans benvita fingrar frigjorda från blod
under tiden hon går upp i brygga. För ett ögonblick är det som att tiden står still och flickan sitter
som en spänd fjäder, sedan börjar det; bakens muskler slappnar av och spänns åter i kort rytmik,
lårsenorna skakar febrilt och lever sitt eget liv i en melodi som sammankopplar undersidan av
knävecken i oregelbundna ryck, upp och ner, upp och ner, och för varje konvulsering spelar hennes
dova ljusa röst som änglakören i symfonin. Pianotakten ebbar ut och precis när det verkar som att
föreställningen är slut lyckas hon yppa: stoppa ditt finger i min mun, vilket Rons som storögt och
upphetsat observerat flickans varje muskelspel, läten, masserande och dofter lyder och för in sin
tumme mellan hennes röda väsande läppar som hon frenetiskt börjar suga mjukt och röra sin tunga i
cirkulerande rörelser på ett sådant vis att han måste behärska sig för att inte med kraft övermanna
flickebarnet. Händelsen får hennes muskler att ånya spännas och slappna av och hennes rygg och
lårfjun ställer sig som ett resultat av munnens sugljud på givakt och omdirigerar svettkanalen
pärlandes längs ryggskåran ner på sidan av midjan vilket gör att hon instinktivt rycker till och
överför vätskan med fingrarna till den främmande handen som våldgästar hennes oskuldsfulla
anlete. Efter att klimax nummer två ebbat ut spottar hon ut hans tumme ur munnen och vänder sig
halvt om och säger: nu är det din tur! Samtidigt som hon ler stort och ogenerat tittar på Rons till
fullo utvecklade erektion. I samma ögonblick hörs en omfattande smäll och de tittar ut genom
panoramavyn och upp i skyn för att bevittna vad som ser ut som en meteoritstorm av röd plasma.
Flickan skriker hastigt till och springer iväg från pianot och uppför trappan till andra våningen
medans Rons vänder blicken till insidan av huset som även det i snabb takt fylls med röd plasma.
Han öppnar altandörren med de vita gardinerna och springer ut till räcket för att rädda sig själv.
Räckets konsistens ändras från trä till plasma och han tappar taget och faller ner mot markytan som
även den är täckt med röd plasma och likt en lavaström förgör allt i sin väg.
Några sekunders mörker följer med mumlande människoröster och tillbakablickar. Telefonen ringer
och han vaknar upp i säng. När sinnet klarnat skyndar han sig för att titta ut genom fönstret och runt
om i lägenheten för att försäkra sig om att det som tidigare inträffat var en del av VR-scenariot,
såsom han brukar göra. Han lyfter luren och svarar varpå kompisen från hubben frågar varför han
hade så bråttom därifrån för 2 dagar sedan, Rons säger: Vad pratar du om? och minns att han har ett
möte inbokat med sin handläggare i syfte att förnya injektion. Kompisen frågar vidare vad han
tyckte om anomalin men Rons svarar att han berättar sen och klär sig sedan snabbt och hafsigt. På
väg till det statliga sjukuset ser han flickans ansikte vid ett tillfälle panorera över staden som ett
uråldrigt minne i en vaken dröm. Vid anländan anmäler han sig i receptionen och ser hur desperata
människor som blivit nekade förnyad föryngrelseinjektion tumultartat förs bort av säkerhetsvakter
och leds därefter in i ett annat rum varvid dörren stängs bakom honom. Rummet är en korridor som
leder till andra salar och han utforskar platserna i förbipasserande på väg till sin handläggare som
han träffat flera gånger förut. Hon samtalar via interlink med arbetskollegor och när hon ser honom
räcker hon upp ett pekfinger och han slår sig ned i väntan utanför hennes dörr och kliar sig nervöst
på armen. Efter några minuter visar sig handläggaren och ber honom stiga in på kontoret för att
påbörja intervjun och bakgrundskontrollen. Rons har ett fläckfritt register men det är endast tack
vare hans kompis som sett till att förse honom med produkter som alltid ligger steget före
myndigheternas teknologi. Handläggaren överräcker ett elektroniskt papper till honom efter den
korta intervjun som han hastigt tittar igenom medans hon förbereder en apparat liknande tidigare
årtiondens synundersökningsmaskiner för att avläsa minnen och övriga sinnesintryck. Hon ber
honom lägga sin hand mot en platta tillhörandes maskinen för att scanna patientens blod, dels för att
säkerställa att inga sjukdomar är i färd med att utvecklas och dels för att finna spårämnen från
olagliga substanser. Efter att testerna är utförda analyseras dom i realtid av medarbetare som
grönljusar ett förnyat levnadsår och under tiden handläggaren knappar in information avslöjas att
Rons är över 70 år gammal men har ett utseende och hälsotillstånd som någon i sena 20 års åldern.
Handläggaren ger honom ett UV kvitto på ovansidan av hans hand och hälsar honom välkommen
nästa år. På väg till injektionsrummet tittar han igenom listan beskrivandes villkoren för förnyad
injektion och reflekterar över nästan alla punkter som brutits mot vid ett eller annat tillfälle, dock
endast i VR. Han flinar och knycklar ihop pappret och kastar det i soptunnan. När han väntar på
hissen som ska ta honom till injektionsplan hör han en livlig diskussion utspela sig några våningar
upp inifrån trappuppgången och öppnar sakta dörren för att bättre kunna höra vad som sägs, en
okänd röst viskar: är du säker på att alla inblandade har tagits hand om? förstår ni konsekvenserna
och innebörden om något sådant här läcker ut? En annan röst svarar: Allting har tagits hand om, det
viktigaste är att vi blickar framåt nu och lägger händelsen bakom oss så snabbt som möjligt. Ett ljud
plingar till och Rons förstår att hissen anlänt samtidigt som han sakta stänger dörren och rör sig
tillbaka. Sjukhuset består av flera delar och är ett centralnav för den norra hemisfärens utfärdande
av levnadsår till alla samhällsgrupper. På bottenplanet och några våningar upp hanteras de lägre
klasserna, högst upp, överklassen. Rons befinner sig just nu på plan 1 och scannas av en maskin
som avgör att plan 4 är den nuvarande patientens destination. Han stiger ur hissen och möts av
sköterskan som visar honom till injektionsrummet och där dubbelkontrollerar kvittot med en
laserbricka och förbereder sedan patienten på sedvanligt vis inför en injektion med kanyl och
plockar fram vad som ser ut som en biologisk larv och Rons frågar förvånat vad detta nya påfund
föreställer? Sköterskan svarar att larven är ett resultat av flera års utveckling tillsammans med
militären för att åtgärda de brister som tidigare förekommit inom vr sektionen såsom att individer
genom olika metoder lyckats undslippa detektion vid nyutdelning av... Rons avbryter henne
stirrandes på den slemmiga larven som rör sig spastiskt i sköterskans vita handskar: Hur fungerar
denna detektion om man får fråga? Sköterskan svarar att larven placeras på huvudets baksida runt
occipitalloben och därefter analyserar den senaste månadens aktiviteter inom VR och verkligheten.
