Jag tillbringade sommaren på Mallorca, närmare bestämt Deya, i närheten av de kloster där George Sand och Chopin bodde. Tidigt på morgonen brukade vi rida på åsnor nedför den slingrande och branta vägen längst bergssluttningen ner till havet.
Det var ungefär en timmes långsam ritt längs röda jordstigar förbi grå klippblock och genom silverne olivdungar ned till fiskebyarna, där husen bestod av små hyddor som lutade mot bergssidan.
Varje dag red jag ner till viken, där vågorna rullade in i en liten rund bukt och där vattnet var så genomskinligt att man kunde dyka till havsbottnen och se koraller och ovanliga växter.
Fiskarna berättade en pittoresk historia om den här platsen. Mallorcas kvinnor var mycket otillgängliga, puritanska och religiösa. När de badade hade de baddräkter med långa kjolar och gamla avlagda strumpor.
De flesta ägnade sej aldrig åt att bad och simning, utan lämnade sådant åt de skamlösa europeiska kvinnorna som tillbringade somrarna på ön. Också fiskarna fördömde de moderna baddräkterna och européernas otuktiga beteende. De betraktade dem som nudister som bara väntade på en anledning att klä av sej helt nakna och ligga i solen som vildar. De hyste lika stor ogillande för de nattliga badfesterna som amerikanerna införde.
En kväll för några år sedan vandrade en artonåring fiskardotter längst havsstranden. Hon hoppade från sten till sten, och hennes vita klänning fladdrade kring kroppen. Hon gick och fantiserade och såg månglittret i vattnet medan vattnet smekte hennes fötter. Hon rundade en klippudde och kom till en vik där någon simmade i vattnet. Hon kunde bara se huvudet som rörde sej och då och då en arm. Så hörde hon en röst som ropade: ”Kom i och ta en simtur. Det är skönt.” Rösten talade spanska men med utländsk brytning.
”Hallå Maria”, ropade den, och hon förstod att den ropande kände igen henne. Det måste vara en av de där unga amerikanska kvinnorna som brukade bada här på dagarna.
”Vem är det” ropade hon.
”Det är Evelyn” svarade rösten, ”kom i och bada med mej!”
Det var mycket frestande. Bara att ta av sej klänningen och gå i med linnet på. Hon såg sej omkring. Det fanns inte en människa inom synhåll. Havet låg lugnt och glittrade i månljuset. För första gången förstod Mariaeuropéernas förtjusning i nattliga simturer. Hon tog av sej klänningen. Hennes hår var långt och mörkt. Hyn var blek och de en aning sneda ögon gröna som havet.
Hon hade en vacker kropp med höga bröst och långa ben, en verklig skönhet. Dessutom kunde hon simma bättre än någon annan kvinna på ön. Hon gled ner i vattnet och simmade med långa lätta tag mot Evelyn.
Evelyn simmade mot henne under vattnet och tumlade om. Halvmörkret och badmössan gjorde det svårt att urskilja amerikanskans ansikte klart. Kvinnor från den sidan av Atlanten hade röster som pojkar.
Evelyn brottades med Maria och tog livtag på henne under vattnet. De steg till ytan för att hämta luft och skrattade, de simmade lekfullt runt varandra. Marias linne flöt upp runt axlarna och hindrade hennes rörelser. Till slut tappade hon det helt och hållet och simmade vidare naken. Evelyn dök och simmade mellan hennes ben i deras lekfulla brottning.
Nu var det Evelyn som särade benen så att Maria kunde dyka mellan dem och komma upp på andra sidan. Hon lade sej att flyta och lät sin väninna simma under hennes böjda rygg.
Maria såg att också hon var naken. Så kände hon plötsligt att Evelyn omfamnade henne bakifrån och tryckte hela sin kropp mot hennes. Vattnet var ljummet och så salt att de flöt utan ansträngning.
”Du är vacker Maria”, sade den mörka rösten och Evelyn höll fortfarande armarna runt henne. Maria ville flyta iväg, men hon höll kvar den sköna värmen i vattnet och väninnans berörning. Hon lät sej hållas kvar.
Hon kunde inte känna den andres bröst, men hon visste att många av de unga amerikanskor hon sett inte hade några yppiga former. Hennes kropp kändes plötsligt matt och hon ville sluta ögonen.
Det hon plötsligt kände mellan sina ben var inte en hand utan något annat, något oväntat och hemskt att hon skrek. Det var inte alls Evelyn hon var tillsammans med, utan en ung man, Evelyns yngre bror, och han hade låtit sin erigerade penis glida in mellan hennes ben. Hon skrek, men det var ingen som hörde henne, och skriket var bara något hon lärts att ta till i en sådan situation. I själva verket kändes hans omfamning så varm och skön och smeksam som själva havsvattnet.
Vattnet och hans händer och penis konspirerade för att väcka hennes kropp. Hon försökte att simma undan, men pojken simmade under hennes kropp, smekte henne, grep om hennes ben och tryckte sej på nytt intill henne bakifrån.
De brottades i vattnet, men hon blev bara mer och mer upphetsad av varje rörelse och mer medveten om hans kropp mot hennes och hans händer mot sin hud. Hennes bröst flöt som två näckrosor i vattnet, och han kysste dem. Eftersom de var i ständig rörelse hela tiden kunde han inte ta henne på riktigt, men hans penis kom åt henne gång på gång och rörde vid den känsligaste delen av hennes sköte. Maria förlorade alltmer av sin styrka att kämpa emot. Hon simmade mot stranden och han följde efter.
De föll tillsammans ned på stranden. Vågorna smekte dem där de låg nakna och flämtade. Så tog pojken henne i besittning medan vågorna sköljde över dem och spolade bort hennes jungfrublod.
Från och med den dagen träffades de bara vid samma tid på kvällen. Han tog henne i vattnet där de låg och vaggade och flöt. Deras kroppars våglika rörelser medan de njöt av varandra smälte samman med havets egna rörelser. Till sist fick de fotfäste på en klippa och stod tätt tillsammans, skakade i orgasmen medan vågorna hela tiden smekte dem.
Var natt när ja gick ner till stranden tyckte jag att ja kunde se dem där de simmade tillsammans som älskade.