En vacker och inte minst, sann berättelse...
En dag stod en ung man mitt i en by och påstod att
han hade det absolut vackraste hjärtat i hela dalen.
En stor skara samlades kring honom och alla beundrade
de hans hjärta, för det var perfekt.
Det fanns inte ett märke eller skavank på det.
Ja, alla instämde att det verkligen var det vackraste hjärtat
de någonsin skådat.
Den unga mannen var väldigt stolt och skröt mer högljutt om sitt
vackra hjärta.
Plötsligt dök en gammal man upp där framme och sa:
"Ditt hjärta är inte i närheten så vackert som mitt"
Skaran människor och den unga mannen tittade på den gamle mannens
hjärta. Det slog kraftigt, men var täckt av ärr. På vissa ställen
hade bitar tagits bort och andra blivit ditsatta. De passade inte
helt in och det fanns även många ojämna kanter. Faktum är att på
vissa ställen fanns det djupa urholkningar där hela bitar saknades.
Människorna stirrade..
-- Hur kan han säga att hans hjärta är vackrare, tänkte dom?
Den unge mannen tittade på den gamle mannens hjärta, såg dess tillstånd
och skrattade.
"Du måste skoja", sa han. "Jämför ditt hjärta med mitt. Mitt är perfekt
och ditt är täckt av ärr och skador".
"Ja", sa den gamle mannen. "Ditt ser perfekt ut, men jag skulle aldrig
vilja byta med dig. Du förstår, varje ärr representerar en person som
jag har givit min kärlek till.
-"Jag river loss en bit av mitt hjärta och ger det till dom, och oftast
får jag en bit tillbaks från dom som passar in i det tomma utrymmet i
mitt hjärta. Men eftersom bitarna inte är exakta, så har jag några ojämna
kanter som jag värderar, för de påminner mig om kärleken vi delar.
Ibland har jag givit bort bitar av mitt hjärta till personer som inte
har returnerat en bit tillbaks från sitt".
"Dessa är de tomma hålen i mitt hjärta
-- att ge kärlek är att ta en risk.
Även om hålen är smärtsamma, så förblir de öppna
för att påminna mig om kärleken jag även har för de människorna.
Och jag hoppas att jag en dag ska få kärlek tillbaks och fylla hålen
jag har som väntar.
Så förstår ni nu vad verklig skönhet är?"
Den unga mannen stod tyst, med tårar rinnandes nerför sina kinder.
Han gick fram till den gamle mannen, sträckte sig in i sitt unga, perfekta
vackra hjärta och tog loss en bit.
Med darrande händer erbjöd han den gamle mannen biten.
Den gamle mannen accepterade hans gåva och placerade biten i sitt hjärta.
Därefter tog han själv en bit från sitt ärrade hjärta och placerade den
i såret i den unge mannens hjärta.
Den passade, men inte perfekt, så det blev några ojämna kanter.
Den unge mannen tittade på sitt hjärta. Det var inte perfekt längre, men
vackrare än någonsin, för kärleken från den gamle mannens hjärta strömmade
in i hans eget.
De omfamnade varandra och gick iväg sida vid sida.
Så sorgligt det måste vara att gå genom livet med ett helt hjärta.