Enligt Rons kompis försvinner den nya plasman från systemet efter 24 timmar och det var minst 48
timmar sedan han besökte sin vän och upplevde den minst sagt speciella händelsen, vilken, eftersom
den involverade sexuellt umgänge med en minderårig gör honom till föremål för injektionsförbud.
Böj ditt huvud framåt säger sköterskan och Rons inser att situationen är låst och att andra han känt
sedan tidigare fått stora problem när de motsatt sig injektionsvåningens instruktioner, faktum är att
de flesta som han vet gjort motstånd ej längre är i livet varpå han erinrar hur diverse sjukdomar vid
ålderns höst långsamt brutit ner dem. Sköterskan placerar larven på hans bakhuvud där den utbrister
ett gurglande ljud och beter sig märkvärdigt som om den liksom den rödhåriga flickan försöker hitta
den mest bekväma platsen att utföra sitt arbete. Rummet stängs och taklamporna slås av, Rons
känner hur larven kontrollerar hans nackmuskler och tvingar honom upprätt så att han stirrar in i en
vit vägg. Först ser det ut som minnesblixtar på väggen, liknandes en tv station vars sändning inte är
optimerad, larven gurglar och justerar sin tjocka kropp som om patientens huvud vore en
radioantenn. Bilden klarnar efter hand och sjuksköterskan kopplar in två oberoende medarbetare
som observatörer. Det första som avspeglas på väggen är hur Rons står och tittar ut genom ett
fönster på en annan planet med pianomusik i bakgrunden och dova stön från vad som tycks vara en
alltför ungdomlig röst... Han tittar snabbt på sjuksköterskan och hennes kollegor på de hovrande
bildskärmarna som tills för ett ögonblick sedan fört rutinanteckningar men vars uttryck sakta
förvrids i grymma leenden och Rons tar upp sin högerhand mot bakhuvudet och pressar hastigt
isönder larven som gör ett hiskeligt skrik samtidigt som sjuksköterskans anlete och stora delar av
det lilla injektionsrummet fylls med slemrester och lemmar av före detta militärutvecklad larv. Han
sträcker sig med sin fria hand mot operationsbordet för att greppa injektionskanylen och
sköterskans passerkort och rör sig sedan mot den stängda dörren. Hennes kollegor slår larm och han
flyr ut genom korridoren mot hissen i ett försök att nå bottenplanet men inser att väktarpersonalen
kommer att ha hunnit mobilisera sig före han nått sitt mål och ändrar således riktning och tar fart
mot trapporna. Röster hörs från bottenvåningarna och han ser att det är väktare med
bedövningsvapen som rör sig uppåt i hans riktning och med långa raska steg kliver han uppför
trapporna med injektionskanylen och kortet i ena handen till plan 14, det högsta planet i den första
byggnaden, där han slänger upp trappdörren och möts av en avdelning som är till för de övre
samhällsgrupperna. Det finns ingen tid att förlora, Rons är medveten om att det på dessa plan måste
finnas ett dimensionsparaply vilket för närvarande är hans enda väg ut. Han tittar genom fönster till
flera olika rum vari nya patienter injiceras med sin första tusenårs dos innan han hittar ett rum med
ett paraply upphängt på väggen sidan om operationsbordet. Han hör hur hissarna anländer till
våningen och slår sönder rutan till rummet och öppnar dörren och utan att tänka på människorna i
lokalen sträcker han sig efter paraplyet, hissarna är nu vidöppna och väktare forsar ut i korridoren.
Rons har sett dimensionsparaplyn förut men aldrig själv vid något tillfället tidigare hanterat dem,
hans händer är indränkta med blod, glas och larv DNA vilket gör att han fumlar med
uppfällningsmekanismen. Sköterskan springer ut från rummet innan han hinner stoppa henne och
hon skriker på väktarna för att avslöja förövarens position. Han vänder återigen blicken ned mot
paraplyet i ett försök att trigga dimensionsmekanismen men tappar istället det på det glaskrossade
golvet. Uppgivet flåsande och med besinningslös blick hör han bland sirener och oväsen en röst från
injektionsbordet säga: behöver du hjälp att få upp den? Rons tittar sakta upp och för bort håret från
ögonen varpå han ser ett par ljusbruna fötter, den ena med en gyllene länk, dingla vid bordets ena
ände samtidigt som tårna sträcker på sig. Han tittar på källan till den dova rösten och ser en flicka i
yngre tonåren med rött lockigt hår, fräknar och stora gröna ögon sittande i sjukhusdräkt med
armbågarna som stöd och ett stort leende, det är en kopia av flickan han mött i VR hubben några
dagar tidigare. Han hinner inte svara innan han känner det kalla stålet från ett bedövningsvapen som
laddar upp mot hans bakhuvud och en ny röst som säger till dem: stå stilla, var inte orolig flicka du
är säker nu, samt pratar in i kommunikationsradion: målet är neutraliserat, inväntar övrig styrka.
Rons stirrar på flickan som satt sig upp och börjat grimasera tysta ord med munnen samtidigt som
hon gör handrörelser vilket hon slutar med när väktaren tittar på henne och himlar oskyldigt med
ögonen. Hon inser att han inte förstår vad hon menar och reser sig istället och går fram och tar upp
paraplyet varpå väktaren säger åt henne att hålla sig på avstånd för sin egen säkerhet vilket hon
ignorerar. Hon fäller med lätthet upp paraplyet samtidigt som resten av väktarstyrkan anländer och
säger åt Rons att ställa sig bakom henne. Han slår bort väktarens vapen som hinner avfyra ett
bedövningsskott i hans bakhuvud och det ekar i hela rummet men lyckas innan kraften försvinner
kasta sig bakom flickan som skyddas av dimensionsparaplyet. Paraplyet laddar upp och lyser som
en partikelaccelerator innan han förlorar medvetandet och allting blir svart.
