Teddybjörn
Var björn som ej får gymnastik,
en vetebulle blir han lik.
Vår Teddy Björn är kort och fet,
och det är inte konstigt, det.
Den gymnastik han får nån gång,
det är ett fall från en schäslong,
och då går han ej upp igen.
Han är för lat att äntra den.
Och fetma är en sak som gör
att man kan bli på surt humör.
Björn Teddy, detta runda djur,
funderade på sin figur.
"Om jag var smal, det vore skönt!
Hur bantar man, och är det lönt?
Motion och luft de vägrar mej
- kan detta vara riktigt, säj?"
Han vecka efter vecka satt
med nosen emot rutan platt
och såg med avund folk som kvickt
gick av sig överflödig vikt.
"Ack, ingen är så fet som mej!"
han suckade förtvivlat. "Nej,
jag tror jag pratar fel i dag.
Jag menar: lika fet som jag!"
Han sov var natt, som han var van,
uppå en stoppad ottoman
bland många djur(det blir för långt
att räkna upp dem). Där var trångt,
för där fanns spel, där fanns
porträttalbum som snälla mostrar gett,
och böcker, sagor utav Grimm
och världshistoria på rim.
En kväll det hände att han såg
en bilderbok, där trött han låg.
Han bläddrade, och han fick se
en fetlagd kung av Frankrike.
Och texten stavade han på:
"Kung Ludvig nummer så och så,
benämnd Den sköne." Vilken chock!
Den sköne konungen var tjock!
Och Teddy blev förfärligt glad,
han stirrade på detta blad.
"Benämnd Den sköne." Han var tjock,
javisst, han fyllde ut sin rock!
"Benämnd Den sköne." Han var fet,
det syntes mycket tydligt, det.
Då kan en annan lika gott
bli kallad skön, trots magens mått!
Men.kan bli kallad - menas det
han kunde kallas skön fast fet?
Nu undrade vår tjocke vän
om konung Ludvig levde än.
Förr ansågs fetma vara flott,
nu kräver modet andra mått.
"Om Sköne Ludvig ännu finns?
Ack, det är mera än jag minns!"
Och nästa dag med nosen platt
mot rutan Teddy alltjämt satt.
En fråga i hans öra ljöd:
"Säg, lever Ludvig? Är han död?"
I grubbel satt han där försänkt,
men fönstret som var slarvigt stängt
gick plötsligt upp, och björnen så
föll ut med ett förfärat "Åh!"
På gatan gick en fyllig man,
en glimt i ögat hade han.
Han såg den stackars Teddys nöd
och skyndade till hjälp och stöd.
Små snälla ord till tröst han sa
helt ömt och artigt: "Så ja! Ja!
Låt mig få. Så, ni är ju hel!
Jag blåser. Åh, för allan del!"
Vår Teddy sade ej ett smack,
han hörde inte på, ty ack,
han glodde - glodde som en tok.
Den tjocke från hans bilderbok!
"Den sköne kungen - inte kan
väl denne tjockis vara han?
Omöjligt!" tänkte han, och så:
"Att fråga går väl an ändå!"
"Förlåt", han sade, "har jag ej
den franske kungen framför mej?"
Och svaret blev: "Det stämmer nog,
och mannen bugade och log.
"Ursäkta", sade han, "men är
det ej herr Edvard Björn, det här?"
Och Teddy visade sitt vett
och bockade. "Jo, det är rätt."
Så stod de två i gatans hörn,
kung Ludvig och herr Edvard Björn
och sköna fastän feta de
sågs konversera, nicka, le.
Till sist sa kungen: "Jag får gå,
för jag har brått", och ringde på¨.
"Er björn?" han frågade och log,
och artigt så farväl han tog.
Var björn som ej får gymnastik,
en vetebulle blir han lik.
Vår Teddy idkar sällan sport,
och därför är han fet och kort.
Men tror ni att han lider kval
för att han knappt kan kallas smal?
Ånej! Det är hans stolthet, det,
att han är skapad kort och fet.