Det finns något inom oss alla, något som äter och förtär oss inifrån. Som en oklar bild du förstår men ingen annan. Rösterna säger åt dig att lagra dina minnen och gå vidare med din förvandling, förvandlingen mot något annat, något du längtar efter. Fyll dina tankar med ord och läs dom för dig själv, lyssna med hela dig själv, förstå. Ett evigt fortskridande mot ett allt mindre greppbart framtidsstrukturerande. Låt dina känslor katalogisera dina intryck, beakta dom med vördnad. Ett eko av ditt förra jag består i ditt avfallsnederlag du en gång kallade själ. Det finns en utsikt. Utsikt ut ur det skal mina sinnen har tilldelat mig. Ett svar kommer, kommer med all säkerhet när dina möjligheter har tömts ut. Lek och jubla i en sorti av en orkester du hör i skymningen, låt den tonas ut och blanda sig med nattens bitterljuva skepnad av mörker. Inled oss inte i frestelse nu när allt går din väg. Krossa allt motstånd och utropa dig själv värdig att döma andra till mindre bekvämligheter av resterna från ditt bord. Ditt bord breder ut sig i rummet, du tappar omfånget av ditt eget begär och stupar vid dess sida flämtades efter ett svar som sitter inlåst och inte släpper ut dig förän du fallit mot golvet. Idealen du en gång hade har runnit genom dina fingrar och spillt på dina knän där de har format en blek massa som påminner dig om det svek du en gång gjorde mot dem som stod dig närmast när du som mest behövde dem. Du spottade i deras ansikten och förbjöd dem att avlägga sina sinnen vid deras flankerade fiender som alltid skulle ställa upp och förstå. Kylan du känner betyder ingenting, när dina fötter inte tillhör din kropp längre och kölden biter tag i dina knän och virvlar upp i ett moln av hat och du ber till mig att sluta skall jag avlägsna dina resterande lemmar och glädjas åt dina skrik när det du förkänar åstakommer din egen undergång av uppsvällande röda spasmiska rytmer din själ utstöter när den faller ner mot avgrunden och du står vid kanten med ett rep kring din hals och faller ner tills din övergivenhet är ett minne av ditt egna nederlag. Alla drömmar om ett liv utan falskhet och svek flammar upp inom mig, likt en korfästelse du anser förlåtande reser sig ditt hat upp mot himlen och förkastar det enda du någonsin haft, tystnaden. Din ungdom har slutat att existera men likt ett döende djur drar sitt sista andetag tar du ansats, misslyckas och blir gammal. Övergiven och kall står du framför floden som bär dig ut i osäkerhetens och vilsenhetens hav av förlorade själar som lever av varandra. De kämpar för att åstakomma något, något som bevisar att de har existerat, ett tecken på fri vilja. De sjunker ner mot botten och tittar upp på deras mördare. De känner ingenting för de är redan döda.