Han vaknar med lindrig huvudvärk och tar sig för nacken, bredvid honom ligger
dimensionsparaplyet och han undersöker det men förstår fortfarande inte hur det fungerar och blir
avbruten av oväsen från ett annat rum. Pulsen stiger och han reser sig snabbt från sängen och
greppar paraplyet under tiden han rör sig mot dörren för att sakta öppna den och kika mellan
springan ut i det andra rummet. Den rödhåriga flickan ligger i en VR-tank i mitten av rummet men
det verkar inte som att det är någon annan i lokalen. Han öppnar dörren helt och utforskar området,
paraplyet ställer han åt sidan. Arkitekturen är honom främmande och av okänt material och inga
fönster syns till förutom en stor port längre bort i vad som synes vara gjord av ett väldigt hårt
material. Ett dovt surrande upptar lokalen med ett djup som mullrar igenom bröstkorgen. En
artificiell ventilation tänker han, var befinner jag mig? Han går mot vad som förmodas vara köket
och matmaskinen för att stilla sin begynnande hunger, under tiden beställningen slutförs genom
instruktioner söker han igenom stationens huvuddator i jakt på svar. Flickan har tagit honom till en
koloniutpost långt ifrån jorden. Han försöker lokalisera utpostens exakta position med andra
kolonier för att bedöma situationens allvar. De båda befinner sig i omlopp kring Saturnus på Titan.
Rons börjar andas djupare, han har inte rest mellan länder på många år än mindre haft möjlighet att
besöka kolonier utanför Jorden. Matmaskinen signalerar att måltiden är redo att serveras och under
tiden han äter och läser om dimensionsparaplyn och utomjordliga kolonier hör han att flickan är
färdig med sin tripp. Han vänder sig halvt om och ser hur hon slår upp locket och ogenant reser sig
upp indränkt i röd plasma som rinner ner för hennes smala vältränade kropp. Det konduktiva röda
materialet som appliceras genom fördusch innan en person stiger ner i tanken löses efter några
timmar upp i plasman och neutraliseras, det är än sålänge inte tekniskt möjligt att befinna sig utan
uppehåll i VR. Hon vänder sig mot gästen som nu är färdig med sin måltid och rest sig upp och
säger till honom att bli sittande, balanssinnet är inte fullständigt återhämtat efter nedsövningen med
bedövningsampullen. Hon går fram med sin blöta kropp och ställer sig framför honom, de är i
ögonhöjd med varandra då Rons är sittandes och deras blickar möts och flickan flinar och lägger
sina händer på hans muskulösa lår som endast är delvis täckt med med liten vit handduk. Hon rör
sin hand längre in mot hans skrev samtidigt som hon behåller ögonkontakten, och Rons förstår att
flickan inte endast är nyfiken utan att det är en form av dominanslek men han säger ingenting. Hon
greppar hans skaft samtidigt som hon viskar knappt hörbart som om hon pratade med hans kön.
Lyckan verkar för henne total när hon känner hur det pulserande organet växer sig allt tjockare som
ett resultat av de flinka fingrarnas behandling. När hon bestämmer sig för att även sätta
vänsterhanden i arbete under handduken frågar han hur gammal hon är varpå hon trycker till hans
pungkulor och fortsätter le stort med öppen mun mumlandes parningsläten som mest påminner
Rons om något han hört som barn i naturprogram om fåglar i regnskogen. Hon grenslar hans lår och
fortsätter med en smått ökad intensitet det arbete som påbörjats någon minut tidigare medans
hennes tonade ljusbruna mage och svank i låg takt börjar gnida sig rytmiskt mot njutningsobjektet.
Rons lyfter upp sitt lår på stolsbenet vilket dels tvingar fripassageraren att ställa sig på tå och dels
får effekten att denne utbrister ett djupt stön till följd av den ökade pressen mot hennes hårlösa
slida. Den proverbiala dragkampen är igång; Medans flickans fingrar med vänsterhanden utforskar
alla former och utrymmen som döljer sig under sin älskares handduk genom att klämma, dra,
massera kulor var för sig och i tandem, knipa längs skaftets underdel samtidigt som hon metodiskt
med högerhanden leder honom upp och ner samt med tummen då och då för att bringa maximal
njutning och lätt masserar ollonroten i en cirkulär rörelse svarar han med att sträcka sig fram och
suga på hennes små styva bröstvårtor. Högerhanden greppar flickans lägre ryggmuskel och följer de
rytmiska rörelserna som med jämna mellanrum får ryggen att styvna och slappna av, vänsterhanden
är placerad under hennes lår som vid knäveckssenan rör sig spastiskt då flickan okontrollerat söker
balans på sina tår samtidigt som hennes autonoma nervsystem frikopplar impulserna till följd av den
stimulans hon utsätts för. Flickan når klimax och avbryter tillfälligt massagen och lyfter istället upp
Rons huvud från sina bröst och stönar in i hans öra med ett grepp om hans hår och nacke. För att
intensifiera flickans klimax greppar Rons hennes ena rumphalva som reflexmässigt svarar med att
spänna sig, två av hans fingrar vilar nu mot var och en av hennes båda öppningar och han för med
försiktighet in dem i vardera hål vilket orsakar obegripligt tungtalande från den motsatta öppningen
vilande mot hans öra. Det naturliga motståndet i öppningarna kombinerat med hastiga
sammandragningar gör det meningslöst för honom att försöka penetrera djupare än till halva delen
av första och andra fingerbenet. Efter att hennes klimax ebbat ut lyfter hon upp sitt vänsterben för
att ackommodera de nya obekanta besökarna vilket resulterar i att hon sätter sin fot på stålringen
jämte Rons fot och således tvingar upp sitt knä mot hans skrev varpå hon långsamt börjar vicka på
sitt ben samtidigt som hon lutar sig smått tillbaka för att sjunka ner på de båda fingrarna djupare. De
kysser varandra försiktigt och hon flyttar sitt ben från stolstödet över hans högerben och greppar
hans nackhår som stöd för att placera sig i grensle med benen runt hans vardera höftben. Han
släpper greppet om hennes rumphalva och flickan biter sig lätt i underläppen och gnyr till av
tillfredsställelse vilket även framgår av formen hennes ögonbryn antar; ett något sorgset men
beskedligt undergivet uttryck. Hon öppnar hans handduk och styr sakta det tjocka tubformade
organet mot sin öppning och sjunker ner på den. Rons ögon svartnar allteftersom flickan sjunker
djupare och hon hinner precis bottna innan den stora porten bakom de båda slår upp. Han vaknar till
och reser sig upp med den rödhåriga flickan fastrotad på hans kropp, ett vakuum bildas i lokalen
och lösa saker börjar flyga omkring. Den sammanhållna organismen rör sig mot
dimensionsparaplyet som fallit till golvet och plockar upp det men förmår inte hantera det på ett
funktionellt vis. Flickan uppmanar honom att lugna ner sig eftersom att ingen annan vet var de båda
befinner sig för närvarande. Han vandrar mot sängen och lägger henne ner och de säras åter itu.
Hon flinar och drar täcket över sitt huvud medans Rons knyter ett tygstycke runt höften redo att
möta inkräktaren öga mot öga. Vakuumsuget har avtagit och lösa delar av inredningen slår mot
väggarna, diverse attraljer ligger utspridda på golvet. Han säger: är det någon där? Visa ditt ansikte!
Det dröjer ett tag, ingen svarar. Han öppnar sin mun igen men avbryts innan han hinner säga något
av att ett svart föremål zick zackar in genom porten i en otrolig hastighet. Han försöker sikta och
skydda sig med paraplyet men hinner inte följa med i den höga takten. Slutligen stannar föremålet
vid köksdisken, det faller fjädrar runt hela lokalen och Rons ser att det är en korp som gjort sig
hemmastadd vid matmaskinen. Den öppnar upp skyddsmekanismen för grundingredienser med sin
näbb och kraxar; Skynda er hit med dagens skörd! Vid Saturnus 62 månar, låt oss samlas för en
välförtjänt måltid! Fågeln synar neutralt den främmande mannen uppifrån och ner som om den läser
av hans varenda molekyl, tankar och minnen och vänder sedan åter blicken mot den stora porten.
Rons sänker paraplyet och stirrar nu även han mot den gåtfulla porten. Först igenom skuttar en vit
kanin med en klase fläderbär i ena handen därefter följer ett helt sällskap olika djur: en bönsyrsa
med en larv på sin rygg, ett bi med en ambrosiablomma hängandes från sina ben, en bläckfisk
klättrandes längs med väggen bärandes en säck lagerblad och flera andra varelser som han är bekant
med då samtliga har sitt usprung på samma planet som han själv. Han går mot porten och
säkerställer att alla gäster anlänt varefter han tittar ut och möts av en gigantisk transparent kupol
som sträcker sig till horisonten i varje riktning och åtminstone en mil upp. Detta är Titankolonin i
all sin prakt; flygande farkoster och annan resursutvinning kan ses på avstånd runt vad som
förmodas vara primärstationen. Klimatet är behagligt och ljuset är liknande det som återfinns på
hemplaneten vilket riktas av stora solreflektorer i omlopp runt Titan. Han vänder tillbaka in i
kolonihuset och betraktar skådespelet som framför honom utspelas; en kråka, en bönsyrsa och en
kanin argumenterar i vilken mängd och ordning receptet ska beredas samtidigt som bläckfisken är
uppkopplad mot informationsnätet och en delfin installerat sig och flyter omkring i VR-tanken.
Rons vill inte störa de sysselsatta djuren och rör sig tillbaka in i sovrummet. Han drar ner täcket
från den rödhåriga flickans ansikte som nu somnat och frågar sig tyst, vem är denna varelse? Efter
att ha förflyttat sig till sängkanten och fumlat med dimensionsparaplyet en stund utan resultat ser
han hur den vänstra underarmen ser ut att ha ansamlat en vit saltlagring från armbågen ner till
handflatan och allteftersom han stirrar med djupare fokusering på vad som ser ut att vara rörliga
bilder rör han sig ut genom huvudrummet till medicinsalen några rum brevid sovrummet vari han
aktiverar ett mikroskop och lägger armen inunder. Han säger åt datorn att förstora och ser att en del
av de fragmentariska bilderna visar samma händelse som han såg i VR salen för några dagar sedan.
Datorn detekterar ljudvågor och frågar om användaren vill ta del av tillhörande ljudinspelning varpå
han svarar ja samtidigt som han ber datorn urskilja de olika segmenten så att det blir lättare att
förstå innebörden av meddelandena. Datorn identifierar minst 2 olika typer av krypteringsformat
varav ett är otroligt komplext och av standardutrustning omöjlig att dechiffrera medans det andra är
enklare i utformning och därav möjligt att avkoda på plats. Rons ber datorn fullfölja och den
scannar hans arm och konverterar informationen till en tillfällig projektor som visas några
centimeter framför hans ögon. Meddelandet beskriver i sin helhet det han tidigare sett under sin
lagliga VR-tripp och vilket sedermera personalen avvisat som ett intrångsförsök utifrån. Jordbor av
de lägre samhällsgrupperna är förda bakom ljuset av den centralorganisation som ansvarar för
utdelning av livsförlängnings och föryngringspreparat genom vilken de även kontrollerar tillgång
och uppdatering av information i globala VR-databaser till följd av de förordningar medborgarna
genom omröstning sedan decennier tillbaka enats om ska vara det etiska och moraliska fundament
den banbrytande teknologin bör vila uppå. De orättvisor som nu uppstått bygger på att
organisationen ej tillkännagivit att åldrandet nu helt och praktiskt taget utan kostnad kan botas fullt
ut vilket konsekvensmässigt skulle kollapsa det system man byggt upp kring teknologin det senaste
halvseklet samt att man aktivt censurerar information som skickas från kolonisatörer från olika
delar av galaxen och på så vis undhåller och förvränger sådant som borde komma alla människor i
ett demokratiskt samhälle tillhanda. Rons reflekterar över det han nyss sett och hört och förstår nu
även varför VR-sektorns världssimulator stagnerat sedan så många år tillbaka och hur hoppet sakta
slocknat i hans medmänniskor om att en förändring till det bättre är förestående. Det förklarar även
den intensifierade strid man tagit mot medborgare som hänger sig åt så kallade olagliga VR-tripper,
en sektor som till skillnad från den lagliga sektorn utvecklats explosionsartat det senaste årtiondet.
De som fastnar i årliga kontroller löper stor risk att fråntas sina förmåner och injektionsförnyelser,
följdaktigen har han bara i sitt eget hemland sett en stor minskning av antalet medborgare i de lägre
samhällskategorierna. Det som pågår är ett dolt folkmord. Plötsligt kraxar det i bakgrunden och
Rons släpper sin tankebana och vänder sig om varpå han ser den rödhåriga flickan med kråkan på
sin högeraxel stå i dörröppningen täckt av ett lakan med rufsigt hår. Han lutar sig tillbaka i stolen
och hon tittar storögt och går på tå mot honom medans kråkan viskar oförståeliga ting i hennes öra
på ett språk han inte känner igen. Innan hon slår sig ner i hans tygbeklädda famn flyger kråkan bort
och sätter sig högt upp på en takreling, Rons frågar om måltiden var till belåtelse men får endast till
svar en uppburrad fjäderklädnad. Han tittar på flickan och hon för sin ljusa hand mot hans haka och
greppar den med tummen och pekfingret och öppnar och stänger hans mun upprepat samtidigt som
hon flinar och stirrar sig omkring ömsom på medicinsalens välsorterade teknologi och ömsom på
honom. Hon lyfter upp den del av meddelandet datorn ej förmått avkoda på grund av dess oehörda
komplexitet och formar informationen till en knytnävsstor sfär som hon därefter imploderar till ett
sandkorns storlek och lägger på sin tunga vilken hon räcker ut mot Rons på ett nonchalant
grimaserande vis. Hon tar tag om hans nackhår och kniper honom hårt i bröstvårtan samtidigt som
hon slickar med en cirkulerande rörelse längs hans ansikte. När hon är klar signalerar hon till
kråkan genom att sträcka ut armen mot den och kråkan säger åt kaninen att bringa resterna av deras
måltid, en tanke Rons välkomnar då han ånyo börjat känna en tomhet i magen. Kaninen skuttar in
med vad som ser ut att vara en grön sörja i en skål i munnen och överlämnar det frändoftande
destillatet till flickebarnet. Hon säger tomt: aah och Rons förstår att han ska gapa varpå hon håller
för hans näsa och tömmer innehållet ner i hans svalg, kastar kokoskoppen på golvet och stänger
munnen och säger: svälj, varpå han en aning motvilligt sväljer drycken. Sedan reser hon sig och
trycker med ett finger på hans panna så att han lutas bakåt i stolen och säger: inte än, och lämnar
rummet.
Under tiden, på Jorden.
Inspektörer har tillsatts i syfte att utreda händelseförloppet för det som utspelats några dagar tidigare
på centralsjukhuset och besöker handläggaren på första plan. Hon återger en detaljerad historia om
klienten och överför kopior till dem på allting som är känt om denne. Specialinspektörerna
använder utredningen endast som ett svepskäl för att ta reda på om Rons är en av det flertal
medborgare som exponerats för anomalin vilket de får bekräftat via VR centrat och efter samtal
med sköterskan och hennes kollegor på sjukhusets fjärde plan. De besöker även hans kompis och
förstör delar av lokalen i jakt på kontraband, en sedvanlig företeelse även under normala
omständigheter och utredningar. Efter att ha tvingat med kompisen till sjukhuset för
occipitalscanning, med tillhörande larv, konstaterar dem att han än så länge inget vet men insamlar
även ett gediget bevisunderlag från den senaste månadens aktiviteter i VR och verkligheten som kan
leda till att han döms till injektionsförbud såvida han inte börjar samarbeta med
centralorganisationen. De ställer ultimatumet att vännen antingen under lång tid som tidigare
nyckelperson infiltrerar underground VR och förgör organisationen inifrån eller hjälper dem leta
reda på sin vän och flickan som hjälpte honom fly, alternativt omfattas av injektionsförbud med
omedelbar verkan och slängs i VR fängelse under resten av sitt naturliga liv. Kompisen säger åt dem
att slänga honom i fängelse då båda alternativ är otänkbara vilket de även gör med vetskapen att
hans inställning kommer att ändras kort efter erfarenheten. Agenterna besöker sjukhusets översta
plan för att ta reda på vem den anonyma flickan är som hjälpte brottslingen fly och försvann med
honom som medskyldig. De pratar med ansvarig personal tjänstgörandes under händelseförloppet
men blir trots myndighetsstatus vidarehänvisade till avdelningschefen för frågor som rör
millenniepatienter och deras identitet. Efter en stunds väntan och småpratande utanför ledarens
kontor blir de insläppta för att ställa sina frågor varav den första och enda rör uppgifter om den
rödhåriga flickan. Avdelningschefen undersöker motvilligt den data som finns på flickan men hittar
till sin förvåning och lättnad ingenting som kan koppla henne till någon av sjukhusets profilära
kunder. Agenterna är förbryllade hur en anonym minderårig flicka med ett dimensionsparaply kan
vara ögonblick ifrån att bli injicerad med millenniespruta utan att någon har någon vetskap om vem
personen egentligen är. Chefen svarar att sjukhuset är den norra hemisfärens största och mest
respektabla men ej borde förväxlas med en maximal säkerhetsanstalt. Däremot omfattas
handhavningen av millennieinjektioner i betydligt högre grad av säkerhetsåtgärder och större
hemlighetsmakeri men detta har ändå inte tidigare hindrat begränsade läckor inom organisationen
ifrån att uppstå vid ett antal tillfällen, händelser agenterna instämmande ej behöver påminnas om.
De båda reser sig och är påväg att lämna kontoret när avdelningschefen hejdar dem och säger: vänta
lite, sa ni att hon hade ett dimensionsparaply?
Koloni 24 Titan, en kort tid senare
Rons arbetar med dimensionsparaplyets funktion och detektivarbete kring de kodade meddelandena
och det är en avslappnad stämning i lokalen, kråkan och de andra djuren är ute på jakt bland
primärkolonierna och den rödhåriga flickan halvligger i en soffa bakom honom och fumlar med vad
som ser ut att vara en millenniekanyl. Han säger: vi måste tillbaka till Jorden och flickan slutar
fumla med kanylen som faller till golvet och rullar under soffan, hon böjer huvudet lite bakåt och
trycker upp ögonen mot pannan så att bara ögonvitorna syns, öppnar munnen och greppar sitt tjocka
röda lockiga hår med händerna som om det han sa inte var en bra idé. Han fortsätter: av alla
kolonier i solsystemet och utanför är Jorden fortfarande den plats som ansvarar för den största
folkmängden, det räcker således med att neutralisera en av primärhubbarna vilka är källorna till
censurerad och blockerad VR-information. Om tillräckligt många individer under tillräckligt lång
tid exponeras för all den information som undanhållits dem under så lång tid borde de vakna upp
och förstå att det inte längre handlar om enstaka intrångsförsök från externa källor, säkerligen blir
åtminstone några av dem nyfikna på om det verkligen inte kan stämma och vilja dubbelkontrollera
den nuvarande situationen på forskarstationerna. Flickan vänder och lägger sig på mage med
händerna under hakan, hennes för stora t-shirt har skruvat sig runt hennes smala midja och åkt upp
så att den blottar de vita tunna trosorna som ligger slickat mot hennes båda stjärthalvor och spänner
hårt mot dem till följd av den unga damens oförmåga att ligga still. Ljuset som faller från taket mot
den ljusbruna svanken bryts inbjudande mot de sammetslena nästan osynliga fjunen vilket får
hennes slanka och väldefinierade ländmuskler att glittra. Hon trycker lätt ner båda låren mot soffan
och vrider på ländryggen så att muskelfästena längs med hennes underliggande ryggkotor åtstramas
och blir synliga, tittar på Rons och säger: kom hit! Han är fortfarande fokuserad i arbete men reser
sig sakta och vänder blicken från skärmen först flera steg bort från skrivbordet och ställer sig
därefter på ett kort avstånd från flickans fräkniga ansikte: närmare, säger hon. Han tittar på hennes
slanka kropp som till halva delen täcks av den stora tröjan, kontrasten mellan tygets överflöd och
mjukhet och flickans fjäderspända bak och långa smala ben gör honom upphetsad vilket hon ser
direkt, han ställer sig några centimeter framför hennes röda kalufs. Hon ställer sig på alla fyra med
benen en aning särade och händerna på soffkanten med raka armar och svankar. Tröjan hänger ner
till soffmadrassen och hade man stått snett bakom henne och sett underifrån vore inget täckt från
navel till hals. Hennes ansikte är i höjd med Rons skrev och hon kupar sin hand och greppar hans
lena testiklar under tygstycket. De båda släpper inte ögonkontakt under tiden hon masserar hans
kulor och han börjar försättas i trans till följd av behandlingen och det hypnotiska vickandet av den
svankade baken från sida till sida. Hon öppnar upp tygstycket som står rakt ut mot hennes fräkniga
näsa med båda händer och låter det falla till golvet, sedan sätter hon händerna åter på soffkanten och
vrider sitt huvud åt sidan och börjar suga på hans pung. Hon slickar med sin mjuka rosa tunga kort
fram och tillbaka som om hon innan en festmåltid penslade ett saftigt köttstycke, på undersidan av
hans skrev och långsamt upp på skaftet vilket orsakar honom lätta sammandragningar, rysningar
och dova stön vid varje ny pensling, något hon finner en aning lustigt och väldigt upphetsande.
Hennes andetag och ljud blir till följd av spektaklet en blandning mellan flin och lätta suckar samt
korta vindpustar på skaftet och det är uppenbart att hennes försök till självkontroll kontinuerligt
briserar. Hon når huvudet av skaftet och suger in den svampiga toppen efter att först ha utforskat
dess pulserande konsistens med sin tunga vilken hon finner till skillnad från skaftet inte är knottrigt
och ådrig utan helt slät och strömlinjeformad. Inte heller rycker huvudet okontrollerat på samma
sätt som skaftet av hennes tungrörelser utan verkar snarare växa sig tjockare och vecklas ut som en
blomma. Hon greppar en hand runt skaftet och använder ollonet som läppstift på sina rosa smala
läppar och trycker sin kind mot det så att hon känner hur det spelar mot hennes vita tänder från
utsidan. Hon greppar organet en aning hårdare och ett djupt stön hörs ovanifrån, hon tittar hastigt
upp i förvåning och ler sedan och fortsätter. När hon spottat på sin hand och drar skaftet bakåt en
lite längre bit och sedan mot sig igen samtidigt som hon försöker stoppa in den översta biten i
munnen känner hon en smak av sötma och en vätska som är som en olja, hon sväljer den
välsmakande substansen och tar ut organet från sin mun för att försöka återskapa momentet för att
kunna se vad som skett. Hon drar återigen handen en lång bit bakåt så att organet lyfts mot taket och
när det kommer tillbaka ser hon att hela skaftet vaskulariseras, det svampiga huvudet sväller och
hur en vit genomskinligt olja pressas ut från öppningen i mitten, som när man borstar tänderna och
trycker på tandkrämstuben tänker hon varpå hon gnider in sina tänder med kroppsvätskan. Hon
släpper för ett tag sin älskares lem och placerar sin bakdel på soffkanten för att frigöra båda
händerna. Vänsterhanden börjar utforska Rons pung medans högerhanden utför samma syssla som
förut med förnyat självförtroende för varje nytt stön och obegripliga mumlingar ovanifrån. Hennes
fingrar rör sig bak mot hans anus och hon märker att även pojkar är känsliga där och hon känner hur
hennes lätta massage på utsidan av öppningen möts av oregelbundna knappt märkbara
sammandragningar. Rons tittar ner på flickan när hon masserar honom och tar bort lite av hennes
hår från ansiktet och för det upp över de illröda varma öronen som kontrasterar resten av hennes
ljusa anlete för att se bättre när hon trycker in könet i munnen längs kinden och ner i svalget. Hon
utnyttjar ögonblicket till att utforska insidan av hans öppning med sitt långfinger och för in det
halvvägs till en början vilket får hela skaftet att svälla upp och fylla hennes mun. Hon masserar
honom lätt och de tidigare oregelbundna ryckningarna blir nu mer regelbundna och intensiva och
hon märker hur de dova lätena avtar och hela hans kropps spänns och hon förstår att ett nytt
moment är påväg att inträffa, men vad? Plötsligt börjar de rytmiska sammandragningarna igen men
mycket starkare än förut, hon hör konstanta monotona ljud ovanifrån som om någon upprepat
bränner sig lätt på varmt vatten och det pulserande könet blir svårare att kontrollera, som en vild tjur
tänker hon. Hon känner hur hela svalget fylls med tjock varm kräm som inte liknar det hon smakade
tidigare, den skjuter tjocka strålar mot hennes gum i stötar och hon sväljer och sväljer men sedan tar
nyfikenheten över och hon tar ut skaftet ur sin mun, varpå hon möts av en tjock vit stråle som träffar
henne rakt i pannan och upp i hårfästet. Hon fortsätter masserar skaftet fram och tillbaka och
kommer i perfekt takt med strålarna så att de börjar skjuta precis när hennes hand är vid roten vilket
verkar intensifiera hennes älskares upplevelse än mer. Hon ser hur de kraftigaste strålarna avfyras
långt över hennes huvud och försöker räta på sig så att hon kan fånga några fler på sin kropp. Efter
att ha missat några stycken saftiga skott landar en tjock varm laddning på hennes läppar och hon
drar med tungan försiktigt för att smaka på den varma säden. Hon tittar upp på Rons och ser hur
hans blick är helt fastklistrad på henne och hon märker hur det pirrar till mellan benen, en till tjock
stråle pressas ut från det svampiga huvudet och landar på hennes fräkniga näsa och kind. Hon tar
upp sin ena hand och känner på substansen innan hon smeker sitt styva bröst utanför tröjan och
vandrar neråt mellan benen och lutar sig lätt framåt för att lägga mer tyngd på framsidan av könet.
Hon pressar med de nedkletade fingrarna på var sida av den styva hårlösa huden och för dem
samman samtidigt som hon rör dem sakta upp och ner. Säden börjar sina och rinner nu snarare än
strålar och hon närmar sig huvudet för att slicka upp resten, vilket får till följd att hela hennes haka
blir indränkt i ett vitt tjockt klister som droppar segt ner på hennes tröja och smala lår och när den
hastigt avsvalnande massan rinner ned för dem på golvet får hon gåshud. Hon räknade alla skott till
mellan 10 och 12 och fascineras omedelbart över sin älskares förmåga. Efter att ha släppt skaftet
och slickat upp merparten säd runt munnen vänder hon sig om och tittar på den nersölande soffan
innan hon reser sig och ställer sig framför en spegel för att undersöka den främmande substansen.
Hon sprider ut den på sin haka och tar fingrar och luktar och suger på dem samtidigt som hon
speglar sig, ler och poserar som om någon tar foton på henne eller hon vore en känd person. Rons
tittar utmattat men inte utan att åter bli smått upphetsad på henne och undrar var den unga damen
får all sin energi ifrån och går sedan ut ur rummet och in till sängkammaren för att vila. Han
passerar köket och går in i sovrummet, sätter sig ner på sängkanten och rotar i lakanen efter
dimensionsparaplyet som han inte sett i det stora rummet när han passerade det precis. Letandet blir
mer intensivt och han reser sig och börjar systematiskt söka igenom hela rummet utan resultat och
lämnar det för att försäkra sig om att han inte missat det i stora rummet, även där utan resultat efter
flera minuters sökande. Då hör han hur en röst säger: letar du efter det här? och när han tittar upp
ser han en av specialagenterna från Jorden hållandes dimensionsparaplyet i sin hand och bakom
honom står ett tiotal Titanpoliser med skarpladdade vapen. Rons tittar hastigt mot medicinsalen men
hör inga ljud från flickan. Agenten räcker paraplyet till en av poliserna och rör sig framåt mot Rons
och säger åt honom att vända sig om och lägga händerna på köksbordet, vilket han gör. Hans blick
fångas av att hans hand oavsiktligt aktiverat kolonihusets styrsystem och programmet listar flera
olika åtgärder varav en lyder: akut ventilationsrotering på grund av hastig utveckling av rök.
Agenten står nu bakom honom och säkrar hans båda händer varpå Rons slår huvudet på OK
knappen och ett dovt surrande aktiveras i hela lokalen, agenten tittar på vad som skett och säger:
evakuera byggnaden! Men det är redan försent; ett gigantiskt munstycke fälls upp utanför porten
och suger med full kraft ut all luft från byggnaden så att soldaterna tappar balansen och får kämpa
för att greppa tag om något som sitter fast i lokalen för att inte ramla omkull. Agenten och Rons
tvingas isär och han utnyttjar det tillfälliga kaoset och greppar den mobila matmaskinen och trycker
in ett recept på färska bananer och dunkar sedan huvudet på maskinen så att den går upp i varv och
öppnar sedan luckan och vänder sig om och siktar på agenten. En banan flyger ut ifrån maskinen
som ryker och han kastar den mot agenten som måste skydda sitt ansikte och tappar balansen och
flyger bak mot de andra soldaterna. Rons flyger även han iväg mot munstycket men lyckas greppa
tag i dörren till medicinsalen på vägen och pressar sig in men han ser inte flickan där inne, hon har
försvunnit. Munstycket börjar fällas tillbaka och soldaterna återfår sakteliga balansen. Han
upptäcker en lucka i golvet och stänger och låser dörren bakom sig och slår sönder låsscannern med
en skrivbordslampa. Skott hörs utanför mot dörren och han kliver raskt ner i golvluckan som leder
ut till en trång underjordisk tunnel med lyktor på vardera sida. Han springer genom tunneln tills han
inte hör mer ljud bakom sig och når efter några minuter en stege som leder upp till markplan en
halvkilometer från kolonin. Han möts av den rödhåriga flickan sittandes på kråkan som nu växt sig
flera gånger större än de båda människorna. Hon säger: kliv på bakom mig, vi flyger till Jorden!
Han tvekar men när ljud hörs från tunnelsystemet gör han som hon säger och greppar tag om
fågelfjädrarna och flickan skriker: flyg nu kråka! till Jorden! Kråkan flaxar upp vingarna och lyfter
hastigt och Rons ser hur marken förminskas under honom. Han tittar upp och undrar hur de ska
kunna passera kupolen som skyddar koloniernas atmosfär, de närmar sig i snabb takt och han
stänger ögonen. I nästa ögonblick befinner de sig i rymden och Titan börjar likna en liten prick mot
Saturnus ringsystem bredvid. De landar utanpå skrovet till Saturnus största rymdstation och kråkan
river upp en öppning in till mellanskrovet med näbben. Rons stiger av fågeln och lyfter därefter
flickan och sänker ner henne i det surrande utrymmet, han frågar vad de ska göra med fågeln men
ser bara flickans röda hår försvinna bort från honom och han skyndar sig efter. Han hinner ikapp
henne när hon stannat för att vrida upp en tryckutjämningsdörr och de passerar den tillsammans in i
stationen. Flickan vänder sig om och slänger sina armar runt honom och han lyfter upp henne och
de möts i en passionerad kyss medans personal på stationen passerar förbi utan att höja ett öga. Hon
tar hans hand och de rusar mot hangarhissarna där hon sedan trycker med hela handen på en stor röd
knapp som tar dem till fartygsdäck. Servicepersonal är i färd med att inspektera flera av
rymdskeppen i olika storlekar och form när paret anländer. Hon leder honom tyst genom den stora
hangaren mot en liten färja som borde kunna ta dem till Jorden. Efter att ha satt sig i vars en
pilotstol aktiverar flickan skeppet och de lyfter återigen från marken och flyger igenom kraftfältet
som avskiljer hangaren från yttre rymden och försvinner som en prick i horisonten.
Jorden, 1 vecka senare, Norra hemisfären Centralorganisationens primärhubb Nr2C
Inuti ett topphemligt labb dit information filtreras av myndighetspersonal med maximal
säkerhetsklass pågår en filtreringsprocess där anställda är inkopplade i VR och tillsammans med
artificiella hjälpmaskiner censurerar alla känsliga element som skickas från kolonier. I ett annat rum
mottages information om nya material och forskningsframsteg, vad som ska göras officiellt och
hållas hemligt. En katt vandrar omkring längs korridorerna och har tillträde till hela byggnaden.
Utanför spanar flickan och Rons medans de funderar på hur de ska bryta sig in i byggnaden som är
hårt bevakad i syfte att tillfälligt störa censurmaskinen så att människor som för närvarande är
spirituellt brutna väcks till liv igen. Flickan ser att situationen inte kan lösas utan hjälp utifrån så
hon kallar på bönsyrsan genom att vokalisera en för Rons främmande ljudsekvens. Hon viskar i
syrsans öra och den rör sig efter att ha tagit del av instruktionerna ner för backen och in på det
bevakade området och vandrar därefter in i den topphemliga basen när dörrarna efter en kort tids
väntan öppnas. Hon överräcker den högteknologiska monokeln med tillhörande guldkedja till Rons
och säger åt honom att observera. Han sätter kikaren till ögat och får en klar syn rakt igenom
byggnaden där han ser bönsyrsan röra sig från rum till rum och olika våningar i jakt på något.
Slutligen verkar den nå sitt mål och närmar sig kattlådan som står vid toaletterna varpå den klättrar
in i den och plockar upp en bit avföring med sin klo. Sedan rör sig syrsan tillbaka mot utgången i
rask takt men klockan hinner slå fyra och det innebär arbetsskift; korridorerna fylls hastigt av
fotsteg och sorl vilket tvingar syrsan till en elegant dans mellan personalen för att undvika att bli
nertrampad. Samtidigt har huskatten fått upp hans spår och följer efter. Bönsyrsan är nära utgången
men när den tittar bakåt ser den kattens gröna ögon genom skogen av ben och skyndar sig än mer.
Dörren hinner precis stängas efter honom så att katten inte förmår hinna ikapp. Väl tillbaka på
branten tar flickan hand om avföringen som hon lägger i en liten ask och säger; nu är vi klara! Rons
förstår inte meningen med uppdraget men följer med när flickan reser sig och springer tillbaka till
rymdskeppet som står en bit bort. Väl i luften och på väg in mot de centrala stadsdelarna förklarar
hon för honom att eftersom katten bevittnat det som pågår inne på stationen är det möjligt att sprida
dess medvetande till andra människor genom kattens avföring som innehåller parasiter. Dessa
parasiter är som små minnesbanker från vilka det går att utvinna information om en organism och
de intryck den får via sina fem sinnen. Planen består i att sprida avföringen och parasiterna i VRtankar
för att på så vis sprida den ocensurerade informationen. Rons säger att han känner en person
som kan hjälpa dem med spridningen och har i åtanke sin kompis. Han säger åt flickan styra mot
gatuadressen och ber henne vänta i skeppet medans han besöker sin vän. Någonting är fel när han
stiger in i lokalen, var är alla människor? det brukar vara fullt vid den här tiden på dygnet. Han går
mot sin väns kontor vilket visar sig vara tomt och efter en stunds rotande beger han sig ut ifrån
byggnaden men blir stoppad av den asiatiska kvinnan som tidigare hjälpt honom. Hon säger att hans
vän blivit fängslad efter att specialagenter spårat Rons rörelser till deras verksamhet och numera
hålls fången i ett VR-fängelse utanför staden. Han lägger sina händer på hennes axlar och stirrar på
henne alert och frågar om hon vet mer och släpper sedan henne hastigt och springer tillbaka in till
vännens kontor och letar reda på ett passerkort han vet leder till underground hubbens förråd.
Flickan stiger in på kontoret och följer efter honom när han sätter kortet mot väggen och den
öppnas. Han vänder sig till henne och säger: Jag sa åt dig att stanna i farkosten flicka! Hon sneglar
upp på honom men springer sedan under hans arm in i förrådet som är fullt av vapen, kemiska
apparater och högteknologi. Han säger åt henne att gå ut till farkosten och hämta en likbår vilket
hon gör och anländer med den hovrande båren några minuter senare, under tiden väljer Rons ut de
vapen han tror sig behöva för att frita sin vän från VR-f